Att tysta ett barn

babysäng2

ATT TYSTA ETT BARN

“Vill du se en ball grej?”

Jonas reste sig upp utan att invänta svaret. Han vinkade till sig Peter som fortfarande satt ner på den stora lekmattan i pojkrummet och uppmanade honom att följa efter honom ut i korridoren.

“Vad är det?”

“Du ska få se.”

Peter hängde på Jonas som halvsprang genom övervåningens ringlande hallar. Varenda kvadratmeter i det enorma huset tycktes översållad med långa, proppfulla bokhyllor, gamla möbler och konstiga prydnadsföremål. Han kunde inte riktigt förstå hur Jonas familj hade hunnit packa upp och få alla saker i ordning på de få veckor som de bott här. När Peter hade flyttat från pappa till mammas nya lägenhet hade det tagit flera månader innan de ens hade öppnat alla flyttkartonger.

Jonas svängde runt hörnet och sprang mot en dörr i änden av korridoren. En liten handmålad rosa skylt med namnet “Ester” hängde på dörren. Med fingret över munnen i en hyschande gest lät Jonas dörren långsamt glida upp. Den lilla barnkammaren var dovt upplyst av en liten nattlampa i hörnet, och i mitten stod en sirligt ornerad spjälsäng. Efter att Peter klivit innanför tröskeln stängde Jonas dörren igen och ett oroligt jollrande hördes från sängen.

“Det är Ester.”

“Sover hon?” frågade Peter och tog några steg fram för att titta på bebisen.

“Nä, hon gör nästan aldrig det. Mamma säger att hon håller på att bli tokig för att Ester aldrig är tyst.”

Ester skrek till igen och fortsatte jollra högljutt, nästan som på kommando.

“Hon kanske är hungrig?” föreslog Peter.

Jonas fnös till och såg skeptiskt på sin lillasyster.

“Nä, hon vill bara ha uppmärksamhet. Men nu ska du få se den balla grejen. Jag kan få henne att bli tyst.”

Jonas klev fram till spjälsängen och lyfte sin arm över den. Han öppnade handflatan och höll den blickstilla ovanför Ester. Peter såg hur Jonas ögon rullade bakåt i hans huvud och blev helt vita. Efter några sekunder började Jonas fingrar röra sig i små, små spasmer. Efter några sekunder till skakade hela handen.

Han hörde hur Esters griniga tjut blev lägre och lägre. Hon andades väsande och ryckigt, med allt större mellanrum mellan andetagen. Till slut blev uppehållet så långt att det enda som hördes i rummet i flera sekunder var det tickande ljudet från den barnsliga väggklockan i form av en tecknad katt. Esters ansiktsfärg hade gått från rosigt röd till en sjukligt blå nyans. Hon låg blickstilla. Peter stirrade på Jonas. Han sa ingenting, men hade öppnat munnen lätt på glänt och blottat en hårt sammanbiten tandrad.

Plötsligt släppte Jonas armen igen och lät den falla utmed sidan. Hans ögon rullade tillbaka. Esters andhämtning återvände och hon gav ifrån sig kippande hostningar och skrik.

Peter stod som förstenad. Han kunde inte släppa blicken från den lilla barnkroppen som långsamt återfick sina rörelser igen. Jonas pustade ut, uppenbart ansträngd av det han gjort. Han gav Peter ett stöddigt leende.

“Såg du, visst var det häftigt?”

“…Är hon okej? Du… Alltså, hon andades inte.”

“Jag brukar göra sådär när hon är riktigt störig. En gång lyckades jag göra det flera gånger på rad utan att hon fattade någonting.”

“Vad… hände?”

“Det är lätt. Jag behöver bara koncentrera mig ordentligt. Det är som att jag kan känna hennes tankar när jag gör det. Jag är inne i henne. Hon brukar bli rädd, men hon förstår aldrig någonting.”

Jonas slog till spjälsängen med ovansidan av handen och fnyste hånfullt. När Ester hostade till som svar riktade han plötsligt fokus mot Peter istället.  Peter stod tyst i några sekunder innan han vågade prata.

“…Blir inte din mamma arg om du skadar henne då?”

Han pekade mot Ester.  Jonas gav honom en hård, intensiv blick och tog tag i Peters arm.

“Jag kan säga att det var du som gjorde det.” sa Jonas kallt och släppte taget om armen igen.

Peter svalde nervöst och tittade ner i golvet. Jonas började vanka av och an i rummet, till synes oberörd. Han suckade högljutt.

“Men jaha, vad ska vi göra nu då?” sa Jonas uttråkat.

Han tittade upp mot väggklockan. Hans mamma skulle inte komma och hämta honom förrän om två timmar.

“Vet inte…”

“Vi kan spela tv-spel. Vi har senaste Playstation.”

“Ok.”

“Men jag vill spela först. Du får vänta tills jag är klar.”

Peter nickade tyst och följde efter Jonas som sprang vidare in mot familjens tv-rum. Han slängde en sista blick på klockan igen. Två timmar kvar. Två timmar. Bara två timmar.

Annonser

Och jävel på dä

djavlar.png

Söndagens aktivitet: teckna personifieringar av djävulen på film/tv.

Girl, You’ll be a Creature Soon

2012 började jag teckna på del 1 av en body horror-serie med titeln ”Girl you’ll be a creature soon”. Det gick så långt att jag faktiskt blev klar med den och hade den färdig och färglagd för uppladdning innan jag började titta på den och skruva på mig. Trots vissa rutor som jag var nöjd med såg det inte ut som jag ville. Jag smetade på fler och fler smådetaljer och effekter för att dölja det hela, men det slutade med att det blev värre och värre och att jag aldrig laddade upp mer än några teaserbilder.

Men jag har trots det aldrig riktigt kunnat släppa berättelsen. Och nu, bara här i förra veckan började jag tänka på serien igen. Jag hade alltså ett helt färdigtecknat första kapitel som egentligen bara behövde tecknas om. För första gången på år kände jag att jag kanske hade färdighet nog att ge den den kärlek som den behövde.

SÅ – här kommer alltså ÄNTLIGEN en nytuschad och omgjord version av första kapitlet till min serie ”Girl you’ll be a creature soon”! Kapitel 2 av 3 finns också påbörjat, men inte färdigt, så vi får väl se hur mycket tid jag har att färdigställa det. (Kanske kommer det en fanzineversion vad det lider) Håll till godo!

GYBAWS01GYBAWS02GYBAWS03GYBAWS04GYBAWS05GYBAWS06GYBAWS07GYBAWS08GYBAWS09GYBAWS10GYBAWS11GYBAWS12

2017 – En albumlista

Ännu ett år, ännu en obetald årsbästalista.
Ja, ni hör ju. Läs och lyssna!

Mount Eerie – “A Crow Looked At Me
a0249360790_10

Pop- och rockhistorien är full av artister som behandlat och bearbetat sin personliga sorg efter en närståendes bortgång på en av sina skivor. Men få artister har nog gjort det med en så närgången och osentimentalt konstaterande ton som Phil Elverum. När Elverum sjunger om sin fru och kreativa partner, konstnären och musikern Geneviève Castrée, som dog i cancer kort efter att deras gemensamma barn fötts, så är det hjärtskärande vackert, men också med en total ovilja att titta bort från det fula och det jävliga. Det är djup, tröstlös sorg utan metaforer, bara krasst konstaterande och rättframt på en närmast dokumentär nivå, ackompanjerad av Elverums luftiga, melankoliska melodier.   



I.B Sundström – “I den skinande gyttjan
I.B-690x693

Isak Sundström har gjort sig känd för sin speciella röst och egensinniga lyrik i band såsom Skriet och Pascal, men när han nu släpper sin solodebut är det som om både text och musik äntligen fått släppa loss och leva sitt eget liv. Det är en flummigt friformig resa genom sävligt lågmälda trumkomp, glimrande gitarrmelodier och drömska flöjtar, där Sundströms stream-of-counsciousness-artade texter målar upp surrealistiska och nästan naivistiska bilder av platser där människan slukas upp av natur, och vice versa.



Nadine Shah – “Holiday destination
nadine_shah_holiday_destination-1

Nadine Shahs “Love Your Dum And Mad” var ett briljant om än inte perfekt debutalbum, fylld av ödslig rock mitt emellan folkigt isande toner och rock spetsad med ett kärvt nordengelskt svårmod. På hennes tredje album “Holiday destination” är känslorna kvar, men med en uppskruvad intensitet, både på det känslomässiga och politiska planet. Shah lyckas göra de stora problemen till något personligt, och balanserar perfekt mellan den identitetspolitiska ilskan och det introverta. Allra bäst blir det i den underbart noisiga och saxofonskronkigt arga postpunk-dängan “Out the way”.



Trepaneringsritualen – “Kainskult
a1422236247_10

Om 2014 års “Perfection & Permanence” tog industrigenren in i en black metal-liknande malström så är “Kainskult” ännu mer organiskt jordig. Inledande “Death & Ecstasy” sätter tonen med sin krälande, suggestiva rytmik som ger känslan av en inverterad call-and-response-sång, och resten av skivan fortsätter i samma spår, med åskmullrande beats och distade kaosvrål. Hårt och magnifikt molande av götalands främste oljuds-ockultist.



Timber Timbre – “Sincerely, future pollution
a0406684258_10

Efter något ojämna “Hot dreams” från 2014 är Timber Timbre tillbaka med ett album som tar avstamp i föregående albums sleaziga, Lynchiga bastard av blues, jazz och rockballader, men som också friskar upp rejält. I “Grifting” skapas Stevie Wonder-aktigt funk-sväng, “Skin tone” går bitvis in i renodlat kitschigt exotica-/lounge-territorium och “Blue Nuit” experimenterar med 80-taliga arpeggiosyntar och vocoders som hämtade ur valfri bortglömd exploitationfilm. Men de nya inslagen känns lyckligtvis aldrig som stilövningar, utan passar perfekt in i Timber Timbres alltjämt växande värld av surrealistiska musiklandskap, speciellt då låtmaterialet är bättre än på mycket länge. 



Demen – “Nektyr
a0752198009_10

I dessa dagar av full transparens, social medienärvaro och personliga varumärken är det uppfriskande med någon som fortfarande döljer sig i skuggorna och är otydlig, mystisk och svåråtkomlig. Inte minst då musiken är så bra som hos ljusskygga Irma Orms projekt Demen. Här lånar den gigantiskt ekande ljudbilden och stämningen fritt från 80-talets ödesmättade drömpop med Cocteau Twins i spetsen, inklusive en helt magnifik abstrakt sånginsats där låttexten i det närmaste upphör att vara relevant. Är det svenska? Är det engelska? Kanske båda? Det är svårt att avgöra, men det spelar heller ingen roll. “Nektyr” är ett verk som går bortom tanke, och istället sveper med lyssnaren ut till havs på en våg av oändligt reverb och blytunga melodier.



Gazelle Twin – “Kingdom Come
a0043292082_10

Elizabeth Bernholz är inte ute efter att ge enkel tillfredställning. Förra årets “Out of Body” var ett kortfilmssoundtrack som utforskade människans skrämmande förgänglighet med hjälp av kroppens egna ljud. “Kingdom Come”, som skrivits specifikt för Bernholz nya konst-performance är i sin tur dess raka motsats rent tematiskt, men fylld av lika mycket svårlyssnat obehag. Titeln är tagen från betong-och-bilkrasch-science-fiction-författaren J.G Ballards sista roman, och kretsar kring utanförskap och påverkan av livet i urbana landskap. De malande elektroniska oljuden och kalla, metalliska rytmerna som enda bakgrund mot Bernholz vilda, förvrängda röst skapar en industriell svärta värdig Ballards stålsmutsiga dystopier.



Here lies man – “Here lies man
a4150698540_10

Vad får du om du blandar skitig fuzzrock, supersvängig afrofunk och svajiga analogsyntar? Svaret är Here Lies Mans självbetitlade debutalbum. Här finns inget intellektuellt att analysera, inga koncept eller annat utöver det centralstimulerande, råa svänget från ett band som tagit Black Sabbaths tyngd och skickat det till västafrika tillsammans med melodier värda att döda för. Och, för all del, dansa till.


 

Henrik Palm – “Many days
9b8191a22c5dd17bc80fe8112f2cadc93202ea21

Gitarristen Henrik Palm har gjort sig ett namn som en inflytelserik bakgrundsfigur i den svenska undergroundscenen de senaste åren, med ett CV som inkluderar såväl Ghost och In Solitude som Mattias Alkberg. Men när han nu släpper sin solodebut är det varken renodlad metal eller indierock som står på menyn. I stället landet det i en säregen variant av postpunk som närmast för tankarna till Big Blacks driviga oljudsrock och ett sent amerikanskt 80-tal mixat med melodikänslan och experimentlustan från Queens of the Stone Age runt “Rated R”. Det är inte rätt igenom guld, men då det glimrar till är det makalöst.



Dictaphone – “APR 70
a3305185053_10

Det är lite förvirrande att det existerar två separata akter med ordet “Dictaphone” i sitt namn som skapar långsam, filmiskt mörk jazz med Lynchianska inslag(den andra är The Dale Cooper Quartet & the Dictaphones), inte minst då de båda släppt nya skivor under året. Men i år gick segern till det kortare, och lite mindre kända namnet. Med en mer elektronisk och abstrakt inriktning lyckas de väva narkotiskt dövande melodier som osar av slitna bakgator och förgänglig nostalgi, men utan att upprepa genrens mest slitna klyschor.



Bubblare, osv:
Richard Dawson – ”Peasant”, Olle Ljungström – ”Måla hela världen”, Pink Milk – ”Purple”, Sara Parkman & Samantha Ohlanders – ”Matriarkerna”, The Dale Cooper Quartet – ”Astrild Astrild”, Austra – ”Future Politics”, Pharmakon – ”Contact”, Gnod – ”JUST SAY NO TO THE PSYCHO RIGHT-WING CAPITALIST FASCIST”, Zeal & Ardor – ”Devil is fine”, Ho99o9 – ”United States of Horror”, Everything Everything – ”A Fever Dream”, Angelo Badalamenti – ”Twin Peaks (Limited Event Series Soundtrack)”, Thundercat – ”Drunk”, King Krule – ”The OOZ”, Grift – ”Arvet”,