2016 – En albumlista

Världens sämsta år? Potentiellt. Musiken, då? Jo, den var faktiskt rätt bra. Och jag har, som av en händelse, faktiskt råkat skriva en årsbästalista i år igen. Helt utan att få betalt för det. Igen. So, without further ado:

    1. Oranssi Pazuzu – ”Värähtelijä
      a1854308121_10
      Den mer avantgardistiska och experimentella delen av black metal har de senaste åren varit ovanligt närvarande i södra europa, med Frankrike som högsäte. Men finländska Oranssi Pazazu låter ingen tvivel råda om att det är mot norr som blickarna nu åter bör vändas. Med allt från psykedeliska influenser till vibrafoner tar de svartmetallen och stöper det ner i en perfekt gjuten form av suggestiva melodier, intressanta arrangemang och obönhörligt ockult mangel.


    2. David Bowie – “Blackstar
      david-bowie-blackstar
      Det är svårt att välja orden när man pratar om David Bowies svanesång “Blackstar”. Enbart som skiva sett är det helt klart ett bra album. Höjdpunkterna, såsom titelspåret, “Lazarus”, “Girl loves me” och “Low”-refererande avslutaren “I can’t give everything away” är pärlor av skev, experimentell pop, kryddad med breakbeats och jazzvibbar som känns framåtblickande trots att de inte borde göra det. Men det är musiken i kombination med de närmast mytiska omständigheterna som gör “Blackstar” till ett av hans mest märkliga mästerverk. Den knivskarpt orkestrerade tajmningen kring Bowies egen död och albumets släpp är omöjlig att ta ut ur ekvationen. “Blackstar” är ett så perfekt, vackert och samtidigt hjärtslitande, monumentalt farväl från en artist som var något annat, något utomjordiskt, bortom oss alla ända till sitt sista andetag.


    3. Gazelle Twin – “Out of Body
      a1958431562_10
      Tänder som hackar och gnisslar. Hjärtslag som pumpar. Blod som susar fram genom kroppen. Kippande, upphackade andetag. På sin tredje skiva, ett soundtrack till kortfilmen “Out of Body” skapar Elizabeth Bernholz med hjälp av samplingar och sin ömsom förvrängda, ömsom drömska röst en pulserande, obekväm elektronisk mardröm spetsad med body horror. Ett tema som hon utforskat förut (två av spåren är tidigare släppta på hennes EP “Anti Body” och albumet “Unflesh” från 2014), men det korta formatet och det nya materialet gör det till ett ännu mer kompakt och koncentrerat knytnävsslag än föregångarna.


    4. Mizmor – “Yodh
      a0387726036_10
      Där Oranssi Pazuzu svävar ut i sin black metal sitter amerikanska Mizmor fast rotat i en stram, krossande och andnödsframkallande tung hybrid av doom och black. Med en helt perfekt produktion, precis på gränsen mellan stämningsfull lo-fi och det utstuderat finslipade är “Yodh” en platta som gjord för att dyrka uråldrigheter framför monolitiska stenstoder.


    5. Dungen – “Häxan
      a0279967353_10
      Precis när man tror att man vet var man har Dungen och deras ny-psykedeliska jazzrock så kommer de och överraskar. “Häxan” är ett nyskrivet instrumentellt soundtrack till Lotte Reinigers animerade film “Die Abenteuer des Prinzen Achmed” från 1926, och tar steget bort från det poppiga in i det symfoniskt proggiga. Mindre Pughs ”Ja dä ä dä” och fuzzgitarr, mer Van Der Graaf Generator och svepande mellotroner – ett byte som faktiskt fungerar alldeles utmärkt.


    6. Sumerlands – “Sumerlands
      a3138946671_10
      Med tanke på de senaste årens uppsving för 80-talig retro-metal av diverse slag är det kanske konstigt att ingen tagit det till den logiska slutpunkt som Sumerlands gör på sin självbetitlade debut. Den krispigt riffande hårdrocken för tankarna till Ozzy Osbournes “Bark at the Moon”, Fates Warning och tidiga Queensrÿche – melankoliskt, melodistarkt men också med rejält sväng och tyngd. Nostalgiskt, visst, men ack så bra. 


    7. SubRosa – “For this we fought the battle of ages
      filepane-a2681456685_10

      SubRosa har redan på föregående släpp visat att de är ett band som är villigt att ta den annars lite lätt stillastående(i flera olika bemärkelser) genren doom metal till nya ställen. Och senaste fullängdaren är inget undantag. Med grunden i det avgrundsdjupa riffandet, Sarah Pendletons sirliga fiolslingor och Rebecca Vernons skälvande, ibland nästan spruckna röst skapar de en ljudmässigt experimenterande, men låtmässigt rättfram lek med genrens konventioner, lika vacker som den är ödslig.


    8. Björn Olsson – “Västkustrock
      3719f4175e71c6c7559eccf0a994ae22acc09e5a
      Det finns konstigt. Och så finns det bra. Och ibland kommer någonting och är så konstigt att det blir bra. Kanske till och med på gränsen till genialt i all sin dumhet och galenskap. Demonproducenten och musikern Björn Olssons skiva “Västkustrock” är precis ett sånt exempel. Till en början verkar det kanske inte som något konstigt – bredbent bikerrock och brötigt heavy metal-driv är inget ovanligt. Men när den första sången kommer in, och man inser att precis all sång är samplade skrik från måsar, då förstår man att det är något helt annat. Bitvis är det såklart så absurt och fånigt att det ter sig som en Monty Python-sketch. Och kanske är “Västkustrock” egentligen främst det: ett skämt som gått lite för långt – men jag älskar det.


    9. Puce Mary – “The Spiral
      poshisolation_169_puce_mary_spiral_cover_web_1024x1024
      Det finns få artister som kan få mig att ta tillbaka mina lätt hånfulla ord om Danmark som musikalisk nation. Ironiskt nog är en utav dem en som sysslar mer eller mindre uteslutande med oljud. Frederikke Hoffmeiers brutala noise/industriprojekt Puce Mary har på sin senaste skiva “The Spiral” lyckats blanda sina tidigare, och betydligt mer abstrakta metalliska utsvävningar med en utpräglat melodisk och rytmisk känsla. Det är plåtslammer, förvridet distade röster och malande mattor av analoga synttoner, men Hoffmeier balanserar knivskarpt på gränsen till det olyssningsbara, och väver istället ihop en påfrestande, men ytterst belönande kakofoni.


    10. Scott Walker – ”The Childhood of a Leader
      the-childhood-of-the-leader-ost-front-final
      Den före detta Walker Brothers-medlemmen, 60-tals-idolen och numer avantgardisten Scott Walker har på senare år både samarbetat med drone-ikonerna i Sunn O))) och släppt egna, svårlyssnade soloalster. Men på hans senaste skiva, soundtracket till “The Childhood of a Leader”, från Brady Corbets film med samma namn, är det ännu en helt ny sida av Walker vi möter. De sylvassa stråkarna påminner om Bernard Herrmanns klassiska musik till Hitchocks “Psycho” och de drönande ambientpassager osar av Walkers sedvanligt bångstyriga motvals-mentalitet och ovilja att ligga någon annan till lags. Ett helt magnifikt modernt klassiskt album som lånar friskt från det förflutna, men också sticker ut som något nytt och intresseväckande.


      Bubblare, osv: 
      Commando M. Pigg – ”När dom dumma har fest”, Savages – ”Adore life”, Promise and the Monster – ”Feed the fire”, Pop. 1280 – ”Paradise”, Venetian Snares – ”Traditional Synthesizer Music”, Matmos – ”Ultimate Care II”, Sara Parkman – ”Sara Parkmans Skog”, Schammasch – ”Triangle”, Rome – ”The Hyperion Machine”, Hypnopazuzu – ”Create Christ, Sailor Boy”, Pye Audio Corner – ”Stasis”, Pascal – ”Revy”, Wardruna – ”Runaljod – Ragnarok”, Frida Hyvönen – ”Kvinnor och Barn”, Dom Orena – ”Vad dina vänner säger om dig när du inte är med”, Nick Cave & the Bad Seeds – ”Skeleton Tree”, Leonard Cohen – ”You want it darker”.

Annonser

2015 – En albumlista

Världen går mot sin oundvikliga kollaps under peak mänsklig dumhet, år för år. Lyckligtvis är det i alla fall fortfarande en hel del bra musik som släpps, trots allt detta. Vilka som var bäst i år enligt undertecknad? Jodu, nu ska du få höra:

    1. U.S Girls – ”Half Free”
      u.s_girls_half_free_woman_s_work_the_405_new_music_1444060917
      Det tar inte längre än till skivans första spår, ”Sororal Feelings”, där Meghan Remys darrande stämma ylar ut refrängen ”I’m gonna hang myself – hang myself from my family tree” till ett släpigt och förvridet trumkomp innan jag blir helt fast. Remys experimentella soloprojekt U.S Girls har kommit en lång väg från de tidiga skivornas industriella kakofoni och lo-fi-trummaskiner  – ”Half Free” landar istället snarast i en drömskt polerad, men minst lika dementerad värld av becksvart, feministisk 70-talsdisco. Trots två udda spår i form av det samplade telefonsamtalet ”Telephone Play No. 1” och den otippade, men samtidigt råcharmiga glamrock-pastischen ”Sed Knife” är ”Half Free” så nära en fullträff man komma.


    2. Shahmen ”All in the Circle”
      0a77db9aec2a7976cede119f743879f05af599aa
      Det är sällan jag hört hiphop lika mardrömslikt kompakt och perfekt stämningsfull som på Shahmens debutalbum “All in the circle”. Betongtunga beats, rökigt brutal rap, suggestiva mellanöstern-samplingar och en genomträngande känsla av jordigt, fuktigt mörker som ekar lika mycket av klibbig surrealistisk skräck som det gör av socialrealistisk hardcore-rap.


    3. Tamaryn – ”Cranekiss”
      tamaryn_cranekiss_album_stream_mexican_summer_the_405_new_music_news
      Ibland blir man innerligt trött på band som kämpar hårt för att anamma ett retrosound, men andra gånger är det så snyggt och bra gjort att man inte kan göra annat än att kapitulera. Nya Zeeländska Tamaryns “Cranekiss” faller utan minsta tvekan in i den senare kategorin, med en helt lysande produktion och knivskarp fingertoppskänsla som frammanar känslan av 80-talets 4AD-drömpop med Cocteau Twins i spetsen. Låt gå för att Tamaryn Browns sångröst inte är i klass med förebilden Elizabeth Frazers, men då låtmaterialet är överröst med suveräna låtar gör det knappast något alls.


    4. Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg – ”Levande död i Norra Norrland”
      980
      Okej, oavsett vad du tycker om själva skivan – ingen kan debattera sanningen i att detta utan minsta tvekan är årets absolut bästa skivtitel, alla kategorier. Och skivan i sig är faktiskt inte heller något annat än ett mindre mästerverk. Det experimentella kollektivets samarbete med ständigt ombytlige punkpoeten Mattias Alkberg är en perfekt avvägd blandning av blodisande ambient/noise/drone, ödesmättat spoken word och Nico-flörtar som för en tillbaka till en ödslig norrländsk hembygd där någonting inte riktigt är som det ska.


    5. Nicole Sabouné – “Miman”
      3682713415
      Ända sedan jag blev knockad av Nicole Sabounés suveränt postpunkiga pärla till singel “Unseen footage from a forthcoming” har jag väntat på ett album som ska kunna upprepa den upplevelsen. Förra årets debut “Must exist” var en bit på vägen, men stannade alltför ofta till i ett indiepoppigt träsk som inte riktigt passade. Uppföljaren “Miman” rättar till alla de felen och levererar istället becksvarta hymner på löpande band. Allt från industriellt doftande synthpop och dissonant gnisslande Velvet Underground-stråkar bildar en helhet som känns mognare, snyggare och mer helgjuten än någonsin.


    6. Agent Side Grinder – “Alkimia”
      a1869777674_10
      Begreppet “klarhet till klarhet” slår en när man talar om Agent Side Grinder. Inte mycket har förändrats sedan föregångaren “Hardware” – soundet ligger fortfarande perfekt mitt emellan snygg, Depeche-ig synthpop, klonkig postpunk och industriellt slammer, och låtskrivandet är fortsatt bland det bästa i genren. Men stockholmsbandet lyckas trots detta ändå röra sig framåt – där ”Hardware” överlag speglade titelns teknologiska känsla går ”Alkimia” följdaktligen mer åt teman som speglar det gamla, det organiska och ockulta, samtidigt som trummaskinerna slår lika maskinellt som innan. Hårt, melodiöst och ödesmättat.


    7. Thundercat – “The Beyond / Where the Giants Roam”
      BFDNL055_Thundercat_1400
      Det är lätt att fastna i meritlistor när man skriver om Stephen Bruner, alias Thundercat. Den löjligt talangfulle superbasisten har en katalog bakom som sig som sträcker sig från involvering i experimentell hiphop till att spela bas i hardcore/thrash-legenderna Suicidal Tendencies. Men när man lyssnar på dennes senaste mini-LP är det en helt egen värld han målar upp. Ultraslick, fantastiskt producerad, funkig synth-soulpop som fullkomligt sjuder över av melankoli, samtidigt som den tillåter sig nostalgiska referenser till barndomens tecknade popkultur. Det är snyggt, kristallklart och omedelbart medryckande, men också drömskt, trolskt och fyllt av ett vemod så genuint att man blir som hypnotiserad.


    8. King Dude – “Songs of Flesh & Blood – In the Key of Light”
      king-dude-sofabjpg
      Efter förra årets “Fear”, där det flörtades hejvilt med rötterna inom bredbent hårdrock (med halvdant resultat) var det en ren fröjd att höra den Seattle-födde basrösten hitta tillbaka till de tidigare albumens mer folk- och countrybetonade sida. Ibland blir de neofolkiga Death in June-hyllningarna övertydliga, nästan på gränsen till det parodiska, som på andraspåret “Deal with the devil”, men lyckligtvis är låtskrivandet också bitvis det bästa han gjort. Skivan uppfylls av en flodvåg av desperata domedagspsalmer om död, spöklik kärlek och djävulspakter så bra att till och med det utstuderat poserade omslagets kitschighet känns genuint.


    9. Tribulation – ”The Children of the Night”
      homepage_large.fb842ed9
      Tribulation har länge varit en av de klarast lysande och mest unika stjärnorna på den inhemska death/black metal-scenen, och den positionen behåller de med senaste given “The Children of the Night”, som tar ännu ett steg bort från debuten “The Horror”:s  piskhårda thrashmangel och 2013:s “The Formulas of Deaths” proggdöds in i ett töcken av gotisk skräckrock, cathiga garageriff och tysk expressionism, alltjämt behållandes den råhet och tyngd som karaktäriserat dem från starten.


    10. Paper – ”We Design the Future”
      Paper-690x690
      Inget annat band i år har sammanfattat min känsla inför samtiden och omvärlden lika effektivt som Paper gör på spåret ”FRIAH” från senaste albumet ”We Design the Future”: En introducerande sampling av Carl Bildt följs av 13 minuter frustande, monoton synth-kraut-punk och textraden ”Du är så jävla dum i huvet” som upprepas in absurdum. ”We Design the Future” är en betydligt spretigare historia än föregående två album, med tvärare kast mellan det riktigt skräniga och det synthigt poppiga, men den malande monotonin är fortfarande där, och Paper gör den fortfarande bättre än de allra flesta.


      Bubblare, osv: 
      Steve von Till – ”A Life unto itself”, Dungen – ”Allas sak”, Petite Noir – ”La Vie Est Belle/Life is beautiful”, Low – ”Ones and Sixes”, Anna von Hausswolff – ”The Miraculous”, Chelsea Wolfe – ”Abyss”, Myrkur – “M”, FKA Twigs – ”M3LL155X”, Mount Eerie – ”Sauna”, Nadine Shah – ”Fast Food”, The Soft Moon – ”Deeper”, Godspeed you! black emperor – ”Asunder, Sweet and other Distress”, Född Död – ”Studie i närhet, längtan och besvikelse”, D.Å.R.F.D.H.S – ”Mörkret, kylan, tystnaden och ensamheten”, Monolord – ”Vænir”

2014 – En albumlista

Ja, you know the drill: ett överlag pissigt år, men med några fantastiska ljusglimtar, och med löjligt många bra skivor, alldeles för många för att lyssna helhjärtat på, men jag har som vanligt dristat mig till en lista på mina absoluta musikfavoriter under 2014. Håll till godo:

7a9b10d6d2bd1029574ad7a5e3f4e8ae

  1. The Blue Angel Lounge – ”A Sea of Trees”

Årets bästa blir också årets ironi, när jag råkar upptäcka tyska Blue Angel Lounge’s briljanta tredje släpp, ”A Sea of Trees” exakt dagen efter att bandet officiellt meddelat att de lägger ner. Men det är också en svanesång av sällan skådat slag. Bandet har på sin sista giv hittat en sanslöst tonsäker blandning av depprock/postpunk och gotisk folkmusik där sångaren Nils Ottensmeyers mörka, men ändå märkligt könsöverskridande stämma och teutoniska uttal får honom att låta som en nutida, manlig Nico. Något som inte minst märks i skivans bästa spår, den gåshudsframkallande ”Mutter”.

tumblr_nfcf3iLNCe1r2u7qro1_500

  1. Trepaneringsritualen – ”Perfection & Permanence”

I en genre där det mesta redan gjorts till leda lyckas Götiska dödsindustri/noise-projektet Trepaneringsritualen med det otippade konststycket att 2014 ge ut något som känns som en blivande genreklassiker. Fullängdsdebuten “Perfection & Permance” är en dos råa, hypnotiskt mullrande oljudsrytmer och dark ambient-mattor med black metal-färgade ockulta/ritualistiska övertoner som rör sig perfekt mellan det enormt abstrakta och det som under omständigheterna närmast är att betrakta som ”catchigt”.

10354820_10153038748008149_3198811243734700917_n

  1. Diskoteket – ”Jag ser över mitt liv”

Diskoteket är Sveriges kanske absolut bästa band just nu, som 2012 levererade en av det årets absolut bästa skivor. När de nu återvänder ännu en gång så är det med samma otroliga fingertoppskänsla för knivskarp, hjärtskärande gotisk postpunk-pop där texterna hugger likt dolkar och vägrar släppa. Att de valt en mer elektronisk inramning med syntpoppigt dansanta vibbar, utan att kompromissa på sitt sedvanliga svårmod förstärker bara känslan av ett band som bara växer mot nya höjder.

1000x1000

  1. Rome – ”A Passage to Rhodesia”

Att krigsromantikern Jerome ”Rome” Reuter släpper ännu ett konceptuellt neofolk-album om ett specifikt krig(I just detta fall bushkriget i Rhodesia/Zimbabwe under 1970-talet) känns på ett sätt något förutsägbart. Men även om man kan ledsna på den återupprepande militärism-fascinationen så är det svårt att förneka att det är en av Romes absolut bästa givar hittills, med melodier, arrangemang och en känsla för storslaget historiskt berättande som bitvis berör i klass med det massivt episka trippelmästerverket ”Die Æsthetik der Herrschaftsfreiheit” från 2011.


images_uploads_album_1500x1500

  1. The Budos Band – ”Burnt Offering”

Vad får du om du blandar blåsorienterad exploitation-soulfunk och de ockulta/esoteriska vibbarna från 70-talets mer obskyra hårdrock/proto-metal? Svaret är The Budos Bands senaste giv “Burnt Offering”, en makalöst svängig instrumental resa som andas lika delar italiensk skräpskräckfilm och skitig snutaction. Inget som helst intellektuellt innehåll, bara ett centralstimulerande och enormt catchigt ös med en underton av obehaglig, krypande Dario Argento-sleaze.


sbr117-pharmakon-1440_1024x1024

  1. Pharmakon – ”Bestial Burden”

Om Trepaneringsritualen är industriscenens motsvarighet till ”Witchfinder General” med sitt hedniska plåtinferno så är Pharmakon tveklöst årets motsvarighet till Cronenberg-body horror. I likhet med förra årets briljanta “Abandon” är “Bestial Burden” en orgie av helvetiska oljudsmattor och distade gallkskrik, och denna gång behöver man bara ta en titt på det likartat äckelmagade omslaget för att förstå att temat denna gång är baserat kring den intensiva sjukhusupplevelse som projektets skapare, Margaret Chardiet hade under 2013. En känsla hon förmedlar med en isande, akut obehagskänsla. En krypande musikalisk studie i kroppslig skräck och panik.

a0796066646_10

  1. Munnen – “Smaka nya staden”

Stockholms no-wave-kungar Munnen går från klarhet till klarhet, och gör 2014 sitt tveklöst bästa album hittills. Deras spattiga, meckigt oljudsrockiga postpunk har slipats upp med en gnagande samtidspolitisk vinkel samtidigt som den behåller den tidigare absurdistiska, friformiga känslan med skavande, atonala gitarrer och nasalt skrikande sång. Ett släpp från ett band som känns både skevare och mer fokuserat än någonsin.

Eyehategod

  1. Eyehategod – “Eyehategod”

Att det kanske allra bästa och mest stilbildande av 90-talets sludge-scen, New Orleans-pionjärerna Eyehategod, återvänder med sin första nya skiva på 14 år låter kanske som ett dåligt omen med doft av drogtyngt comeback-fiasko. Men tvärtom: bandets femte fullängdare sedan starten 1988 är kanske deras allra bästa alster överhuvudtaget. Grisig, misantropisk och tungt hardcore-punkig sludge-doom med riff så bra att de praktiskt taget får ett eget liv och springer direkt mot ditt kombinerade sprit/medicinskåp .

slim7

  1. Slim Twig – “A Hound at the Hem”

En skiva som tog sin tid att falla på plats i mitt sinne, både för sin svårgenomträngliga struktur och otillgängliga natur, men som efter ett par lyssningar blev mer och mer självklar. Max Turnbull, som den excentriske kanadensiske filmskaparen och artisten egentligen heter bakom sin Slim Twig-persona, har med ”A Hound at the Hem” skapat en av de skevaste och besynnerligaste moderna pop-plattorna på senare år. Tvära kast mellan Bowie-aktig glam, Lynchigt 50-talig crooner-pop och teatralisk psykedelia på ett sätt som får en att undra vad som hänt om ärkekufen Julian Cope skrivit sina bästa 80-tals-skivor idag istället.

 

5a266580

  1. Grouper – “Ruins”

En av mina stora sorger från 2007 var att jag inte upptäckte briljansen i Groupers lo-fi-ambientpop-pärla ”Dragging a dead deer up a hill” förrän långt efter att jag hört den för första gången. Den sorgen behöver jag inte återupprepa när Liz Harris i år släpper sitt kanske mest tillgängliga och minst oljuds/ambient-betonade album sedan just 2007. Grundstommen känns bekant, men denna gång har konceptet skakats om något. Allt är enormt barskrapat, inspelat akustiskt under en enda strömavbrotts-kväll i hennes lägenhet på enbart piano och sång, utan det sedvanliga lo-fi/ambient-töcknet. Ett grepp som kanske borde vara dödsdömt, men funkar utmärkt, då ”Ruins” också innehåller några av hennes mest utstuderat vackra och välskrivna melodier någonsin.

Bubblare/Hanns inte med: Weyes Blood, Tindersticks, Gazelle Twin, Bohren & Der Club of Gore, Timber Timbre, Eaters, Swans, Hexvessel, Scott Walker/Sunn O))), Wovenhand, A Silver Mt. Zion, Dirty Beaches, Animal Bodies, Vanligt Folk, Botanist, Aphex Twin, Thantifaxath.