Kvadrupel Belgare

Annonser

2017 – En albumlista

Ännu ett år, ännu en obetald årsbästalista.
Ja, ni hör ju. Läs och lyssna!

Mount Eerie – “A Crow Looked At Me
a0249360790_10

Pop- och rockhistorien är full av artister som behandlat och bearbetat sin personliga sorg efter en närståendes bortgång på en av sina skivor. Men få artister har nog gjort det med en så närgången och osentimentalt konstaterande ton som Phil Elverum. När Elverum sjunger om sin fru och kreativa partner, konstnären och musikern Geneviève Castrée, som dog i cancer kort efter att deras gemensamma barn fötts, så är det hjärtskärande vackert, men också med en total ovilja att titta bort från det fula och det jävliga. Det är djup, tröstlös sorg utan metaforer, bara krasst konstaterande och rättframt på en närmast dokumentär nivå, ackompanjerad av Elverums luftiga, melankoliska melodier.   



I.B Sundström – “I den skinande gyttjan
I.B-690x693

Isak Sundström har gjort sig känd för sin speciella röst och egensinniga lyrik i band såsom Skriet och Pascal, men när han nu släpper sin solodebut är det som om både text och musik äntligen fått släppa loss och leva sitt eget liv. Det är en flummigt friformig resa genom sävligt lågmälda trumkomp, glimrande gitarrmelodier och drömska flöjtar, där Sundströms stream-of-counsciousness-artade texter målar upp surrealistiska och nästan naivistiska bilder av platser där människan slukas upp av natur, och vice versa.



Nadine Shah – “Holiday destination
nadine_shah_holiday_destination-1

Nadine Shahs “Love Your Dum And Mad” var ett briljant om än inte perfekt debutalbum, fylld av ödslig rock mitt emellan folkigt isande toner och rock spetsad med ett kärvt nordengelskt svårmod. På hennes tredje album “Holiday destination” är känslorna kvar, men med en uppskruvad intensitet, både på det känslomässiga och politiska planet. Shah lyckas göra de stora problemen till något personligt, och balanserar perfekt mellan den identitetspolitiska ilskan och det introverta. Allra bäst blir det i den underbart noisiga och saxofonskronkigt arga postpunk-dängan “Out the way”.



Trepaneringsritualen – “Kainskult
a1422236247_10

Om 2014 års “Perfection & Permanence” tog industrigenren in i en black metal-liknande malström så är “Kainskult” ännu mer organiskt jordig. Inledande “Death & Ecstasy” sätter tonen med sin krälande, suggestiva rytmik som ger känslan av en inverterad call-and-response-sång, och resten av skivan fortsätter i samma spår, med åskmullrande beats och distade kaosvrål. Hårt och magnifikt molande av götalands främste oljuds-ockultist.



Timber Timbre – “Sincerely, future pollution
a0406684258_10

Efter något ojämna “Hot dreams” från 2014 är Timber Timbre tillbaka med ett album som tar avstamp i föregående albums sleaziga, Lynchiga bastard av blues, jazz och rockballader, men som också friskar upp rejält. I “Grifting” skapas Stevie Wonder-aktigt funk-sväng, “Skin tone” går bitvis in i renodlat kitschigt exotica-/lounge-territorium och “Blue Nuit” experimenterar med 80-taliga arpeggiosyntar och vocoders som hämtade ur valfri bortglömd exploitationfilm. Men de nya inslagen känns lyckligtvis aldrig som stilövningar, utan passar perfekt in i Timber Timbres alltjämt växande värld av surrealistiska musiklandskap, speciellt då låtmaterialet är bättre än på mycket länge. 



Demen – “Nektyr
a0752198009_10

I dessa dagar av full transparens, social medienärvaro och personliga varumärken är det uppfriskande med någon som fortfarande döljer sig i skuggorna och är otydlig, mystisk och svåråtkomlig. Inte minst då musiken är så bra som hos ljusskygga Irma Orms projekt Demen. Här lånar den gigantiskt ekande ljudbilden och stämningen fritt från 80-talets ödesmättade drömpop med Cocteau Twins i spetsen, inklusive en helt magnifik abstrakt sånginsats där låttexten i det närmaste upphör att vara relevant. Är det svenska? Är det engelska? Kanske båda? Det är svårt att avgöra, men det spelar heller ingen roll. “Nektyr” är ett verk som går bortom tanke, och istället sveper med lyssnaren ut till havs på en våg av oändligt reverb och blytunga melodier.



Gazelle Twin – “Kingdom Come
a0043292082_10

Elizabeth Bernholz är inte ute efter att ge enkel tillfredställning. Förra årets “Out of Body” var ett kortfilmssoundtrack som utforskade människans skrämmande förgänglighet med hjälp av kroppens egna ljud. “Kingdom Come”, som skrivits specifikt för Bernholz nya konst-performance är i sin tur dess raka motsats rent tematiskt, men fylld av lika mycket svårlyssnat obehag. Titeln är tagen från betong-och-bilkrasch-science-fiction-författaren J.G Ballards sista roman, och kretsar kring utanförskap och påverkan av livet i urbana landskap. De malande elektroniska oljuden och kalla, metalliska rytmerna som enda bakgrund mot Bernholz vilda, förvrängda röst skapar en industriell svärta värdig Ballards stålsmutsiga dystopier.



Here lies man – “Here lies man
a4150698540_10

Vad får du om du blandar skitig fuzzrock, supersvängig afrofunk och svajiga analogsyntar? Svaret är Here Lies Mans självbetitlade debutalbum. Här finns inget intellektuellt att analysera, inga koncept eller annat utöver det centralstimulerande, råa svänget från ett band som tagit Black Sabbaths tyngd och skickat det till västafrika tillsammans med melodier värda att döda för. Och, för all del, dansa till.


 

Henrik Palm – “Many days
9b8191a22c5dd17bc80fe8112f2cadc93202ea21

Gitarristen Henrik Palm har gjort sig ett namn som en inflytelserik bakgrundsfigur i den svenska undergroundscenen de senaste åren, med ett CV som inkluderar såväl Ghost och In Solitude som Mattias Alkberg. Men när han nu släpper sin solodebut är det varken renodlad metal eller indierock som står på menyn. I stället landet det i en säregen variant av postpunk som närmast för tankarna till Big Blacks driviga oljudsrock och ett sent amerikanskt 80-tal mixat med melodikänslan och experimentlustan från Queens of the Stone Age runt “Rated R”. Det är inte rätt igenom guld, men då det glimrar till är det makalöst.



Dictaphone – “APR 70
a3305185053_10

Det är lite förvirrande att det existerar två separata akter med ordet “Dictaphone” i sitt namn som skapar långsam, filmiskt mörk jazz med Lynchianska inslag(den andra är The Dale Cooper Quartet & the Dictaphones), inte minst då de båda släppt nya skivor under året. Men i år gick segern till det kortare, och lite mindre kända namnet. Med en mer elektronisk och abstrakt inriktning lyckas de väva narkotiskt dövande melodier som osar av slitna bakgator och förgänglig nostalgi, men utan att upprepa genrens mest slitna klyschor.



Bubblare, osv:
Richard Dawson – ”Peasant”, Olle Ljungström – ”Måla hela världen”, Pink Milk – ”Purple”, Sara Parkman & Samantha Ohlanders – ”Matriarkerna”, The Dale Cooper Quartet – ”Astrild Astrild”, Austra – ”Future Politics”, Pharmakon – ”Contact”, Gnod – ”JUST SAY NO TO THE PSYCHO RIGHT-WING CAPITALIST FASCIST”, Zeal & Ardor – ”Devil is fine”, Ho99o9 – ”United States of Horror”, Everything Everything – ”A Fever Dream”, Angelo Badalamenti – ”Twin Peaks (Limited Event Series Soundtrack)”, Thundercat – ”Drunk”, King Krule – ”The OOZ”, Grift – ”Arvet”,

2016 – En albumlista

Världens sämsta år? Potentiellt. Musiken, då? Jo, den var faktiskt rätt bra. Och jag har, som av en händelse, faktiskt råkat skriva en årsbästalista i år igen. Helt utan att få betalt för det. Igen. So, without further ado:

    1. Oranssi Pazuzu – ”Värähtelijä
      a1854308121_10
      Den mer avantgardistiska och experimentella delen av black metal har de senaste åren varit ovanligt närvarande i södra europa, med Frankrike som högsäte. Men finländska Oranssi Pazazu låter ingen tvivel råda om att det är mot norr som blickarna nu åter bör vändas. Med allt från psykedeliska influenser till vibrafoner tar de svartmetallen och stöper det ner i en perfekt gjuten form av suggestiva melodier, intressanta arrangemang och obönhörligt ockult mangel.


    2. David Bowie – “Blackstar
      david-bowie-blackstar
      Det är svårt att välja orden när man pratar om David Bowies svanesång “Blackstar”. Enbart som skiva sett är det helt klart ett bra album. Höjdpunkterna, såsom titelspåret, “Lazarus”, “Girl loves me” och “Low”-refererande avslutaren “I can’t give everything away” är pärlor av skev, experimentell pop, kryddad med breakbeats och jazzvibbar som känns framåtblickande trots att de inte borde göra det. Men det är musiken i kombination med de närmast mytiska omständigheterna som gör “Blackstar” till ett av hans mest märkliga mästerverk. Den knivskarpt orkestrerade tajmningen kring Bowies egen död och albumets släpp är omöjlig att ta ut ur ekvationen. “Blackstar” är ett så perfekt, vackert och samtidigt hjärtslitande, monumentalt farväl från en artist som var något annat, något utomjordiskt, bortom oss alla ända till sitt sista andetag.


    3. Gazelle Twin – “Out of Body
      a1958431562_10
      Tänder som hackar och gnisslar. Hjärtslag som pumpar. Blod som susar fram genom kroppen. Kippande, upphackade andetag. På sin tredje skiva, ett soundtrack till kortfilmen “Out of Body” skapar Elizabeth Bernholz med hjälp av samplingar och sin ömsom förvrängda, ömsom drömska röst en pulserande, obekväm elektronisk mardröm spetsad med body horror. Ett tema som hon utforskat förut (två av spåren är tidigare släppta på hennes EP “Anti Body” och albumet “Unflesh” från 2014), men det korta formatet och det nya materialet gör det till ett ännu mer kompakt och koncentrerat knytnävsslag än föregångarna.


    4. Mizmor – “Yodh
      a0387726036_10
      Där Oranssi Pazuzu svävar ut i sin black metal sitter amerikanska Mizmor fast rotat i en stram, krossande och andnödsframkallande tung hybrid av doom och black. Med en helt perfekt produktion, precis på gränsen mellan stämningsfull lo-fi och det utstuderat finslipade är “Yodh” en platta som gjord för att dyrka uråldrigheter framför monolitiska stenstoder.


    5. Dungen – “Häxan
      a0279967353_10
      Precis när man tror att man vet var man har Dungen och deras ny-psykedeliska jazzrock så kommer de och överraskar. “Häxan” är ett nyskrivet instrumentellt soundtrack till Lotte Reinigers animerade film “Die Abenteuer des Prinzen Achmed” från 1926, och tar steget bort från det poppiga in i det symfoniskt proggiga. Mindre Pughs ”Ja dä ä dä” och fuzzgitarr, mer Van Der Graaf Generator och svepande mellotroner – ett byte som faktiskt fungerar alldeles utmärkt.


    6. Sumerlands – “Sumerlands
      a3138946671_10
      Med tanke på de senaste årens uppsving för 80-talig retro-metal av diverse slag är det kanske konstigt att ingen tagit det till den logiska slutpunkt som Sumerlands gör på sin självbetitlade debut. Den krispigt riffande hårdrocken för tankarna till Ozzy Osbournes “Bark at the Moon”, Fates Warning och tidiga Queensrÿche – melankoliskt, melodistarkt men också med rejält sväng och tyngd. Nostalgiskt, visst, men ack så bra. 


    7. SubRosa – “For this we fought the battle of ages
      filepane-a2681456685_10

      SubRosa har redan på föregående släpp visat att de är ett band som är villigt att ta den annars lite lätt stillastående(i flera olika bemärkelser) genren doom metal till nya ställen. Och senaste fullängdaren är inget undantag. Med grunden i det avgrundsdjupa riffandet, Sarah Pendletons sirliga fiolslingor och Rebecca Vernons skälvande, ibland nästan spruckna röst skapar de en ljudmässigt experimenterande, men låtmässigt rättfram lek med genrens konventioner, lika vacker som den är ödslig.


    8. Björn Olsson – “Västkustrock
      3719f4175e71c6c7559eccf0a994ae22acc09e5a
      Det finns konstigt. Och så finns det bra. Och ibland kommer någonting och är så konstigt att det blir bra. Kanske till och med på gränsen till genialt i all sin dumhet och galenskap. Demonproducenten och musikern Björn Olssons skiva “Västkustrock” är precis ett sånt exempel. Till en början verkar det kanske inte som något konstigt – bredbent bikerrock och brötigt heavy metal-driv är inget ovanligt. Men när den första sången kommer in, och man inser att precis all sång är samplade skrik från måsar, då förstår man att det är något helt annat. Bitvis är det såklart så absurt och fånigt att det ter sig som en Monty Python-sketch. Och kanske är “Västkustrock” egentligen främst det: ett skämt som gått lite för långt – men jag älskar det.


    9. Puce Mary – “The Spiral
      poshisolation_169_puce_mary_spiral_cover_web_1024x1024
      Det finns få artister som kan få mig att ta tillbaka mina lätt hånfulla ord om Danmark som musikalisk nation. Ironiskt nog är en utav dem en som sysslar mer eller mindre uteslutande med oljud. Frederikke Hoffmeiers brutala noise/industriprojekt Puce Mary har på sin senaste skiva “The Spiral” lyckats blanda sina tidigare, och betydligt mer abstrakta metalliska utsvävningar med en utpräglat melodisk och rytmisk känsla. Det är plåtslammer, förvridet distade röster och malande mattor av analoga synttoner, men Hoffmeier balanserar knivskarpt på gränsen till det olyssningsbara, och väver istället ihop en påfrestande, men ytterst belönande kakofoni.


    10. Scott Walker – ”The Childhood of a Leader
      the-childhood-of-the-leader-ost-front-final
      Den före detta Walker Brothers-medlemmen, 60-tals-idolen och numer avantgardisten Scott Walker har på senare år både samarbetat med drone-ikonerna i Sunn O))) och släppt egna, svårlyssnade soloalster. Men på hans senaste skiva, soundtracket till “The Childhood of a Leader”, från Brady Corbets film med samma namn, är det ännu en helt ny sida av Walker vi möter. De sylvassa stråkarna påminner om Bernard Herrmanns klassiska musik till Hitchocks “Psycho” och de drönande ambientpassager osar av Walkers sedvanligt bångstyriga motvals-mentalitet och ovilja att ligga någon annan till lags. Ett helt magnifikt modernt klassiskt album som lånar friskt från det förflutna, men också sticker ut som något nytt och intresseväckande.


      Bubblare, osv: 
      Commando M. Pigg – ”När dom dumma har fest”, Savages – ”Adore life”, Promise and the Monster – ”Feed the fire”, Pop. 1280 – ”Paradise”, Venetian Snares – ”Traditional Synthesizer Music”, Matmos – ”Ultimate Care II”, Sara Parkman – ”Sara Parkmans Skog”, Schammasch – ”Triangle”, Rome – ”The Hyperion Machine”, Hypnopazuzu – ”Create Christ, Sailor Boy”, Pye Audio Corner – ”Stasis”, Pascal – ”Revy”, Wardruna – ”Runaljod – Ragnarok”, Frida Hyvönen – ”Kvinnor och Barn”, Dom Orena – ”Vad dina vänner säger om dig när du inte är med”, Nick Cave & the Bad Seeds – ”Skeleton Tree”, Leonard Cohen – ”You want it darker”.

2015 – En albumlista

Världen går mot sin oundvikliga kollaps under peak mänsklig dumhet, år för år. Lyckligtvis är det i alla fall fortfarande en hel del bra musik som släpps, trots allt detta. Vilka som var bäst i år enligt undertecknad? Jodu, nu ska du få höra:

    1. U.S Girls – ”Half Free”
      u.s_girls_half_free_woman_s_work_the_405_new_music_1444060917
      Det tar inte längre än till skivans första spår, ”Sororal Feelings”, där Meghan Remys darrande stämma ylar ut refrängen ”I’m gonna hang myself – hang myself from my family tree” till ett släpigt och förvridet trumkomp innan jag blir helt fast. Remys experimentella soloprojekt U.S Girls har kommit en lång väg från de tidiga skivornas industriella kakofoni och lo-fi-trummaskiner  – ”Half Free” landar istället snarast i en drömskt polerad, men minst lika dementerad värld av becksvart, feministisk 70-talsdisco. Trots två udda spår i form av det samplade telefonsamtalet ”Telephone Play No. 1” och den otippade, men samtidigt råcharmiga glamrock-pastischen ”Sed Knife” är ”Half Free” så nära en fullträff man komma.


    2. Shahmen ”All in the Circle”
      0a77db9aec2a7976cede119f743879f05af599aa
      Det är sällan jag hört hiphop lika mardrömslikt kompakt och perfekt stämningsfull som på Shahmens debutalbum “All in the circle”. Betongtunga beats, rökigt brutal rap, suggestiva mellanöstern-samplingar och en genomträngande känsla av jordigt, fuktigt mörker som ekar lika mycket av klibbig surrealistisk skräck som det gör av socialrealistisk hardcore-rap.


    3. Tamaryn – ”Cranekiss”
      tamaryn_cranekiss_album_stream_mexican_summer_the_405_new_music_news
      Ibland blir man innerligt trött på band som kämpar hårt för att anamma ett retrosound, men andra gånger är det så snyggt och bra gjort att man inte kan göra annat än att kapitulera. Nya Zeeländska Tamaryns “Cranekiss” faller utan minsta tvekan in i den senare kategorin, med en helt lysande produktion och knivskarp fingertoppskänsla som frammanar känslan av 80-talets 4AD-drömpop med Cocteau Twins i spetsen. Låt gå för att Tamaryn Browns sångröst inte är i klass med förebilden Elizabeth Frazers, men då låtmaterialet är överröst med suveräna låtar gör det knappast något alls.


    4. Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg – ”Levande död i Norra Norrland”
      980
      Okej, oavsett vad du tycker om själva skivan – ingen kan debattera sanningen i att detta utan minsta tvekan är årets absolut bästa skivtitel, alla kategorier. Och skivan i sig är faktiskt inte heller något annat än ett mindre mästerverk. Det experimentella kollektivets samarbete med ständigt ombytlige punkpoeten Mattias Alkberg är en perfekt avvägd blandning av blodisande ambient/noise/drone, ödesmättat spoken word och Nico-flörtar som för en tillbaka till en ödslig norrländsk hembygd där någonting inte riktigt är som det ska.


    5. Nicole Sabouné – “Miman”
      3682713415
      Ända sedan jag blev knockad av Nicole Sabounés suveränt postpunkiga pärla till singel “Unseen footage from a forthcoming” har jag väntat på ett album som ska kunna upprepa den upplevelsen. Förra årets debut “Must exist” var en bit på vägen, men stannade alltför ofta till i ett indiepoppigt träsk som inte riktigt passade. Uppföljaren “Miman” rättar till alla de felen och levererar istället becksvarta hymner på löpande band. Allt från industriellt doftande synthpop och dissonant gnisslande Velvet Underground-stråkar bildar en helhet som känns mognare, snyggare och mer helgjuten än någonsin.


    6. Agent Side Grinder – “Alkimia”
      a1869777674_10
      Begreppet “klarhet till klarhet” slår en när man talar om Agent Side Grinder. Inte mycket har förändrats sedan föregångaren “Hardware” – soundet ligger fortfarande perfekt mitt emellan snygg, Depeche-ig synthpop, klonkig postpunk och industriellt slammer, och låtskrivandet är fortsatt bland det bästa i genren. Men stockholmsbandet lyckas trots detta ändå röra sig framåt – där ”Hardware” överlag speglade titelns teknologiska känsla går ”Alkimia” följdaktligen mer åt teman som speglar det gamla, det organiska och ockulta, samtidigt som trummaskinerna slår lika maskinellt som innan. Hårt, melodiöst och ödesmättat.


    7. Thundercat – “The Beyond / Where the Giants Roam”
      BFDNL055_Thundercat_1400
      Det är lätt att fastna i meritlistor när man skriver om Stephen Bruner, alias Thundercat. Den löjligt talangfulle superbasisten har en katalog bakom som sig som sträcker sig från involvering i experimentell hiphop till att spela bas i hardcore/thrash-legenderna Suicidal Tendencies. Men när man lyssnar på dennes senaste mini-LP är det en helt egen värld han målar upp. Ultraslick, fantastiskt producerad, funkig synth-soulpop som fullkomligt sjuder över av melankoli, samtidigt som den tillåter sig nostalgiska referenser till barndomens tecknade popkultur. Det är snyggt, kristallklart och omedelbart medryckande, men också drömskt, trolskt och fyllt av ett vemod så genuint att man blir som hypnotiserad.


    8. King Dude – “Songs of Flesh & Blood – In the Key of Light”
      king-dude-sofabjpg
      Efter förra årets “Fear”, där det flörtades hejvilt med rötterna inom bredbent hårdrock (med halvdant resultat) var det en ren fröjd att höra den Seattle-födde basrösten hitta tillbaka till de tidigare albumens mer folk- och countrybetonade sida. Ibland blir de neofolkiga Death in June-hyllningarna övertydliga, nästan på gränsen till det parodiska, som på andraspåret “Deal with the devil”, men lyckligtvis är låtskrivandet också bitvis det bästa han gjort. Skivan uppfylls av en flodvåg av desperata domedagspsalmer om död, spöklik kärlek och djävulspakter så bra att till och med det utstuderat poserade omslagets kitschighet känns genuint.


    9. Tribulation – ”The Children of the Night”
      homepage_large.fb842ed9
      Tribulation har länge varit en av de klarast lysande och mest unika stjärnorna på den inhemska death/black metal-scenen, och den positionen behåller de med senaste given “The Children of the Night”, som tar ännu ett steg bort från debuten “The Horror”:s  piskhårda thrashmangel och 2013:s “The Formulas of Deaths” proggdöds in i ett töcken av gotisk skräckrock, cathiga garageriff och tysk expressionism, alltjämt behållandes den råhet och tyngd som karaktäriserat dem från starten.


    10. Paper – ”We Design the Future”
      Paper-690x690
      Inget annat band i år har sammanfattat min känsla inför samtiden och omvärlden lika effektivt som Paper gör på spåret ”FRIAH” från senaste albumet ”We Design the Future”: En introducerande sampling av Carl Bildt följs av 13 minuter frustande, monoton synth-kraut-punk och textraden ”Du är så jävla dum i huvet” som upprepas in absurdum. ”We Design the Future” är en betydligt spretigare historia än föregående två album, med tvärare kast mellan det riktigt skräniga och det synthigt poppiga, men den malande monotonin är fortfarande där, och Paper gör den fortfarande bättre än de allra flesta.


      Bubblare, osv: 
      Steve von Till – ”A Life unto itself”, Dungen – ”Allas sak”, Petite Noir – ”La Vie Est Belle/Life is beautiful”, Low – ”Ones and Sixes”, Anna von Hausswolff – ”The Miraculous”, Chelsea Wolfe – ”Abyss”, Myrkur – “M”, FKA Twigs – ”M3LL155X”, Mount Eerie – ”Sauna”, Nadine Shah – ”Fast Food”, The Soft Moon – ”Deeper”, Godspeed you! black emperor – ”Asunder, Sweet and other Distress”, Född Död – ”Studie i närhet, längtan och besvikelse”, D.Å.R.F.D.H.S – ”Mörkret, kylan, tystnaden och ensamheten”, Monolord – ”Vænir”