2015 – En albumlista

Världen går mot sin oundvikliga kollaps under peak mänsklig dumhet, år för år. Lyckligtvis är det i alla fall fortfarande en hel del bra musik som släpps, trots allt detta. Vilka som var bäst i år enligt undertecknad? Jodu, nu ska du få höra:

    1. U.S Girls – ”Half Free”
      u.s_girls_half_free_woman_s_work_the_405_new_music_1444060917
      Det tar inte längre än till skivans första spår, ”Sororal Feelings”, där Meghan Remys darrande stämma ylar ut refrängen ”I’m gonna hang myself – hang myself from my family tree” till ett släpigt och förvridet trumkomp innan jag blir helt fast. Remys experimentella soloprojekt U.S Girls har kommit en lång väg från de tidiga skivornas industriella kakofoni och lo-fi-trummaskiner  – ”Half Free” landar istället snarast i en drömskt polerad, men minst lika dementerad värld av becksvart, feministisk 70-talsdisco. Trots två udda spår i form av det samplade telefonsamtalet ”Telephone Play No. 1” och den otippade, men samtidigt råcharmiga glamrock-pastischen ”Sed Knife” är ”Half Free” så nära en fullträff man komma.


    2. Shahmen ”All in the Circle”
      0a77db9aec2a7976cede119f743879f05af599aa
      Det är sällan jag hört hiphop lika mardrömslikt kompakt och perfekt stämningsfull som på Shahmens debutalbum “All in the circle”. Betongtunga beats, rökigt brutal rap, suggestiva mellanöstern-samplingar och en genomträngande känsla av jordigt, fuktigt mörker som ekar lika mycket av klibbig surrealistisk skräck som det gör av socialrealistisk hardcore-rap.


    3. Tamaryn – ”Cranekiss”
      tamaryn_cranekiss_album_stream_mexican_summer_the_405_new_music_news
      Ibland blir man innerligt trött på band som kämpar hårt för att anamma ett retrosound, men andra gånger är det så snyggt och bra gjort att man inte kan göra annat än att kapitulera. Nya Zeeländska Tamaryns “Cranekiss” faller utan minsta tvekan in i den senare kategorin, med en helt lysande produktion och knivskarp fingertoppskänsla som frammanar känslan av 80-talets 4AD-drömpop med Cocteau Twins i spetsen. Låt gå för att Tamaryn Browns sångröst inte är i klass med förebilden Elizabeth Frazers, men då låtmaterialet är överröst med suveräna låtar gör det knappast något alls.


    4. Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg – ”Levande död i Norra Norrland”
      980
      Okej, oavsett vad du tycker om själva skivan – ingen kan debattera sanningen i att detta utan minsta tvekan är årets absolut bästa skivtitel, alla kategorier. Och skivan i sig är faktiskt inte heller något annat än ett mindre mästerverk. Det experimentella kollektivets samarbete med ständigt ombytlige punkpoeten Mattias Alkberg är en perfekt avvägd blandning av blodisande ambient/noise/drone, ödesmättat spoken word och Nico-flörtar som för en tillbaka till en ödslig norrländsk hembygd där någonting inte riktigt är som det ska.


    5. Nicole Sabouné – “Miman”
      3682713415
      Ända sedan jag blev knockad av Nicole Sabounés suveränt postpunkiga pärla till singel “Unseen footage from a forthcoming” har jag väntat på ett album som ska kunna upprepa den upplevelsen. Förra årets debut “Must exist” var en bit på vägen, men stannade alltför ofta till i ett indiepoppigt träsk som inte riktigt passade. Uppföljaren “Miman” rättar till alla de felen och levererar istället becksvarta hymner på löpande band. Allt från industriellt doftande synthpop och dissonant gnisslande Velvet Underground-stråkar bildar en helhet som känns mognare, snyggare och mer helgjuten än någonsin.


    6. Agent Side Grinder – “Alkimia”
      a1869777674_10
      Begreppet “klarhet till klarhet” slår en när man talar om Agent Side Grinder. Inte mycket har förändrats sedan föregångaren “Hardware” – soundet ligger fortfarande perfekt mitt emellan snygg, Depeche-ig synthpop, klonkig postpunk och industriellt slammer, och låtskrivandet är fortsatt bland det bästa i genren. Men stockholmsbandet lyckas trots detta ändå röra sig framåt – där ”Hardware” överlag speglade titelns teknologiska känsla går ”Alkimia” följdaktligen mer åt teman som speglar det gamla, det organiska och ockulta, samtidigt som trummaskinerna slår lika maskinellt som innan. Hårt, melodiöst och ödesmättat.


    7. Thundercat – “The Beyond / Where the Giants Roam”
      BFDNL055_Thundercat_1400
      Det är lätt att fastna i meritlistor när man skriver om Stephen Bruner, alias Thundercat. Den löjligt talangfulle superbasisten har en katalog bakom som sig som sträcker sig från involvering i experimentell hiphop till att spela bas i hardcore/thrash-legenderna Suicidal Tendencies. Men när man lyssnar på dennes senaste mini-LP är det en helt egen värld han målar upp. Ultraslick, fantastiskt producerad, funkig synth-soulpop som fullkomligt sjuder över av melankoli, samtidigt som den tillåter sig nostalgiska referenser till barndomens tecknade popkultur. Det är snyggt, kristallklart och omedelbart medryckande, men också drömskt, trolskt och fyllt av ett vemod så genuint att man blir som hypnotiserad.


    8. King Dude – “Songs of Flesh & Blood – In the Key of Light”
      king-dude-sofabjpg
      Efter förra årets “Fear”, där det flörtades hejvilt med rötterna inom bredbent hårdrock (med halvdant resultat) var det en ren fröjd att höra den Seattle-födde basrösten hitta tillbaka till de tidigare albumens mer folk- och countrybetonade sida. Ibland blir de neofolkiga Death in June-hyllningarna övertydliga, nästan på gränsen till det parodiska, som på andraspåret “Deal with the devil”, men lyckligtvis är låtskrivandet också bitvis det bästa han gjort. Skivan uppfylls av en flodvåg av desperata domedagspsalmer om död, spöklik kärlek och djävulspakter så bra att till och med det utstuderat poserade omslagets kitschighet känns genuint.


    9. Tribulation – ”The Children of the Night”
      homepage_large.fb842ed9
      Tribulation har länge varit en av de klarast lysande och mest unika stjärnorna på den inhemska death/black metal-scenen, och den positionen behåller de med senaste given “The Children of the Night”, som tar ännu ett steg bort från debuten “The Horror”:s  piskhårda thrashmangel och 2013:s “The Formulas of Deaths” proggdöds in i ett töcken av gotisk skräckrock, cathiga garageriff och tysk expressionism, alltjämt behållandes den råhet och tyngd som karaktäriserat dem från starten.


    10. Paper – ”We Design the Future”
      Paper-690x690
      Inget annat band i år har sammanfattat min känsla inför samtiden och omvärlden lika effektivt som Paper gör på spåret ”FRIAH” från senaste albumet ”We Design the Future”: En introducerande sampling av Carl Bildt följs av 13 minuter frustande, monoton synth-kraut-punk och textraden ”Du är så jävla dum i huvet” som upprepas in absurdum. ”We Design the Future” är en betydligt spretigare historia än föregående två album, med tvärare kast mellan det riktigt skräniga och det synthigt poppiga, men den malande monotonin är fortfarande där, och Paper gör den fortfarande bättre än de allra flesta.


      Bubblare, osv: 
      Steve von Till – ”A Life unto itself”, Dungen – ”Allas sak”, Petite Noir – ”La Vie Est Belle/Life is beautiful”, Low – ”Ones and Sixes”, Anna von Hausswolff – ”The Miraculous”, Chelsea Wolfe – ”Abyss”, Myrkur – “M”, FKA Twigs – ”M3LL155X”, Mount Eerie – ”Sauna”, Nadine Shah – ”Fast Food”, The Soft Moon – ”Deeper”, Godspeed you! black emperor – ”Asunder, Sweet and other Distress”, Född Död – ”Studie i närhet, längtan och besvikelse”, D.Å.R.F.D.H.S – ”Mörkret, kylan, tystnaden och ensamheten”, Monolord – ”Vænir”

Annonser

2012 – En albumlista

2012 var på många plan lite av ett skitår. Så även på det musikaliska, om inte annat jämfört med 2011, som kanske var ett av de starkaste och mest imponerande musikåren jag någonsin upplevt, med idel fullträffar som gjorde listandet enklare och mer självklart än någonsin.

I år har det varit svårare, med färre självklara val och fler kompromisser, men vad vore jag för entusiast om jag inte lyckades kräma ur mig en lista ändå? Håll tillgodo:

 Godspeed you! black emperor – ‘Allelujah! Don’t Bend! Ascend!”

Comebacken ingen väntade sig, och som kom från ingenstans. Men det politiskt laddade post-rock-kollektivets första skiva sedan 2002 är ingen halvmesyr. Inledande, 20 minuter långa “Mladic”, med sina mellanösternklingande melodier och sitt namn taget från den serbiske krigsförbrytaren/massmördaren Ratko Mladić, bevisar med sin malande, transartat drönande tyngd och överväldigande referens till mänsklighetens grymhet precis hur mycket de behövts i musikvärlden. En triumfartad återkomst.

 Christian Gabel – “Krater”

Oavsett om den minst sagt fantasieggande bakgrundshistorien(upphittade, oanvända storyboardskisser till en svensk post-apokalyptisk sci-fi-film från 80-talet) som enligt Christian Gabel själv ligger till grund för musiken är sann eller inte, så kan man inte förneka att musiken på “Krater” är precis så fantastisk som man föreställer sig att den här filmen kunde ha blivit. Underbart suggestiva, instrumentala undergångstoner gjorda med en analog synthkänsla som hämtad från valfri John Carpenter-film anno tidigt 80-tal.

 Agent Side Grinder – “Hardware”

Det tog ett tag innan poletten föll ner, men när jag väl tog mig an den på riktigt så blev den inledande tveksamheten angående Agent Side Grinders hyllade “Hardware” till enbart lycka. En kombination av hård, matande intensitet och medryckande melodier från 80-talets industri- och hårdare synth-scener, omvandlat till en människo-maskin-hybrid där soundet känns lika delar pneumatiskt fabriksstelt och mänskligt känslodrivet.

 The Mount Fuji Doomjazz Corporation – “Egor”

Ingen årslista tycks vara komplett numer utan de oljudskära domedagsjazzarna i The Kilimanjaro Darkjazz Ensamble eller deras mer improvisationsbaserade alter ego i The Mount Fuji Doomjazz Corporation. Och detta år blev det de sistnämnda som kammade hem platsen med en fantastisk fyra-spårs-liveupptagning som kanske inte skakade om några musikaliska grundvalar, men fortsatte leverera högkvalitativ domedagsjazz som perfekt trampar gränsen mellan abstrakta ljudlandskap och sexdrypande, sleaziga midnattsmelodier.

• Diskoteket – “Det ska se ut som slutet”

Uppsalabaserade postpunkarna/gotrockarna i Diskoteket tar debutens potential och slipar till den med bättre låtar, mer storvulenhet, mer pretentioner och ett bitvis helt hjärtskärande desperat svårmod både i framförande och texter(som bland annat demonstreras i subtilt briljanta textbitar såsom “Sanningen om sanningen är / att jag inte accepterar den” från känslostormande balladen “Matilda”). Hade det inte varit för några stunder av erbarmlig manlig körsång så hade detta kunnat vara en riktigt fullträff.

 Sabbath Assembly – “Ye are gods”

Baserad på den amerikanska undergångssekten Process Church och dess minst sagt udda dualistiska undergångsbudskap från 60-/början av 70-talet är Sabbath Assemblys andra skiva, “Ye are gods”, med sin samling av glättigt psykedeliska folkpop-hymner som hyllar det slutgiltiga enandet av Gud och Satan inför den kommande apokalypsen årets kanske mest bisarra musikupplevelse. Kontrasten mellan obehaget i det fanatiska, religöst domedagsmättade textinnehållet och de catchigt lägerelds-allsångsvänliga melodierna skapar en kult-lik, ödesmättad stämning som på sätt och vis känns mer passande år 2012 än 1969.

 Black Rain – “Now I’m just a number: Soundtracks 1994 – 95”

En sak är säker angående 2012: att det nog kommit ut fler riktigt bra skivor vars sound lånats från 80-talets dystopiska sci-fi-/soundtracks i år än något annat. Men Black Rains “Now I’m just a number” är den enda av dem som faktiskt också nästan blev ett på riktigt: ursprungligen komponerat som soundtrack till cyberpunk-kalkonen ”Johnny Mnemonic” men ratat i sista stund släpptes det i år äntligen i sin helhet. Fantastiskt kall, hård, men ändå underligt tilldragande hybrid av dark ambient och industriell minimalisttechno som mer för tankarna till det metalliska slamret från “The Terminator” än de murriga synthmattorna i “Blade Runner”.

 1991 – “1991”

För alla oss som önskade att Boards of Canada skulle få tummen ur och släppa ny fullängdare blev 2012 förstås återigen en besvikelse. Men i den lilla sfär av artister som lyckas komma nära den skotska duons skakiga, retro-futuristiskt analogbrusiga electronica så var 1991:s självbetitlade skiva ett av de allra bästa substituten på länge. Kassettbandssvajigt och med en ödesmättad känsla som hämtad från gamla 70-/80-tals-informationsfilmer.

• Daugh Gibson – “All hell”

Med samplade, uppklippta gamla countrygitarrer, elektroniska inslag och en charmigt oskolad croonerröst står f.d. indierocktrummisen Daughn Gibsons solodebut ut på årets lista som en av de mer udda och intressanta inslagen, där Suicide trängs tillsammans med Hank Williams och det sena 50-talets/tidiga 60-talets popballader i en Lynchiansk soppa av dåtid och nutid.

• Povarovo – “Tchernovic”

Den här obskyra ryska konstellationen och deras avgrundsmörka tongångar dök förvisso upp under lätt hemlighetsfulla omständigheter på nätet redan för ett par år sedan, men när de nu i år äntligen släppt sitt förstlingsverk “på riktigt” på alltid lika omdömesfulla Denovali records känns det som en kulturskymning att inte ha med dem här ändå. “Tchernovic” är dark ambient-färgad domedagsjazz av bästa sort, men där bakgrunden omväxlande nog osar mer sovjetruiner och Tjernobyl-nedfall än regniga amerikanska bakgator.

Bubblare: 
Dictaphone – “Poems from a rooftop”
Umberto – ”Night has a thousand screams” 
Munnen – “På apoteket”
Anna von Hausswolf – “Ceremony”
Ricardo Donoso – “Assimilating the Shadow”
Mount Eerie – “Clear Moon”