Världen går mot sin oundvikliga kollaps under peak mänsklig dumhet, år för år. Lyckligtvis är det i alla fall fortfarande en hel del bra musik som släpps, trots allt detta. Vilka som var bäst i år enligt undertecknad? Jodu, nu ska du få höra:
- U.S Girls – ”Half Free”
Det tar inte längre än till skivans första spår, ”Sororal Feelings”, där Meghan Remys darrande stämma ylar ut refrängen ”I’m gonna hang myself – hang myself from my family tree” till ett släpigt och förvridet trumkomp innan jag blir helt fast. Remys experimentella soloprojekt U.S Girls har kommit en lång väg från de tidiga skivornas industriella kakofoni och lo-fi-trummaskiner – ”Half Free” landar istället snarast i en drömskt polerad, men minst lika dementerad värld av becksvart, feministisk 70-talsdisco. Trots två udda spår i form av det samplade telefonsamtalet ”Telephone Play No. 1” och den otippade, men samtidigt råcharmiga glamrock-pastischen ”Sed Knife” är ”Half Free” så nära en fullträff man komma.
- Shahmen – ”All in the Circle”
Det är sällan jag hört hiphop lika mardrömslikt kompakt och perfekt stämningsfull som på Shahmens debutalbum “All in the circle”. Betongtunga beats, rökigt brutal rap, suggestiva mellanöstern-samplingar och en genomträngande känsla av jordigt, fuktigt mörker som ekar lika mycket av klibbig surrealistisk skräck som det gör av socialrealistisk hardcore-rap.
- Tamaryn – ”Cranekiss”
Ibland blir man innerligt trött på band som kämpar hårt för att anamma ett retrosound, men andra gånger är det så snyggt och bra gjort att man inte kan göra annat än att kapitulera. Nya Zeeländska Tamaryns “Cranekiss” faller utan minsta tvekan in i den senare kategorin, med en helt lysande produktion och knivskarp fingertoppskänsla som frammanar känslan av 80-talets 4AD-drömpop med Cocteau Twins i spetsen. Låt gå för att Tamaryn Browns sångröst inte är i klass med förebilden Elizabeth Frazers, men då låtmaterialet är överröst med suveräna låtar gör det knappast något alls.
- Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg – ”Levande död i Norra Norrland”
Okej, oavsett vad du tycker om själva skivan – ingen kan debattera sanningen i att detta utan minsta tvekan är årets absolut bästa skivtitel, alla kategorier. Och skivan i sig är faktiskt inte heller något annat än ett mindre mästerverk. Det experimentella kollektivets samarbete med ständigt ombytlige punkpoeten Mattias Alkberg är en perfekt avvägd blandning av blodisande ambient/noise/drone, ödesmättat spoken word och Nico-flörtar som för en tillbaka till en ödslig norrländsk hembygd där någonting inte riktigt är som det ska.
- Nicole Sabouné – “Miman”
Ända sedan jag blev knockad av Nicole Sabounés suveränt postpunkiga pärla till singel “Unseen footage from a forthcoming” har jag väntat på ett album som ska kunna upprepa den upplevelsen. Förra årets debut “Must exist” var en bit på vägen, men stannade alltför ofta till i ett indiepoppigt träsk som inte riktigt passade. Uppföljaren “Miman” rättar till alla de felen och levererar istället becksvarta hymner på löpande band. Allt från industriellt doftande synthpop och dissonant gnisslande Velvet Underground-stråkar bildar en helhet som känns mognare, snyggare och mer helgjuten än någonsin.
- Agent Side Grinder – “Alkimia”
Begreppet “klarhet till klarhet” slår en när man talar om Agent Side Grinder. Inte mycket har förändrats sedan föregångaren “Hardware” – soundet ligger fortfarande perfekt mitt emellan snygg, Depeche-ig synthpop, klonkig postpunk och industriellt slammer, och låtskrivandet är fortsatt bland det bästa i genren. Men stockholmsbandet lyckas trots detta ändå röra sig framåt – där ”Hardware” överlag speglade titelns teknologiska känsla går ”Alkimia” följdaktligen mer åt teman som speglar det gamla, det organiska och ockulta, samtidigt som trummaskinerna slår lika maskinellt som innan. Hårt, melodiöst och ödesmättat.
- Thundercat – “The Beyond / Where the Giants Roam”
Det är lätt att fastna i meritlistor när man skriver om Stephen Bruner, alias Thundercat. Den löjligt talangfulle superbasisten har en katalog bakom som sig som sträcker sig från involvering i experimentell hiphop till att spela bas i hardcore/thrash-legenderna Suicidal Tendencies. Men när man lyssnar på dennes senaste mini-LP är det en helt egen värld han målar upp. Ultraslick, fantastiskt producerad, funkig synth-soulpop som fullkomligt sjuder över av melankoli, samtidigt som den tillåter sig nostalgiska referenser till barndomens tecknade popkultur. Det är snyggt, kristallklart och omedelbart medryckande, men också drömskt, trolskt och fyllt av ett vemod så genuint att man blir som hypnotiserad.
- King Dude – “Songs of Flesh & Blood – In the Key of Light”
Efter förra årets “Fear”, där det flörtades hejvilt med rötterna inom bredbent hårdrock (med halvdant resultat) var det en ren fröjd att höra den Seattle-födde basrösten hitta tillbaka till de tidigare albumens mer folk- och countrybetonade sida. Ibland blir de neofolkiga Death in June-hyllningarna övertydliga, nästan på gränsen till det parodiska, som på andraspåret “Deal with the devil”, men lyckligtvis är låtskrivandet också bitvis det bästa han gjort. Skivan uppfylls av en flodvåg av desperata domedagspsalmer om död, spöklik kärlek och djävulspakter så bra att till och med det utstuderat poserade omslagets kitschighet känns genuint.
- Tribulation – ”The Children of the Night”
Tribulation har länge varit en av de klarast lysande och mest unika stjärnorna på den inhemska death/black metal-scenen, och den positionen behåller de med senaste given “The Children of the Night”, som tar ännu ett steg bort från debuten “The Horror”:s piskhårda thrashmangel och 2013:s “The Formulas of Deaths” proggdöds in i ett töcken av gotisk skräckrock, cathiga garageriff och tysk expressionism, alltjämt behållandes den råhet och tyngd som karaktäriserat dem från starten.
- Paper – ”We Design the Future”
Inget annat band i år har sammanfattat min känsla inför samtiden och omvärlden lika effektivt som Paper gör på spåret ”FRIAH” från senaste albumet ”We Design the Future”: En introducerande sampling av Carl Bildt följs av 13 minuter frustande, monoton synth-kraut-punk och textraden ”Du är så jävla dum i huvet” som upprepas in absurdum. ”We Design the Future” är en betydligt spretigare historia än föregående två album, med tvärare kast mellan det riktigt skräniga och det synthigt poppiga, men den malande monotonin är fortfarande där, och Paper gör den fortfarande bättre än de allra flesta.
Bubblare, osv:
Steve von Till – ”A Life unto itself”, Dungen – ”Allas sak”, Petite Noir – ”La Vie Est Belle/Life is beautiful”, Low – ”Ones and Sixes”, Anna von Hausswolff – ”The Miraculous”, Chelsea Wolfe – ”Abyss”, Myrkur – “M”, FKA Twigs – ”M3LL155X”, Mount Eerie – ”Sauna”, Nadine Shah – ”Fast Food”, The Soft Moon – ”Deeper”, Godspeed you! black emperor – ”Asunder, Sweet and other Distress”, Född Död – ”Studie i närhet, längtan och besvikelse”, D.Å.R.F.D.H.S – ”Mörkret, kylan, tystnaden och ensamheten”, Monolord – ”Vænir”
David Olgarsson 