2015 – En albumlista

Världen går mot sin oundvikliga kollaps under peak mänsklig dumhet, år för år. Lyckligtvis är det i alla fall fortfarande en hel del bra musik som släpps, trots allt detta. Vilka som var bäst i år enligt undertecknad? Jodu, nu ska du få höra:

    1. U.S Girls – ”Half Free”
      u.s_girls_half_free_woman_s_work_the_405_new_music_1444060917
      Det tar inte längre än till skivans första spår, ”Sororal Feelings”, där Meghan Remys darrande stämma ylar ut refrängen ”I’m gonna hang myself – hang myself from my family tree” till ett släpigt och förvridet trumkomp innan jag blir helt fast. Remys experimentella soloprojekt U.S Girls har kommit en lång väg från de tidiga skivornas industriella kakofoni och lo-fi-trummaskiner  – ”Half Free” landar istället snarast i en drömskt polerad, men minst lika dementerad värld av becksvart, feministisk 70-talsdisco. Trots två udda spår i form av det samplade telefonsamtalet ”Telephone Play No. 1” och den otippade, men samtidigt råcharmiga glamrock-pastischen ”Sed Knife” är ”Half Free” så nära en fullträff man komma.


    2. Shahmen ”All in the Circle”
      0a77db9aec2a7976cede119f743879f05af599aa
      Det är sällan jag hört hiphop lika mardrömslikt kompakt och perfekt stämningsfull som på Shahmens debutalbum “All in the circle”. Betongtunga beats, rökigt brutal rap, suggestiva mellanöstern-samplingar och en genomträngande känsla av jordigt, fuktigt mörker som ekar lika mycket av klibbig surrealistisk skräck som det gör av socialrealistisk hardcore-rap.


    3. Tamaryn – ”Cranekiss”
      tamaryn_cranekiss_album_stream_mexican_summer_the_405_new_music_news
      Ibland blir man innerligt trött på band som kämpar hårt för att anamma ett retrosound, men andra gånger är det så snyggt och bra gjort att man inte kan göra annat än att kapitulera. Nya Zeeländska Tamaryns “Cranekiss” faller utan minsta tvekan in i den senare kategorin, med en helt lysande produktion och knivskarp fingertoppskänsla som frammanar känslan av 80-talets 4AD-drömpop med Cocteau Twins i spetsen. Låt gå för att Tamaryn Browns sångröst inte är i klass med förebilden Elizabeth Frazers, men då låtmaterialet är överröst med suveräna låtar gör det knappast något alls.


    4. Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg – ”Levande död i Norra Norrland”
      980
      Okej, oavsett vad du tycker om själva skivan – ingen kan debattera sanningen i att detta utan minsta tvekan är årets absolut bästa skivtitel, alla kategorier. Och skivan i sig är faktiskt inte heller något annat än ett mindre mästerverk. Det experimentella kollektivets samarbete med ständigt ombytlige punkpoeten Mattias Alkberg är en perfekt avvägd blandning av blodisande ambient/noise/drone, ödesmättat spoken word och Nico-flörtar som för en tillbaka till en ödslig norrländsk hembygd där någonting inte riktigt är som det ska.


    5. Nicole Sabouné – “Miman”
      3682713415
      Ända sedan jag blev knockad av Nicole Sabounés suveränt postpunkiga pärla till singel “Unseen footage from a forthcoming” har jag väntat på ett album som ska kunna upprepa den upplevelsen. Förra årets debut “Must exist” var en bit på vägen, men stannade alltför ofta till i ett indiepoppigt träsk som inte riktigt passade. Uppföljaren “Miman” rättar till alla de felen och levererar istället becksvarta hymner på löpande band. Allt från industriellt doftande synthpop och dissonant gnisslande Velvet Underground-stråkar bildar en helhet som känns mognare, snyggare och mer helgjuten än någonsin.


    6. Agent Side Grinder – “Alkimia”
      a1869777674_10
      Begreppet “klarhet till klarhet” slår en när man talar om Agent Side Grinder. Inte mycket har förändrats sedan föregångaren “Hardware” – soundet ligger fortfarande perfekt mitt emellan snygg, Depeche-ig synthpop, klonkig postpunk och industriellt slammer, och låtskrivandet är fortsatt bland det bästa i genren. Men stockholmsbandet lyckas trots detta ändå röra sig framåt – där ”Hardware” överlag speglade titelns teknologiska känsla går ”Alkimia” följdaktligen mer åt teman som speglar det gamla, det organiska och ockulta, samtidigt som trummaskinerna slår lika maskinellt som innan. Hårt, melodiöst och ödesmättat.


    7. Thundercat – “The Beyond / Where the Giants Roam”
      BFDNL055_Thundercat_1400
      Det är lätt att fastna i meritlistor när man skriver om Stephen Bruner, alias Thundercat. Den löjligt talangfulle superbasisten har en katalog bakom som sig som sträcker sig från involvering i experimentell hiphop till att spela bas i hardcore/thrash-legenderna Suicidal Tendencies. Men när man lyssnar på dennes senaste mini-LP är det en helt egen värld han målar upp. Ultraslick, fantastiskt producerad, funkig synth-soulpop som fullkomligt sjuder över av melankoli, samtidigt som den tillåter sig nostalgiska referenser till barndomens tecknade popkultur. Det är snyggt, kristallklart och omedelbart medryckande, men också drömskt, trolskt och fyllt av ett vemod så genuint att man blir som hypnotiserad.


    8. King Dude – “Songs of Flesh & Blood – In the Key of Light”
      king-dude-sofabjpg
      Efter förra årets “Fear”, där det flörtades hejvilt med rötterna inom bredbent hårdrock (med halvdant resultat) var det en ren fröjd att höra den Seattle-födde basrösten hitta tillbaka till de tidigare albumens mer folk- och countrybetonade sida. Ibland blir de neofolkiga Death in June-hyllningarna övertydliga, nästan på gränsen till det parodiska, som på andraspåret “Deal with the devil”, men lyckligtvis är låtskrivandet också bitvis det bästa han gjort. Skivan uppfylls av en flodvåg av desperata domedagspsalmer om död, spöklik kärlek och djävulspakter så bra att till och med det utstuderat poserade omslagets kitschighet känns genuint.


    9. Tribulation – ”The Children of the Night”
      homepage_large.fb842ed9
      Tribulation har länge varit en av de klarast lysande och mest unika stjärnorna på den inhemska death/black metal-scenen, och den positionen behåller de med senaste given “The Children of the Night”, som tar ännu ett steg bort från debuten “The Horror”:s  piskhårda thrashmangel och 2013:s “The Formulas of Deaths” proggdöds in i ett töcken av gotisk skräckrock, cathiga garageriff och tysk expressionism, alltjämt behållandes den råhet och tyngd som karaktäriserat dem från starten.


    10. Paper – ”We Design the Future”
      Paper-690x690
      Inget annat band i år har sammanfattat min känsla inför samtiden och omvärlden lika effektivt som Paper gör på spåret ”FRIAH” från senaste albumet ”We Design the Future”: En introducerande sampling av Carl Bildt följs av 13 minuter frustande, monoton synth-kraut-punk och textraden ”Du är så jävla dum i huvet” som upprepas in absurdum. ”We Design the Future” är en betydligt spretigare historia än föregående två album, med tvärare kast mellan det riktigt skräniga och det synthigt poppiga, men den malande monotonin är fortfarande där, och Paper gör den fortfarande bättre än de allra flesta.


      Bubblare, osv: 
      Steve von Till – ”A Life unto itself”, Dungen – ”Allas sak”, Petite Noir – ”La Vie Est Belle/Life is beautiful”, Low – ”Ones and Sixes”, Anna von Hausswolff – ”The Miraculous”, Chelsea Wolfe – ”Abyss”, Myrkur – “M”, FKA Twigs – ”M3LL155X”, Mount Eerie – ”Sauna”, Nadine Shah – ”Fast Food”, The Soft Moon – ”Deeper”, Godspeed you! black emperor – ”Asunder, Sweet and other Distress”, Född Död – ”Studie i närhet, längtan och besvikelse”, D.Å.R.F.D.H.S – ”Mörkret, kylan, tystnaden och ensamheten”, Monolord – ”Vænir”

Annonser

2013 – En albumlista

Efter det musikaliska svältår som var 2012 kom 2013 som en skänk från ovan. Tveklöst ett av de mer digra åren för bra album på riktigt länge. Men således blev det också en riktigt hård strid för att få plats på listan och ett enormt velande kring vad som egentligen var bäst.

Till slut fick det bli en blandning av de album jag lyssnat mest på under året, de som fortsatt locka mig tillbaka för en andra, tredje och fjärde lyssning, och de där helheten känts mest klockren, även om en del skivor haft enstaka låtar som kanske knockat mig ännu mer totalt.

”Listan?”, frågar ni er nu, ”Vilken lista då?” Jo, den här listan, alltså:

1. Pharmakon – Abandon

PHARMAKON-ABANDON-940x940

Våldsam, plåt-och-kedjerasslande industri/noise av den gamla skolan som lyckas med konststycket att vara ett blodisande, skrikande inferno av body horror-stämningar och rådistat helvetesdrön samtidigt som en underligt ”catchy” känsla lockar en tillbaka för ännu en dos ljudmisshandel.

2. Boards of Canada – Tomorrow’s Harvest

boards-of-canada_tomorrows-harvest-608x608

Den ljusskygga skotska syskonduon levererade efter sex års väntan äntligen ett nytt album som skippar det akustiska sound som präglade föregångaren ”Campfire Headphase”. Istället dyker de tillbaka ner i den murrigt analoga samplings-electronican från bandets i min åsikt bästa giv, ”Geogaddi”(2002). Riktigt lika bra som ovan nämnda mästerverk blir det inte, men de tungt virvlande dystopimelodierna är bitvis i klass med det allra bästa det gjort.

3. Dirty Beaches – Drifters/Love is the devil

Dirty-Beaches-Landscapes-In-The-Mist

Dirty Beaches senaste, ett massivt dubbelalbum, släpper delar av föregångaren ”Badlands” fascination med 50-talsrockabilly och ersätter det både med sleazig lo-fi-punk-funk på albumets första skiva och mer ambienta/abstrakta inslag på dess andra, men utan att tappa den krypande, förvridna crooner-känslan som gjorde Dirty Beaches så intressant från början.

4. Nadine Shah – Love your Dum and Mad

nadine-shah-love-your-dum-and-mad

Släpp alla jämförelser ni hört på förhand om PJ Harvey – brittiska Nadine Shah har på sin debutskiva måhända ytliga stilmässiga kopplingar, men är definitivt något helt väsensskilt. Tunga, bitvis folkdoftande ballader där apokalyptiskt klingande cittror och kalla pianon möter Shahs särpräglade röst, mellanöstern-doftande melodier och karga nordengelska dialekt.

5. Savages – Silence Yourself

savages-silence-yourself-e1363729038628-1367599545

Gåshuden jag fick efter att för första gången ha sett Savages mullrande, nästan ritualistiska liveupptagning av ”I am here” är på ett sätt nästan så stor att den gör den slutgiltiga skivdebuten en otjänst. Men det hindrar dock inte ”Silence Yourself” från att vara en av årets absolut bästa skivor – drivig, mörk och pulserande postpunk med en hård konceptuell bakgrund, lika aggressiv som den är suggestiv.

6. Walrus – Walrus

artworks-000038920115-6itush-original

Bör man bli förvånad när en svenskrelaterad skiva med cinematisk, drivande ny-kraut dyker upp och det visar sig att orgelfantomen samt kompositören Matti Bye är en av de medverkande? Nej, såklart inte. Och lika lite ska man bli förvånad när projektet Walrus debut visar sig vara ett veritabelt monster av hypnotiska, transartade proggrytmer och isigt hänförande instrumentalmelodier bortom billiga retrorock-pastischer.

7.  Paysage D’Hiver – Das Tor

PaysageDHiver-DasTor

Potentiellt den isigaste och kyligaste black metal som någonsin spelats in. Allt på det schweiziska enmansprojektets senaste giv, från den extrema, no-fi-diskant-drivna produktionen, till de tunga, öde ambientmattorna och det monokromt snötunga och olycksbådande vinterlandskapet på omslaget andas frostbiten död. Att lyssna på “Das Tor” är som fastna i en snöstorm där varje snöflinga är som ett knivhugg, och det enda som tvingar dig framåt är en malande. olustig känsla av krälande kosmiskt tvång någonstans i bakhuvudet.

8. The KVB – Immaterial Visions

CITI008_The_KVB_Immaterial_Visions_A_568

I den lite tröttsamt oinspirerade våg av shoegaze och noisepop som vällt fram de senaste åren så är det trevligt att ibland också stöta på band som inte bara anammar en genres konventioner, utan också gör det med både stil och innehåll. Brittiska The KVB är ett av dessa, och senaste ”Immaterial Vision” är en perfekt avvägning mellan drönande, vitglödgade gitarrväggar, Suicide-trummaskiner och minimal wave-synthmelodier.

9. Dale Cooper Quartet & the Dictaphones – Quatorze Pieces de Menace

Quatorze-Pieces-De-Menace-cover

Det börjar kännas som att ingen årslista riktigt är komplett numer utan åtminstone en doomjazz-skiva. Och det är inte så konstigt heller, när band såsom eminenta Dale Cooper Quartet gör det till synes omöjliga och toppar 2011 års ”Metamanoir” med ett album som är ännu mörkare, noisigare och mer genomarbetad än sin föregångare. ”Quatorze Pieces de Menace” är fylld med en tät, massiv obehagsstämning byggd på lika delar sleazig 50-tals-deppjazzballader och oljudstung ambient. En stämning som bara känns mer och mer unik i en snäv subgenre där många strävar efter att likna sina föregångare och gelikar. Antagligen är det så här ett avsnitt av ”En röst i natten” hade låtit om det regisserats av David Lynch.


10. Chelsea Wolfe – Pain is Beauty

Pain_is_beauty_cover

Inte riktigt lika helgjuten som den käftsmäll som var 2011 års ”Apokalypsis”, men Chelsea Wolfe går ändå från klarhet till klarhet. På sin fjärde skiva tar hon den ockulta drone-folkrock som blivit hennes signum in i ett mycket mer synthorienterat/gotiskt område, vilket känns ovant till en början, men som sakta växer och känns mer och mer självklart.


Bubblare:

Low – ”The Invisible Way”

Mazzy Star – ”Seasons of your Day”

Power Trip – ”Manifest Decimation”

Windhand – ”Soma”

Maston – ”Shadows”

Holograms – ”Forever”

MF/MB/ – ”Colossus”