2016 – En albumlista

Världens sämsta år? Potentiellt. Musiken, då? Jo, den var faktiskt rätt bra. Och jag har, som av en händelse, faktiskt råkat skriva en årsbästalista i år igen. Helt utan att få betalt för det. Igen. So, without further ado:

    1. Oranssi Pazuzu – ”Värähtelijä
      a1854308121_10
      Den mer avantgardistiska och experimentella delen av black metal har de senaste åren varit ovanligt närvarande i södra europa, med Frankrike som högsäte. Men finländska Oranssi Pazazu låter ingen tvivel råda om att det är mot norr som blickarna nu åter bör vändas. Med allt från psykedeliska influenser till vibrafoner tar de svartmetallen och stöper det ner i en perfekt gjuten form av suggestiva melodier, intressanta arrangemang och obönhörligt ockult mangel.


    2. David Bowie – “Blackstar
      david-bowie-blackstar
      Det är svårt att välja orden när man pratar om David Bowies svanesång “Blackstar”. Enbart som skiva sett är det helt klart ett bra album. Höjdpunkterna, såsom titelspåret, “Lazarus”, “Girl loves me” och “Low”-refererande avslutaren “I can’t give everything away” är pärlor av skev, experimentell pop, kryddad med breakbeats och jazzvibbar som känns framåtblickande trots att de inte borde göra det. Men det är musiken i kombination med de närmast mytiska omständigheterna som gör “Blackstar” till ett av hans mest märkliga mästerverk. Den knivskarpt orkestrerade tajmningen kring Bowies egen död och albumets släpp är omöjlig att ta ut ur ekvationen. “Blackstar” är ett så perfekt, vackert och samtidigt hjärtslitande, monumentalt farväl från en artist som var något annat, något utomjordiskt, bortom oss alla ända till sitt sista andetag.


    3. Gazelle Twin – “Out of Body
      a1958431562_10
      Tänder som hackar och gnisslar. Hjärtslag som pumpar. Blod som susar fram genom kroppen. Kippande, upphackade andetag. På sin tredje skiva, ett soundtrack till kortfilmen “Out of Body” skapar Elizabeth Bernholz med hjälp av samplingar och sin ömsom förvrängda, ömsom drömska röst en pulserande, obekväm elektronisk mardröm spetsad med body horror. Ett tema som hon utforskat förut (två av spåren är tidigare släppta på hennes EP “Anti Body” och albumet “Unflesh” från 2014), men det korta formatet och det nya materialet gör det till ett ännu mer kompakt och koncentrerat knytnävsslag än föregångarna.


    4. Mizmor – “Yodh
      a0387726036_10
      Där Oranssi Pazuzu svävar ut i sin black metal sitter amerikanska Mizmor fast rotat i en stram, krossande och andnödsframkallande tung hybrid av doom och black. Med en helt perfekt produktion, precis på gränsen mellan stämningsfull lo-fi och det utstuderat finslipade är “Yodh” en platta som gjord för att dyrka uråldrigheter framför monolitiska stenstoder.


    5. Dungen – “Häxan
      a0279967353_10
      Precis när man tror att man vet var man har Dungen och deras ny-psykedeliska jazzrock så kommer de och överraskar. “Häxan” är ett nyskrivet instrumentellt soundtrack till Lotte Reinigers animerade film “Die Abenteuer des Prinzen Achmed” från 1926, och tar steget bort från det poppiga in i det symfoniskt proggiga. Mindre Pughs ”Ja dä ä dä” och fuzzgitarr, mer Van Der Graaf Generator och svepande mellotroner – ett byte som faktiskt fungerar alldeles utmärkt.


    6. Sumerlands – “Sumerlands
      a3138946671_10
      Med tanke på de senaste årens uppsving för 80-talig retro-metal av diverse slag är det kanske konstigt att ingen tagit det till den logiska slutpunkt som Sumerlands gör på sin självbetitlade debut. Den krispigt riffande hårdrocken för tankarna till Ozzy Osbournes “Bark at the Moon”, Fates Warning och tidiga Queensrÿche – melankoliskt, melodistarkt men också med rejält sväng och tyngd. Nostalgiskt, visst, men ack så bra. 


    7. SubRosa – “For this we fought the battle of ages
      filepane-a2681456685_10

      SubRosa har redan på föregående släpp visat att de är ett band som är villigt att ta den annars lite lätt stillastående(i flera olika bemärkelser) genren doom metal till nya ställen. Och senaste fullängdaren är inget undantag. Med grunden i det avgrundsdjupa riffandet, Sarah Pendletons sirliga fiolslingor och Rebecca Vernons skälvande, ibland nästan spruckna röst skapar de en ljudmässigt experimenterande, men låtmässigt rättfram lek med genrens konventioner, lika vacker som den är ödslig.


    8. Björn Olsson – “Västkustrock
      3719f4175e71c6c7559eccf0a994ae22acc09e5a
      Det finns konstigt. Och så finns det bra. Och ibland kommer någonting och är så konstigt att det blir bra. Kanske till och med på gränsen till genialt i all sin dumhet och galenskap. Demonproducenten och musikern Björn Olssons skiva “Västkustrock” är precis ett sånt exempel. Till en början verkar det kanske inte som något konstigt – bredbent bikerrock och brötigt heavy metal-driv är inget ovanligt. Men när den första sången kommer in, och man inser att precis all sång är samplade skrik från måsar, då förstår man att det är något helt annat. Bitvis är det såklart så absurt och fånigt att det ter sig som en Monty Python-sketch. Och kanske är “Västkustrock” egentligen främst det: ett skämt som gått lite för långt – men jag älskar det.


    9. Puce Mary – “The Spiral
      poshisolation_169_puce_mary_spiral_cover_web_1024x1024
      Det finns få artister som kan få mig att ta tillbaka mina lätt hånfulla ord om Danmark som musikalisk nation. Ironiskt nog är en utav dem en som sysslar mer eller mindre uteslutande med oljud. Frederikke Hoffmeiers brutala noise/industriprojekt Puce Mary har på sin senaste skiva “The Spiral” lyckats blanda sina tidigare, och betydligt mer abstrakta metalliska utsvävningar med en utpräglat melodisk och rytmisk känsla. Det är plåtslammer, förvridet distade röster och malande mattor av analoga synttoner, men Hoffmeier balanserar knivskarpt på gränsen till det olyssningsbara, och väver istället ihop en påfrestande, men ytterst belönande kakofoni.


    10. Scott Walker – ”The Childhood of a Leader
      the-childhood-of-the-leader-ost-front-final
      Den före detta Walker Brothers-medlemmen, 60-tals-idolen och numer avantgardisten Scott Walker har på senare år både samarbetat med drone-ikonerna i Sunn O))) och släppt egna, svårlyssnade soloalster. Men på hans senaste skiva, soundtracket till “The Childhood of a Leader”, från Brady Corbets film med samma namn, är det ännu en helt ny sida av Walker vi möter. De sylvassa stråkarna påminner om Bernard Herrmanns klassiska musik till Hitchocks “Psycho” och de drönande ambientpassager osar av Walkers sedvanligt bångstyriga motvals-mentalitet och ovilja att ligga någon annan till lags. Ett helt magnifikt modernt klassiskt album som lånar friskt från det förflutna, men också sticker ut som något nytt och intresseväckande.


      Bubblare, osv: 
      Commando M. Pigg – ”När dom dumma har fest”, Savages – ”Adore life”, Promise and the Monster – ”Feed the fire”, Pop. 1280 – ”Paradise”, Venetian Snares – ”Traditional Synthesizer Music”, Matmos – ”Ultimate Care II”, Sara Parkman – ”Sara Parkmans Skog”, Schammasch – ”Triangle”, Rome – ”The Hyperion Machine”, Hypnopazuzu – ”Create Christ, Sailor Boy”, Pye Audio Corner – ”Stasis”, Pascal – ”Revy”, Wardruna – ”Runaljod – Ragnarok”, Frida Hyvönen – ”Kvinnor och Barn”, Dom Orena – ”Vad dina vänner säger om dig när du inte är med”, Nick Cave & the Bad Seeds – ”Skeleton Tree”, Leonard Cohen – ”You want it darker”.

Annonser

2015 – En albumlista

Världen går mot sin oundvikliga kollaps under peak mänsklig dumhet, år för år. Lyckligtvis är det i alla fall fortfarande en hel del bra musik som släpps, trots allt detta. Vilka som var bäst i år enligt undertecknad? Jodu, nu ska du få höra:

    1. U.S Girls – ”Half Free”
      u.s_girls_half_free_woman_s_work_the_405_new_music_1444060917
      Det tar inte längre än till skivans första spår, ”Sororal Feelings”, där Meghan Remys darrande stämma ylar ut refrängen ”I’m gonna hang myself – hang myself from my family tree” till ett släpigt och förvridet trumkomp innan jag blir helt fast. Remys experimentella soloprojekt U.S Girls har kommit en lång väg från de tidiga skivornas industriella kakofoni och lo-fi-trummaskiner  – ”Half Free” landar istället snarast i en drömskt polerad, men minst lika dementerad värld av becksvart, feministisk 70-talsdisco. Trots två udda spår i form av det samplade telefonsamtalet ”Telephone Play No. 1” och den otippade, men samtidigt råcharmiga glamrock-pastischen ”Sed Knife” är ”Half Free” så nära en fullträff man komma.


    2. Shahmen ”All in the Circle”
      0a77db9aec2a7976cede119f743879f05af599aa
      Det är sällan jag hört hiphop lika mardrömslikt kompakt och perfekt stämningsfull som på Shahmens debutalbum “All in the circle”. Betongtunga beats, rökigt brutal rap, suggestiva mellanöstern-samplingar och en genomträngande känsla av jordigt, fuktigt mörker som ekar lika mycket av klibbig surrealistisk skräck som det gör av socialrealistisk hardcore-rap.


    3. Tamaryn – ”Cranekiss”
      tamaryn_cranekiss_album_stream_mexican_summer_the_405_new_music_news
      Ibland blir man innerligt trött på band som kämpar hårt för att anamma ett retrosound, men andra gånger är det så snyggt och bra gjort att man inte kan göra annat än att kapitulera. Nya Zeeländska Tamaryns “Cranekiss” faller utan minsta tvekan in i den senare kategorin, med en helt lysande produktion och knivskarp fingertoppskänsla som frammanar känslan av 80-talets 4AD-drömpop med Cocteau Twins i spetsen. Låt gå för att Tamaryn Browns sångröst inte är i klass med förebilden Elizabeth Frazers, men då låtmaterialet är överröst med suveräna låtar gör det knappast något alls.


    4. Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg – ”Levande död i Norra Norrland”
      980
      Okej, oavsett vad du tycker om själva skivan – ingen kan debattera sanningen i att detta utan minsta tvekan är årets absolut bästa skivtitel, alla kategorier. Och skivan i sig är faktiskt inte heller något annat än ett mindre mästerverk. Det experimentella kollektivets samarbete med ständigt ombytlige punkpoeten Mattias Alkberg är en perfekt avvägd blandning av blodisande ambient/noise/drone, ödesmättat spoken word och Nico-flörtar som för en tillbaka till en ödslig norrländsk hembygd där någonting inte riktigt är som det ska.


    5. Nicole Sabouné – “Miman”
      3682713415
      Ända sedan jag blev knockad av Nicole Sabounés suveränt postpunkiga pärla till singel “Unseen footage from a forthcoming” har jag väntat på ett album som ska kunna upprepa den upplevelsen. Förra årets debut “Must exist” var en bit på vägen, men stannade alltför ofta till i ett indiepoppigt träsk som inte riktigt passade. Uppföljaren “Miman” rättar till alla de felen och levererar istället becksvarta hymner på löpande band. Allt från industriellt doftande synthpop och dissonant gnisslande Velvet Underground-stråkar bildar en helhet som känns mognare, snyggare och mer helgjuten än någonsin.


    6. Agent Side Grinder – “Alkimia”
      a1869777674_10
      Begreppet “klarhet till klarhet” slår en när man talar om Agent Side Grinder. Inte mycket har förändrats sedan föregångaren “Hardware” – soundet ligger fortfarande perfekt mitt emellan snygg, Depeche-ig synthpop, klonkig postpunk och industriellt slammer, och låtskrivandet är fortsatt bland det bästa i genren. Men stockholmsbandet lyckas trots detta ändå röra sig framåt – där ”Hardware” överlag speglade titelns teknologiska känsla går ”Alkimia” följdaktligen mer åt teman som speglar det gamla, det organiska och ockulta, samtidigt som trummaskinerna slår lika maskinellt som innan. Hårt, melodiöst och ödesmättat.


    7. Thundercat – “The Beyond / Where the Giants Roam”
      BFDNL055_Thundercat_1400
      Det är lätt att fastna i meritlistor när man skriver om Stephen Bruner, alias Thundercat. Den löjligt talangfulle superbasisten har en katalog bakom som sig som sträcker sig från involvering i experimentell hiphop till att spela bas i hardcore/thrash-legenderna Suicidal Tendencies. Men när man lyssnar på dennes senaste mini-LP är det en helt egen värld han målar upp. Ultraslick, fantastiskt producerad, funkig synth-soulpop som fullkomligt sjuder över av melankoli, samtidigt som den tillåter sig nostalgiska referenser till barndomens tecknade popkultur. Det är snyggt, kristallklart och omedelbart medryckande, men också drömskt, trolskt och fyllt av ett vemod så genuint att man blir som hypnotiserad.


    8. King Dude – “Songs of Flesh & Blood – In the Key of Light”
      king-dude-sofabjpg
      Efter förra årets “Fear”, där det flörtades hejvilt med rötterna inom bredbent hårdrock (med halvdant resultat) var det en ren fröjd att höra den Seattle-födde basrösten hitta tillbaka till de tidigare albumens mer folk- och countrybetonade sida. Ibland blir de neofolkiga Death in June-hyllningarna övertydliga, nästan på gränsen till det parodiska, som på andraspåret “Deal with the devil”, men lyckligtvis är låtskrivandet också bitvis det bästa han gjort. Skivan uppfylls av en flodvåg av desperata domedagspsalmer om död, spöklik kärlek och djävulspakter så bra att till och med det utstuderat poserade omslagets kitschighet känns genuint.


    9. Tribulation – ”The Children of the Night”
      homepage_large.fb842ed9
      Tribulation har länge varit en av de klarast lysande och mest unika stjärnorna på den inhemska death/black metal-scenen, och den positionen behåller de med senaste given “The Children of the Night”, som tar ännu ett steg bort från debuten “The Horror”:s  piskhårda thrashmangel och 2013:s “The Formulas of Deaths” proggdöds in i ett töcken av gotisk skräckrock, cathiga garageriff och tysk expressionism, alltjämt behållandes den råhet och tyngd som karaktäriserat dem från starten.


    10. Paper – ”We Design the Future”
      Paper-690x690
      Inget annat band i år har sammanfattat min känsla inför samtiden och omvärlden lika effektivt som Paper gör på spåret ”FRIAH” från senaste albumet ”We Design the Future”: En introducerande sampling av Carl Bildt följs av 13 minuter frustande, monoton synth-kraut-punk och textraden ”Du är så jävla dum i huvet” som upprepas in absurdum. ”We Design the Future” är en betydligt spretigare historia än föregående två album, med tvärare kast mellan det riktigt skräniga och det synthigt poppiga, men den malande monotonin är fortfarande där, och Paper gör den fortfarande bättre än de allra flesta.


      Bubblare, osv: 
      Steve von Till – ”A Life unto itself”, Dungen – ”Allas sak”, Petite Noir – ”La Vie Est Belle/Life is beautiful”, Low – ”Ones and Sixes”, Anna von Hausswolff – ”The Miraculous”, Chelsea Wolfe – ”Abyss”, Myrkur – “M”, FKA Twigs – ”M3LL155X”, Mount Eerie – ”Sauna”, Nadine Shah – ”Fast Food”, The Soft Moon – ”Deeper”, Godspeed you! black emperor – ”Asunder, Sweet and other Distress”, Född Död – ”Studie i närhet, längtan och besvikelse”, D.Å.R.F.D.H.S – ”Mörkret, kylan, tystnaden och ensamheten”, Monolord – ”Vænir”

2014 – En albumlista

Ja, you know the drill: ett överlag pissigt år, men med några fantastiska ljusglimtar, och med löjligt många bra skivor, alldeles för många för att lyssna helhjärtat på, men jag har som vanligt dristat mig till en lista på mina absoluta musikfavoriter under 2014. Håll till godo:

7a9b10d6d2bd1029574ad7a5e3f4e8ae

  1. The Blue Angel Lounge – ”A Sea of Trees”

Årets bästa blir också årets ironi, när jag råkar upptäcka tyska Blue Angel Lounge’s briljanta tredje släpp, ”A Sea of Trees” exakt dagen efter att bandet officiellt meddelat att de lägger ner. Men det är också en svanesång av sällan skådat slag. Bandet har på sin sista giv hittat en sanslöst tonsäker blandning av depprock/postpunk och gotisk folkmusik där sångaren Nils Ottensmeyers mörka, men ändå märkligt könsöverskridande stämma och teutoniska uttal får honom att låta som en nutida, manlig Nico. Något som inte minst märks i skivans bästa spår, den gåshudsframkallande ”Mutter”.

tumblr_nfcf3iLNCe1r2u7qro1_500

  1. Trepaneringsritualen – ”Perfection & Permanence”

I en genre där det mesta redan gjorts till leda lyckas Götiska dödsindustri/noise-projektet Trepaneringsritualen med det otippade konststycket att 2014 ge ut något som känns som en blivande genreklassiker. Fullängdsdebuten “Perfection & Permance” är en dos råa, hypnotiskt mullrande oljudsrytmer och dark ambient-mattor med black metal-färgade ockulta/ritualistiska övertoner som rör sig perfekt mellan det enormt abstrakta och det som under omständigheterna närmast är att betrakta som ”catchigt”.

10354820_10153038748008149_3198811243734700917_n

  1. Diskoteket – ”Jag ser över mitt liv”

Diskoteket är Sveriges kanske absolut bästa band just nu, som 2012 levererade en av det årets absolut bästa skivor. När de nu återvänder ännu en gång så är det med samma otroliga fingertoppskänsla för knivskarp, hjärtskärande gotisk postpunk-pop där texterna hugger likt dolkar och vägrar släppa. Att de valt en mer elektronisk inramning med syntpoppigt dansanta vibbar, utan att kompromissa på sitt sedvanliga svårmod förstärker bara känslan av ett band som bara växer mot nya höjder.

1000x1000

  1. Rome – ”A Passage to Rhodesia”

Att krigsromantikern Jerome ”Rome” Reuter släpper ännu ett konceptuellt neofolk-album om ett specifikt krig(I just detta fall bushkriget i Rhodesia/Zimbabwe under 1970-talet) känns på ett sätt något förutsägbart. Men även om man kan ledsna på den återupprepande militärism-fascinationen så är det svårt att förneka att det är en av Romes absolut bästa givar hittills, med melodier, arrangemang och en känsla för storslaget historiskt berättande som bitvis berör i klass med det massivt episka trippelmästerverket ”Die Æsthetik der Herrschaftsfreiheit” från 2011.


images_uploads_album_1500x1500

  1. The Budos Band – ”Burnt Offering”

Vad får du om du blandar blåsorienterad exploitation-soulfunk och de ockulta/esoteriska vibbarna från 70-talets mer obskyra hårdrock/proto-metal? Svaret är The Budos Bands senaste giv “Burnt Offering”, en makalöst svängig instrumental resa som andas lika delar italiensk skräpskräckfilm och skitig snutaction. Inget som helst intellektuellt innehåll, bara ett centralstimulerande och enormt catchigt ös med en underton av obehaglig, krypande Dario Argento-sleaze.


sbr117-pharmakon-1440_1024x1024

  1. Pharmakon – ”Bestial Burden”

Om Trepaneringsritualen är industriscenens motsvarighet till ”Witchfinder General” med sitt hedniska plåtinferno så är Pharmakon tveklöst årets motsvarighet till Cronenberg-body horror. I likhet med förra årets briljanta “Abandon” är “Bestial Burden” en orgie av helvetiska oljudsmattor och distade gallkskrik, och denna gång behöver man bara ta en titt på det likartat äckelmagade omslaget för att förstå att temat denna gång är baserat kring den intensiva sjukhusupplevelse som projektets skapare, Margaret Chardiet hade under 2013. En känsla hon förmedlar med en isande, akut obehagskänsla. En krypande musikalisk studie i kroppslig skräck och panik.

a0796066646_10

  1. Munnen – “Smaka nya staden”

Stockholms no-wave-kungar Munnen går från klarhet till klarhet, och gör 2014 sitt tveklöst bästa album hittills. Deras spattiga, meckigt oljudsrockiga postpunk har slipats upp med en gnagande samtidspolitisk vinkel samtidigt som den behåller den tidigare absurdistiska, friformiga känslan med skavande, atonala gitarrer och nasalt skrikande sång. Ett släpp från ett band som känns både skevare och mer fokuserat än någonsin.

Eyehategod

  1. Eyehategod – “Eyehategod”

Att det kanske allra bästa och mest stilbildande av 90-talets sludge-scen, New Orleans-pionjärerna Eyehategod, återvänder med sin första nya skiva på 14 år låter kanske som ett dåligt omen med doft av drogtyngt comeback-fiasko. Men tvärtom: bandets femte fullängdare sedan starten 1988 är kanske deras allra bästa alster överhuvudtaget. Grisig, misantropisk och tungt hardcore-punkig sludge-doom med riff så bra att de praktiskt taget får ett eget liv och springer direkt mot ditt kombinerade sprit/medicinskåp .

slim7

  1. Slim Twig – “A Hound at the Hem”

En skiva som tog sin tid att falla på plats i mitt sinne, både för sin svårgenomträngliga struktur och otillgängliga natur, men som efter ett par lyssningar blev mer och mer självklar. Max Turnbull, som den excentriske kanadensiske filmskaparen och artisten egentligen heter bakom sin Slim Twig-persona, har med ”A Hound at the Hem” skapat en av de skevaste och besynnerligaste moderna pop-plattorna på senare år. Tvära kast mellan Bowie-aktig glam, Lynchigt 50-talig crooner-pop och teatralisk psykedelia på ett sätt som får en att undra vad som hänt om ärkekufen Julian Cope skrivit sina bästa 80-tals-skivor idag istället.

 

5a266580

  1. Grouper – “Ruins”

En av mina stora sorger från 2007 var att jag inte upptäckte briljansen i Groupers lo-fi-ambientpop-pärla ”Dragging a dead deer up a hill” förrän långt efter att jag hört den för första gången. Den sorgen behöver jag inte återupprepa när Liz Harris i år släpper sitt kanske mest tillgängliga och minst oljuds/ambient-betonade album sedan just 2007. Grundstommen känns bekant, men denna gång har konceptet skakats om något. Allt är enormt barskrapat, inspelat akustiskt under en enda strömavbrotts-kväll i hennes lägenhet på enbart piano och sång, utan det sedvanliga lo-fi/ambient-töcknet. Ett grepp som kanske borde vara dödsdömt, men funkar utmärkt, då ”Ruins” också innehåller några av hennes mest utstuderat vackra och välskrivna melodier någonsin.

Bubblare/Hanns inte med: Weyes Blood, Tindersticks, Gazelle Twin, Bohren & Der Club of Gore, Timber Timbre, Eaters, Swans, Hexvessel, Scott Walker/Sunn O))), Wovenhand, A Silver Mt. Zion, Dirty Beaches, Animal Bodies, Vanligt Folk, Botanist, Aphex Twin, Thantifaxath.

Birger Norman – Dubbelexponeringar (1969)

Jag brukar inte ta för vana att lägga upp andras texter på den här bloggen, men just den här gången vill jag göra ett undantag: bland de många saker jag har att tacka serietecknaren Mats Jonsson för är nämligen att han genom ett blogginlägg för ett antal år sedan gjorde mig uppmärksam på ett fantastiskt vackert citat om Ångermanland ur en text av Birger Norman skriven för STF:s årsskrift om Ångermanland från 1969. En text som tyvärr såklart inte funnits upplagd online i sin helhet.

Men för en dryg månad sedan, vid ett slumpartat besök på en loppis i Stockholms södra förorter fann jag exakt den boken från Svenska Turistföreningen för 15 kr och fick slutligen läsa den i sin helhet. Det visade sig, föga förvånande, vara en av de vackraste och mest melankoliskt hjärtslitande texterna om Västernorrland jag läst i mitt liv, och en skrämmande träffsäker sådan än idag, 45 år efter att den skrevs.

Jag har sedan dess, när tid funnits, jobbat på kammaren med att skriva av texten till digital form, och precis idag blev jag faktiskt klar. Här nedan följer således en nedskrivning/digitalisering av hela Birger Normans ”Dubbelexponeringar” från 1969, för bevarande till eftervärlden. Sprid, den som vill.

 

Bild

Birger Norman – Dubbelexponeringar (1969)
Jag har lovat skriva om Ångermanland.
Olyckan är att jag för vart år som går blir alltmer betagen i Skåne.
Upplever Skåne som en befrielse.
Att ur buskagen i Småland och det risiga Nordskåne komma ner i det storslaget utsträckta men ändå lövskogsmjuka och vattenglittrande landskapet kring Ringsjön. Eller över Hallandsåsen ringla iväg ner i något som ett slag kunde vara Österrike eller Sydtyskland, men sen öppnar sig mot Skälderviken och Kullabygden. Men framför allt – Sunder med solrök och sjöfart! Skåne som fri sikt och ljusdrucken famn! Träd som bara har himlen till infattning.
Kanske är sånt ändå upplevelser, som på omvägar säger något om Ångermanland. För det är fler än en som vittnat hur det kan bli med det ångermanländska landskapet, så ofta reservationslöst lovsjunget av besökare och beskådare. I det ryktbara företalet till dikterna i ”Kains land” skriver Ludvig Nordström om hur ”allt har en allvarlig och kraftfull men ingalunda leende blick.” Han står på Vårdkasberget på Härnön, ser Öbacka och Hemsön, den bergiga kusten och infarten till Ångermanland. Det tar fram en grundkaraktär:
”Den glädje, man där uppe får erfara vid solens upp- eller nergång, under vinterdar eller sommarnätter, vårkvällar eller höstmornar, lägger sig oftast tungt på hjärtat, och man har svårt att låta den förbli glädje och inte öfvergå i något annat.”
Blå skuggor vandrar över de ångermanländska bergen. Eller ligger kvar, beständiga. De tunga granskogarna. De stryker in ett ofrånkomligt svårmod i själen på den som blir född här, som växer upp under de vandrande skuggorna och den dova sången, en orgelpunkt och en bluesmelodi.

Stugan i stundom      Livet är slitet
lutar i liden                Vinden i skogen
Livet är litet               orglar i blått

Turisten ser utsikterna öppna sig, ser dalarna och älvarna, klippkust, hav och solrök, timmerglitter i ström och edot. Sommaren är ett språng, ett solgult lejon. Den infödde vet något mer. Kvar vid den mörknande älven om hösten sitter torparkvinnan och säger till flottarna som drar hem, att när rumpan har gått, är älven som död. Sommaren drar snabbt sin kos, och i Ångermanland finns vissheten på något sätt närvarande i landskapet självt. Synbilder som blir sinneslägen.

 

Landet som Gud skapade när han både log och vredgades –
Jo, Pelle Molin visste om det. Fast hans läsare tycks i regel mer ha fäst sig vid leendet än vreden. Bergen som både vid kusten och inåt nordväst knölar upp sig till omänsklig kraft, skogsvidder som drunknar i sina egna mil, en övermäktighet, skrämmande så att man vill falla ner och kvida som en hundvalp. Ådalar som tvärdjupnar och trängs hop till raviner med evig slagskugga och svarta dolska vatten. Den öppna världen blir en overklighet, och det närvarande kan föda trångsinne och vrångsinne.
Forsen som fräste som en jättekatt hade kalla klor.
Det är inte bättre hos Vreden själv. Det finns i Olof Högbergs ångermanländska epos en lövskuggad och ljust vattenglittrande pastoral, en solig sommardag vid Södra sundet mellan Härnön och fastlandet, när Mäster Sara och Herr Manel sitter i samtal. Men pastoralen har berwaldsk stringens, och den är mer en förälskelse i det pastorala än känslan själv. Högberg hade som barn hört uven hoa i de risiga och mörka skogarna och skravelbergen norr om Flattoms by i Högsjö socken. Ingen har sett Gråe Jägarn le.
Alla har de sina blodbanor sänkta i det ångermanländska, de är älskare och återvändare men förälskelsen kan aldrig skiljas från svårmodet, blåtonen och den lurande skräcken för att stängas in eller krossas.
Endast hos J.R Sundström behåller landskapet sin pastellton, och orrarna spelar sin porlande kammarmusik från Risnäsets åsar. Men han var en inflyttad, en värmlänning. Och Janne Vängman är i sina tokenskaper mer värmlänning än ångermanlänning. Den synpunkten är inte min. Den är Giovanni Linebergs, och tål kanske att begrunda. Inte som folkpsykologi, men som ljugartradition. Men det är litteratur, och det mänskliga går på tvärs. Och sen vet jag ju inte, om landskapet här nere på gränsen mot det medelpadska börjar bli något annat eller om naturen härmar konsten. För står man i Risnäs en sommardag, kan man inte beslå Sundström med lögn. När man ser oppåt bergbumlingarna och inåt Stigsjö skogar. I övrigt är här en handfull bofasta i ett kitteldal med en sjö. Längst neråt skogen en liten grå, låg stuga. Där bodde inte Janne Vängman, men hans naturliga förebild Johannes Vänglund. Han som tyckte att Sundströmmen skrev bra, men var lite fallen för att ljuga. En kråka tar kommunal ton nånstans uppe i berget i norr. Orrar hör jag inga, men melodiradio.
I gräset vid vägkanten ligger en tom systempåse av plast. Det är midsommardagen.
Prästkrage och blåklocka.

 

Ångermanlänningar?
Jo, visst finns de. Det är bara svårt att säga vad de är. Det beror inte bara på att folkpsykologin äntligen blivit allvarligt punkterad, och provinskaraktärerna avslöjats som schabloner. Visst läste jag häromdagen att närkingen är seg, knipslug och lite svärmisk. Men låt oss le, och gå vidare. Nu är det inte bara det där. Att rita upp nån sorts ångermanlänning är svårt även av andra skäl. Ångermanland har de senaste hundra åren mest varit en villervalla. Ångermanlänningen en potentiell eller fullt utvecklad nomad. På väg in, nyinflyttad, första generationen infödd, på väg ut, borta.
Förra 60-talet, det vi hade när vi räknade 1800, var det första stora sågverksbyggardecenniet. Det var inte bara värmlänningarna som strömmade upp i ådalarna och kustvikarna men folk från när och fjärran, från hela landet och utrikes ifrån. Sen fick då alla in- och omflyttade nån generation att sitta på rot, och sen bar det till igen. Andra vägen, mest. Från 30-tal och framåt. Yrkesskola och omskola, ut i landet för att leva barack och lämna Oxelösundsänkor och annat efter sig, auktionera bort egnahem och ordna in sig i bostadskö, läsa om lokaliseringspolitik i tidningarna, titta på sakförståndiga i TV.
Börja tro på turismen.
Att vara ångermanlänning är att icke äga någon varaktig stad.
Och ändå finns det ångermanländska.
Jag har hört att skåningar träffas långt från Skåne, smålänningar långt från Småland och hallänningar, bohuslänningar, östgötar och närkingar ute i den inrikes förskingringen. De talar om annat och allt. Släpp ihop två utlokaliserade ångermanlänningar, och inom fem minuter pratar de Ångermanland och Ådalen.
Det är ohjälpligt.

 

Sommaren 1968 står en ångermanländsk kustfiskare nere i sjöboden och berättar om sonen, som är restaurangman. På somrarna brukar han komma hem. Fiskaren pekar på ett vackert gammalt hörnskåp från 1700-talet, och säger att då bruke han hålle på å krabbe på dä dänne.
Krabbe – jag hör mycket väl att han använder ordet. Att han har ett lite spefullt nöje av att göra det. Han annonserar på det sättet också att han vet, att det finns andra ord, riksord. Han kunde säga att sonen brukar stå och skrapa på skåpet för att få fram träet under påmålningen, som är sen och fantasilös.
Skrapa är riksord. Krabbe är kanske inte så genuint ångermanländskt, men jag har fått i mig det som barn.
Hunn krabbe på döra å vell in.
Katta krabbe över lorten, när den varit ute och suttit på huk. På hycklen. Sånt där håller på att bli obegripligt. Men krabbe är för mitt öra precisare än skrapa eller krafsa. Ordet har mera av den envetna, energiska rörelsen i hundtassen eller den lite försiktigare, lätt pöfsiga i kattens. Eller är det bara sånt man inbillar sig? Att dialektorden är precisare, koncisare, mer uttrycksfulla och verkligt beskrivande än riksorden? Är det en skenupplevelse, som beror på att de vänder sig till en mer begränsad språkgemenskap, en som vetter inåt? Samtidigt kan dialektorden vara dementin på språket som ”alla” förstår, ”alla” kan uppleva. Bred kommunikation eller intensiv. Ord med förankring, konkretion i öga och känsla, kortdistans. Eller lång distans och allmännelighet, förtunning, begrepp i stället för grepp.
Antagligen måste man välja.
Annars är det i Ångermanland som på andra håll i landet. Dialektorden hamnar utom bruk, försvinner, ett efter ett. Kvar är språkrytmen, accenterna, den ångermanländska synkoperingen av riksspråkets tonfall. Músikkår, bógserbåt, skomákar – jo då, sånt hör man fortfarande. Liksom régionalradion. Även bland yngre. Men även accenterna jämnas ut, förskjuts, närmar sig allmänsvenskan. Men än kan man få höra boláge, om det nu är Systemet eller den lokala industrin. Och Vióla. Kvar är förstås också káffe.
I ortsnamnen ligger accenterna kvar, och det låter inte riktigt bra med hallåornas och uppläsarnas konsekventa misshandel av dem i radio och TV. Förknippningen av ord och ort i såna ting ska man ha respekt för. Men den intellektuella isoleringen i huvudstaden är enorm, och dess halvbildning total.
När jag är hemöver, hör jag på ångermanländskan. I radion också, när tonfallen är där. Jag lystrar till som en hund. Ibland går jag och låter den höras i mina egna öron, helt för mig själv. Det händer att jag skriver nån stump på ångermanländska.
Är det ett vackert språk? Svårt att svara på. Omöjligt, tror jag. Det beror på vem som talar. Det finns tonfall som ger känningar av gåshud. Andra som man ville bevara, som man försöker erinra sig. Men jag tycker att de ångermanländska accenterna gör språket rapp i vändningarna, ger en lite tvär rytmik. Jag tror att man ska försöka ha den i öronen om man vill skriva repliker.
Refrängen till en lokal revyvisa från det stenknackande 30-talet kan jag aldrig glömma:
Ingen kan gå utan brodd –

 

På försommaren 1732 kom den unge Linné in i Ångermanland, söderifrån, på väg till Lappland. Det börjar bli backigt, noterar han. Sen fick han se något:
”Emellan Norstig och Veda på backen inemot Mörtsjön såg jag hela landet bortåt vara såsom moln, tjocka av regn, vilka stiga upp det ena över det andra. Alltså sågo dessa bergen ut, vilka helt blå av den rök, som steg av jorden, representerades, då det enas spets räckte fram huvudet över det andras och det på alla tre sidorna.”
Den fjärde sidan är havet.
Detta är förstås Ångermanland – berg bortom berg, ås bortom ås, konturer som skapar och accentuerar avstånd, men också ett rumslighetens landskap, som kan ge en sorts dubbeleffekter. Många har sett det, skrivit och beskrivit, och Ludvig Nordström tröttnade aldrig på att teckna det. Ett landskap som övergår i andra dimensioner. Ångermanlänningar som återvändare eller kvarboende – de rör sig alla i ett dubbelt landskap, om de hunnit någon bit upp i medelåren. Landskapet på minnets näthinna står överallt transparent mot det närvarande. Det måste bli så i de snabba och dramatiska förändringarnas hemtrakter.
Det finns något som inträffar med osviklig konsekvens. Om jag sitter i tankar, i bilen eller på tåg, och i mörker kommer ner mot något vatten, där ljusen speglar sig, så ordnar sig bilden på någon tusendelssekund till Svanösundet. Jag vaknar till, och måste le åt det. Orten spelar ingen roll. Och Svanösundet ligger i dag med släckta ljus, sen decennier. De båda sågverken, som låg mitt emot varandra, är försvunna. Det Ångermanland, som jag kunde kalla mitt därför att det var min barndom och ungdom, är helt och hållet ett minnets landskap. Det var Ångermanland i sågverkstidens kulmination, och begynnande fall. Genom den tysta, vita vintern rörde man sig långsamt mot seglationssäsongen. Isen gick, ångare och segelskepp fyllde redderna, pråmar och bogserbåtar. Besättningarna kom iland om sommarkvällarna. Ofta såna som sen kom att kallas färgade – gula, svarta, bruna. På älven gick de vita båtarna med människor och styckegods. Propellerbrus, doften av kolrök som slog in över husen då Angur passerade eller Idog.
Jag har sett de vita båtarna gå sina sista turer, sågverken läggas ner och falla samman, brinna och aldrig byggas upp, brädgårdar och såghusgrunder växa igen, kajerna förfalla tills bara de elegiskt sorlande pålresterna står kvar i strandkanten. Jag har sett pråmsliparna överges och förfalla, känt doften av tjärdrev och beck förtunnas och bli borta, sett pråmarna sjunka i marvatten, långsamt kantra och sakta gå till botten. Längs Ångermanälven och ute i kustvikarna ser man de tätvuxna, raka bestånden av al och sälg. Som kromosomförstorade kartongodlingar av smörgåskrasse. Det är tecknet för sågverk, brädgårdar och såghusgrunder. Grunder för liv och sammanhang. Grunder som vacklade till och sjönk.
Till de få ångermanländska sågverken och de allt färre massafabrikerna går snabba stream-liners in direkt till kaj, trucklastas på hårt tempostuderad tid och återvänder utan onödiga dröjsmål mot Bottenhav och andra hav.
Midsommarafton 1968 mötte jag en fartygsbesättning i Kramfors.
Det har blivit sällsynt.
En vinst för teknik och ekonomi.
Annat räknas inte.

 

På sjön vid Färnäs låg en storlom.
Över Omne, Björnån och Västervalto letar vi oss ut mot Salsåker. En nordningråväg av den klassiska sorten, smal, krokig, brantbackig. Besvärlig, om man möter mjölkbil och buskbesprutare som vi gjorde. Men det bär sig att åka den. Utsikten över Salsåker och Ullångersfjärden öppnar sig med tvärhast, och det tar nästan andan ur en.
Man ser och ser.
Och man tänker, att här borde människor kunna få bo, inte bara pensionärer och sommargäster. Men man ser ju också lätt vad som hänt. Nere på havsstranden och de små öarna står alskogen och buskarna. Här låg några av de stora, välskötta och omtalade verken. Ett rykte i klass med Nyadal borta i Ådalen. Vackert, folkrikt, och en ryktbar idrottsförening som sände skidåkare till olympiader. Till Chamonix och Garmisch.
Industrin är övervuxen. Herrgården står kvar och är barnkoloni för Kiruna stad. Gamla sågverksbostäder, rödmålade på gråstensgrund. Konsum, antagligen med hänsyn till koloni och sommarboende. Sandiga vägar under ensliga steg – barnröster ur grönskan och fåglalåt. Båda att räkna till sommarljuden. Flyktar med svala och nässelfjäril. I övrigt är Salsåker tystnaden efter det mänskliga sammanhang, som lyfte och blev borta, som solrök. Åt dem som blev kvar blott saknaden. Minnets landskap, allt längre bort.
Det känns på en sån här ort galnare än annars, att inte kunna se landskapet transparent åt andra hållet. Åt framtiden till, det som kunde bli, det som vore värt att skapa. Salsåker ligger vid havet. E4-an brusar och dånar tvärs över fjärden. Välbeläget för industriella funktioner, kunde man tycka. Naturen nära till, för omväxling, avkoppling, fritidsliv och sport. Syner som från ögat kunde sjunka in i själen som läkedom och hälsa. Rent vatten, ren luft – sällsyntheter, dyrbarheter.
Men sånt hör inte till de lönsamma faktorerna. Inte människan och hennes liv. Lokalisering är att löpa upp i rumpan på kaptialkoncentrationen, och sen benämna hanteringen servicetänkande.
Och så här är det överallt i Ångermanland.
Det dubbla landskapet – det som vi lämnade, eller som lämnade oss och drog sig in i tystnad och oåtkomlighet.
Men också det som är.
Sist det som kunde vara – om teknikens och ekonomins centrum vore människan.

 

Efter sågverkets sommar kom den våta hösten, den ylande och piskande, lövslitande och svarta. Sen kom den stjärnklara och kalla, den höga, den frostklingande med frusna vattenspeglar på skolvägen. En dag kom snön. Med laddor och tovskor, lätta som barfotingar sprang vi genom det dansande och tätnande snöfallet. Sprang och sprang, små svarta figurer långt in i skymningen över lägdor och vägar som vitnade av dunig och vindlätt snö, yra, omtumlande. Vintern kom som man hör den hos Vivaldi.
En dag efter första snöfallet blev det sol. Vi låg en hop sågverksungar i en backe och tjöt mot solen, ville att den skulle dra sig undan, och lämna snön kvar. Vuxna gick förbi, och tog nästan anstöt, minns jag. Det var snarare solen, än snön, fick jag ett intryck av.
Längre fram blev ändå vintern något annat, något tyngre, mörkare, mer enahanda. Längre fram i vintern själv, men jag tänker också på snöskottarvintrar på ett sågverk, som lutade mot nedläggning. Första julen i Stockholm var 1942. Julafton cyklade jag omkring med bokpaket från Studiekamraten. Det var barvinter. Gatorna var lätt våta, och en låg sol lyste på dem. En mjuk, fin lyster. Jag upplevde det som en frihet. Något var bakom mig, och jag hade ingen längtan tillbaka.
Jag välsignar barvintrar.
Snö har blivit en livsfrämmande materia.

 

Det dubbla landskapet.
Det som var mitt, bär jag med mig.
Till det som är, återvänder jag vart år. För att säga mig, att här kan jag inte vara, men hit måste jag. Till kusten, den bergiga med fjärdar som är fjordar, brant och hög och med ett ojämförligt ljus mellan Skeppsmalen i norr och Hemsö hatt i söder. Jag måste få se älven där den är älv, en flod med flodens rörelse, ovanför Sandslån och Styrnäs, långt upp mot Åkvisslan och Fjällsjöälven, de långa sjöarna och de smäckra broarna. Jag vill känna sulfat och sulfit i luften, höra Industri-Ådalens slammer och se fabriksrökar gå över bergen, se kraftledningsgatorna plöja sig väg genom skogar och lyfta sina kabelstråk och isolatorer upp i sommarens solrök och vinterns frostiga, kristalliska dagrar. Tecken för människan, tecken för sammanhang. Sitter jag en dag vid Svanö-sundet och ser en ångare pulsera på lätten upp i älven, eller dräktig av massabalar kränga in under Sandö-bågen, då ränner en oresonlig syn- och sinnesglädje upp genom mig.
Det finns ett öppet Ångermanland, ett landskap som vänder sig mot hav och skeppsfart, som sträcker sig mot människor och ber dem leva.
Här och nu.
Och framtiden?
Där går människor och väntar på svar.

 

2013 – En albumlista

Efter det musikaliska svältår som var 2012 kom 2013 som en skänk från ovan. Tveklöst ett av de mer digra åren för bra album på riktigt länge. Men således blev det också en riktigt hård strid för att få plats på listan och ett enormt velande kring vad som egentligen var bäst.

Till slut fick det bli en blandning av de album jag lyssnat mest på under året, de som fortsatt locka mig tillbaka för en andra, tredje och fjärde lyssning, och de där helheten känts mest klockren, även om en del skivor haft enstaka låtar som kanske knockat mig ännu mer totalt.

”Listan?”, frågar ni er nu, ”Vilken lista då?” Jo, den här listan, alltså:

1. Pharmakon – Abandon

PHARMAKON-ABANDON-940x940

Våldsam, plåt-och-kedjerasslande industri/noise av den gamla skolan som lyckas med konststycket att vara ett blodisande, skrikande inferno av body horror-stämningar och rådistat helvetesdrön samtidigt som en underligt ”catchy” känsla lockar en tillbaka för ännu en dos ljudmisshandel.

2. Boards of Canada – Tomorrow’s Harvest

boards-of-canada_tomorrows-harvest-608x608

Den ljusskygga skotska syskonduon levererade efter sex års väntan äntligen ett nytt album som skippar det akustiska sound som präglade föregångaren ”Campfire Headphase”. Istället dyker de tillbaka ner i den murrigt analoga samplings-electronican från bandets i min åsikt bästa giv, ”Geogaddi”(2002). Riktigt lika bra som ovan nämnda mästerverk blir det inte, men de tungt virvlande dystopimelodierna är bitvis i klass med det allra bästa det gjort.

3. Dirty Beaches – Drifters/Love is the devil

Dirty-Beaches-Landscapes-In-The-Mist

Dirty Beaches senaste, ett massivt dubbelalbum, släpper delar av föregångaren ”Badlands” fascination med 50-talsrockabilly och ersätter det både med sleazig lo-fi-punk-funk på albumets första skiva och mer ambienta/abstrakta inslag på dess andra, men utan att tappa den krypande, förvridna crooner-känslan som gjorde Dirty Beaches så intressant från början.

4. Nadine Shah – Love your Dum and Mad

nadine-shah-love-your-dum-and-mad

Släpp alla jämförelser ni hört på förhand om PJ Harvey – brittiska Nadine Shah har på sin debutskiva måhända ytliga stilmässiga kopplingar, men är definitivt något helt väsensskilt. Tunga, bitvis folkdoftande ballader där apokalyptiskt klingande cittror och kalla pianon möter Shahs särpräglade röst, mellanöstern-doftande melodier och karga nordengelska dialekt.

5. Savages – Silence Yourself

savages-silence-yourself-e1363729038628-1367599545

Gåshuden jag fick efter att för första gången ha sett Savages mullrande, nästan ritualistiska liveupptagning av ”I am here” är på ett sätt nästan så stor att den gör den slutgiltiga skivdebuten en otjänst. Men det hindrar dock inte ”Silence Yourself” från att vara en av årets absolut bästa skivor – drivig, mörk och pulserande postpunk med en hård konceptuell bakgrund, lika aggressiv som den är suggestiv.

6. Walrus – Walrus

artworks-000038920115-6itush-original

Bör man bli förvånad när en svenskrelaterad skiva med cinematisk, drivande ny-kraut dyker upp och det visar sig att orgelfantomen samt kompositören Matti Bye är en av de medverkande? Nej, såklart inte. Och lika lite ska man bli förvånad när projektet Walrus debut visar sig vara ett veritabelt monster av hypnotiska, transartade proggrytmer och isigt hänförande instrumentalmelodier bortom billiga retrorock-pastischer.

7.  Paysage D’Hiver – Das Tor

PaysageDHiver-DasTor

Potentiellt den isigaste och kyligaste black metal som någonsin spelats in. Allt på det schweiziska enmansprojektets senaste giv, från den extrema, no-fi-diskant-drivna produktionen, till de tunga, öde ambientmattorna och det monokromt snötunga och olycksbådande vinterlandskapet på omslaget andas frostbiten död. Att lyssna på “Das Tor” är som fastna i en snöstorm där varje snöflinga är som ett knivhugg, och det enda som tvingar dig framåt är en malande. olustig känsla av krälande kosmiskt tvång någonstans i bakhuvudet.

8. The KVB – Immaterial Visions

CITI008_The_KVB_Immaterial_Visions_A_568

I den lite tröttsamt oinspirerade våg av shoegaze och noisepop som vällt fram de senaste åren så är det trevligt att ibland också stöta på band som inte bara anammar en genres konventioner, utan också gör det med både stil och innehåll. Brittiska The KVB är ett av dessa, och senaste ”Immaterial Vision” är en perfekt avvägning mellan drönande, vitglödgade gitarrväggar, Suicide-trummaskiner och minimal wave-synthmelodier.

9. Dale Cooper Quartet & the Dictaphones – Quatorze Pieces de Menace

Quatorze-Pieces-De-Menace-cover

Det börjar kännas som att ingen årslista riktigt är komplett numer utan åtminstone en doomjazz-skiva. Och det är inte så konstigt heller, när band såsom eminenta Dale Cooper Quartet gör det till synes omöjliga och toppar 2011 års ”Metamanoir” med ett album som är ännu mörkare, noisigare och mer genomarbetad än sin föregångare. ”Quatorze Pieces de Menace” är fylld med en tät, massiv obehagsstämning byggd på lika delar sleazig 50-tals-deppjazzballader och oljudstung ambient. En stämning som bara känns mer och mer unik i en snäv subgenre där många strävar efter att likna sina föregångare och gelikar. Antagligen är det så här ett avsnitt av ”En röst i natten” hade låtit om det regisserats av David Lynch.


10. Chelsea Wolfe – Pain is Beauty

Pain_is_beauty_cover

Inte riktigt lika helgjuten som den käftsmäll som var 2011 års ”Apokalypsis”, men Chelsea Wolfe går ändå från klarhet till klarhet. På sin fjärde skiva tar hon den ockulta drone-folkrock som blivit hennes signum in i ett mycket mer synthorienterat/gotiskt område, vilket känns ovant till en början, men som sakta växer och känns mer och mer självklart.


Bubblare:

Low – ”The Invisible Way”

Mazzy Star – ”Seasons of your Day”

Power Trip – ”Manifest Decimation”

Windhand – ”Soma”

Maston – ”Shadows”

Holograms – ”Forever”

MF/MB/ – ”Colossus”

2012 – En albumlista

2012 var på många plan lite av ett skitår. Så även på det musikaliska, om inte annat jämfört med 2011, som kanske var ett av de starkaste och mest imponerande musikåren jag någonsin upplevt, med idel fullträffar som gjorde listandet enklare och mer självklart än någonsin.

I år har det varit svårare, med färre självklara val och fler kompromisser, men vad vore jag för entusiast om jag inte lyckades kräma ur mig en lista ändå? Håll tillgodo:

 Godspeed you! black emperor – ‘Allelujah! Don’t Bend! Ascend!”

Comebacken ingen väntade sig, och som kom från ingenstans. Men det politiskt laddade post-rock-kollektivets första skiva sedan 2002 är ingen halvmesyr. Inledande, 20 minuter långa “Mladic”, med sina mellanösternklingande melodier och sitt namn taget från den serbiske krigsförbrytaren/massmördaren Ratko Mladić, bevisar med sin malande, transartat drönande tyngd och överväldigande referens till mänsklighetens grymhet precis hur mycket de behövts i musikvärlden. En triumfartad återkomst.

 Christian Gabel – “Krater”

Oavsett om den minst sagt fantasieggande bakgrundshistorien(upphittade, oanvända storyboardskisser till en svensk post-apokalyptisk sci-fi-film från 80-talet) som enligt Christian Gabel själv ligger till grund för musiken är sann eller inte, så kan man inte förneka att musiken på “Krater” är precis så fantastisk som man föreställer sig att den här filmen kunde ha blivit. Underbart suggestiva, instrumentala undergångstoner gjorda med en analog synthkänsla som hämtad från valfri John Carpenter-film anno tidigt 80-tal.

 Agent Side Grinder – “Hardware”

Det tog ett tag innan poletten föll ner, men när jag väl tog mig an den på riktigt så blev den inledande tveksamheten angående Agent Side Grinders hyllade “Hardware” till enbart lycka. En kombination av hård, matande intensitet och medryckande melodier från 80-talets industri- och hårdare synth-scener, omvandlat till en människo-maskin-hybrid där soundet känns lika delar pneumatiskt fabriksstelt och mänskligt känslodrivet.

 The Mount Fuji Doomjazz Corporation – “Egor”

Ingen årslista tycks vara komplett numer utan de oljudskära domedagsjazzarna i The Kilimanjaro Darkjazz Ensamble eller deras mer improvisationsbaserade alter ego i The Mount Fuji Doomjazz Corporation. Och detta år blev det de sistnämnda som kammade hem platsen med en fantastisk fyra-spårs-liveupptagning som kanske inte skakade om några musikaliska grundvalar, men fortsatte leverera högkvalitativ domedagsjazz som perfekt trampar gränsen mellan abstrakta ljudlandskap och sexdrypande, sleaziga midnattsmelodier.

• Diskoteket – “Det ska se ut som slutet”

Uppsalabaserade postpunkarna/gotrockarna i Diskoteket tar debutens potential och slipar till den med bättre låtar, mer storvulenhet, mer pretentioner och ett bitvis helt hjärtskärande desperat svårmod både i framförande och texter(som bland annat demonstreras i subtilt briljanta textbitar såsom “Sanningen om sanningen är / att jag inte accepterar den” från känslostormande balladen “Matilda”). Hade det inte varit för några stunder av erbarmlig manlig körsång så hade detta kunnat vara en riktigt fullträff.

 Sabbath Assembly – “Ye are gods”

Baserad på den amerikanska undergångssekten Process Church och dess minst sagt udda dualistiska undergångsbudskap från 60-/början av 70-talet är Sabbath Assemblys andra skiva, “Ye are gods”, med sin samling av glättigt psykedeliska folkpop-hymner som hyllar det slutgiltiga enandet av Gud och Satan inför den kommande apokalypsen årets kanske mest bisarra musikupplevelse. Kontrasten mellan obehaget i det fanatiska, religöst domedagsmättade textinnehållet och de catchigt lägerelds-allsångsvänliga melodierna skapar en kult-lik, ödesmättad stämning som på sätt och vis känns mer passande år 2012 än 1969.

 Black Rain – “Now I’m just a number: Soundtracks 1994 – 95”

En sak är säker angående 2012: att det nog kommit ut fler riktigt bra skivor vars sound lånats från 80-talets dystopiska sci-fi-/soundtracks i år än något annat. Men Black Rains “Now I’m just a number” är den enda av dem som faktiskt också nästan blev ett på riktigt: ursprungligen komponerat som soundtrack till cyberpunk-kalkonen ”Johnny Mnemonic” men ratat i sista stund släpptes det i år äntligen i sin helhet. Fantastiskt kall, hård, men ändå underligt tilldragande hybrid av dark ambient och industriell minimalisttechno som mer för tankarna till det metalliska slamret från “The Terminator” än de murriga synthmattorna i “Blade Runner”.

 1991 – “1991”

För alla oss som önskade att Boards of Canada skulle få tummen ur och släppa ny fullängdare blev 2012 förstås återigen en besvikelse. Men i den lilla sfär av artister som lyckas komma nära den skotska duons skakiga, retro-futuristiskt analogbrusiga electronica så var 1991:s självbetitlade skiva ett av de allra bästa substituten på länge. Kassettbandssvajigt och med en ödesmättad känsla som hämtad från gamla 70-/80-tals-informationsfilmer.

• Daugh Gibson – “All hell”

Med samplade, uppklippta gamla countrygitarrer, elektroniska inslag och en charmigt oskolad croonerröst står f.d. indierocktrummisen Daughn Gibsons solodebut ut på årets lista som en av de mer udda och intressanta inslagen, där Suicide trängs tillsammans med Hank Williams och det sena 50-talets/tidiga 60-talets popballader i en Lynchiansk soppa av dåtid och nutid.

• Povarovo – “Tchernovic”

Den här obskyra ryska konstellationen och deras avgrundsmörka tongångar dök förvisso upp under lätt hemlighetsfulla omständigheter på nätet redan för ett par år sedan, men när de nu i år äntligen släppt sitt förstlingsverk “på riktigt” på alltid lika omdömesfulla Denovali records känns det som en kulturskymning att inte ha med dem här ändå. “Tchernovic” är dark ambient-färgad domedagsjazz av bästa sort, men där bakgrunden omväxlande nog osar mer sovjetruiner och Tjernobyl-nedfall än regniga amerikanska bakgator.

Bubblare: 
Dictaphone – “Poems from a rooftop”
Umberto – ”Night has a thousand screams” 
Munnen – “På apoteket”
Anna von Hausswolf – “Ceremony”
Ricardo Donoso – “Assimilating the Shadow”
Mount Eerie – “Clear Moon”

Verklighetens body horror

Jag blir sällan rädd av skräckfilm längre. Det är min ambition varje gång jag sätter mig ner och ser en, men ju äldre jag blir, desto svårare blir det att verkligen bli skrämd. Jag har blivit, om inte mer vuxen, så åtminstone mer avtrubbad.

I mitt huvud går jag igenom det som förr kunde ge mig kalla kårar. Slasherfilmer med psykopatiska mördare känns inte längre hotande. Spökfilmer kan vara obehagliga, men förstörs lite av min grundmurade skepsis mot allt vad vidskepelse och ”det-finns-vissa-saker-man-inte-kan-förklara”-attityder heter. Och klassisk gotisk skräck känns mer trivsamt och visuellt tilltalande än nagelbitande.

En subgenre inom skräck har dock alltid skrämt mig och fortsätter att göra det än idag. Den huvudsakligen filmbaserade ”body horror”-nischen. Subgenren tog form under 80-talet via regissörer såsom David Cronenberg, John Carpenter och Stuart Gordon, och kretsar – som namnet antyder – kring just rädslan för kroppsliga missbildningar, mutationer och förvandlingar. Allt kryddat med magvändande specialeffekter.

Men det som skrämmer mig i genren är inte något objekt eller person. Det är processen, skeendet. I Cronenbergs remake av den klassiska sci-fi-skräckfilmen ”The Fly” från 1986 är det inte det groteska flugmonstret som Jeff Goldblums karaktär slutligen förvandlas till som är det mest obehagliga, utan själva transformationen. Vägen dit.

Den långsamma förvandlingen och nedbrytningen skrämmer mig genom att påminna om det vi fruktar i verkliga livet och aldrig kan undvika. Åldrande. Sjukdom. Personlighetsförändringar. Den ofrivilliga förändringen från ett medvetet och välfungerande jag till någon eller något annat. Det skrämmer för att det påminner mig om sådant jag egentligen inte vill tänka på.

Delvis om min egen dödlighet, men kanske ännu mer om andras. Den påminner mig om tiden strax innan julen 2009, då min mormor låg döende. En längre tids ohälsa hade visat sig vara långt framskriden blodcancer. Vi visste att hon inte hade långt kvar.

Att se henne sitta där i sin säng på sjukhemmet med plågsamma smärtor som pulserade ut med varje andetag genom hennes utmärglade, svaga, nästan genomskinliga kropp samtidigt som demensen gjorde att hon hela tiden glömde bort vad som hände och varför hon hade så ont var i det närmaste outhärdligt.

Inte bara för att hon så uppenbart led och bara ville dö, utan också för att jag inte kände igen henne. Hon var inte längre den jag mindes från min barndom och uppväxt. All den bestämdhet, styrka och värme jag en gång sett var ersatt av förvirring, rädsla och svaghet. Jag blev rädd för att jag insåg att mitt minne av hur henne innan sjukdomen hade börjat försvinna. Där låg den verkliga skräcken.

Men hur mycket det än skrämmer mig och får mig att associera till verklighetens obehag finns där också något lockande, ja, nästan attraherande och upphetsande i tanken på förvandlingen. Likt forskaren Ed Jessup i ”Altered States”, en annan gränsöverskridande body horror-klassiker, så uppfylls jag ibland också av tanken på att hitta ett annat tillstånd och att förändras, trots(eller kanske tack vare) att det är så skräckfyllt.

Det är den skräckblandade förtjusningen som gör att jag gång på gång dras tillbaka till den kroppsliga nedbrytningens och omvandlingens nervpirrande mekanismer. Som gör att jag fortsätter ömsom lockas och ömsom kväljas av body horrorn.