Den urholkade Lynchstämningen

Det finns många ord och uttryck som missbrukas av musikjournalister i beskrivningar av artister och låtar. Men det finns också några som kanske är mer överanvända än andra. Det vill säga alla varianter av uttryck som är relaterade till filmskaparen och konstnären David Lynch.

Jag är själv skyldig till det. Antagligen till och med mer än genomsnittet, då jag inte ska sticka under stol med att jag älskar den stämning och känsla man ofta förknippar med regissören.

Det där drömlika, på gränsen till det verkliga och som ger både tillfredsställelse och frustration i sin suggestiva mystik. Inte minst då det gäller musik. Men ibland kan jag verkligen få skamsköljningar när jag tänker efter på hur ofta jag använt det i såväl skrift som tal.

En skiva med en lätt känsla av 50-talsballader alá Roy Orbison, i stil med de ikoniska scenerna ur filmer såsom ”Blue Velvet”? Lynchstämning. Industriella oljud eller ambientlandskap påminnande om den mardrömslika förvirringen i ”Eraserhead”? Lynch-doftande. Deppig instrumentaljazz med sleazig, film noir-aktig känsla likt den i kultserien ”Twin Peaks”? Lynch-aktigt.

Men överanvändningen åsido så är det nog få personer vars konstnärliga alster i ett annat medium fått ett sådant genomslag i den musikaliska sfären. Antalet gånger du hör någon tala om en Kafkaaktig låt, att en skiva innehåller Kahlostämning eller att en artist har Kubrickvibbar är lätträknade. Antalet gånger någon recensent gör paralleller till Lynch överlag är överväldigande.

Lynchs konstnärliga uttryck är helt enkelt såpass säreget och kopplat till musik och ljud att det spridit sig utanför de ursprungliga ramarna. Den ende vars influens märkts lika starkt utanför sitt eget område är möjligtvis den brittiske sci-fi-författaren J.G Ballard, vars dystopiskt stålgrå romaner och känslan de förmedlar refererats av så många artister att det nästan blir löjligt.

Lynchs crossover-status gör honom tveklöst unik, men det gjorde följaktligen också att orden tog slut när den egensinnige regissören alldeles nyligen släppte sitt eget debutalbum som soloartist. För vad ska man egentligen säga när man lyssnar på den påpassligt kryptiskt betitlade ”Crazy Clown Time”?

Lockelsen att kalla David Lynchs musik för ”Lynchaktig” eller säga att den har en ”Lynchstämning” blir nästan oemotståndlig i sin absurditet. Kan man överhuvudtaget kalla Lynchs musik, hur pass bra den än matchar känslan i hans filmiska verk, för ”Lynchig”? Är det ens möjligt när det är han själv som inspirerat uttrycket?

Jag funderar, men fastnar bara i oändliga cirkelresonemang. Antagligen är det bäst att behandla hans musik på samma sätt man oftast behandlar hans filmer: genom att bara vara tyst, glida med och gå därifrån med en känsla av förvirring och skräckblandad förtjusning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-26)

David Olgarsson

Jakten på de existentiella balladerna

 

Jag och en vän har på sistone börjat snöa in på en väldigt nischad genre:
Sentimentala rock- och doo-wop-ballader från det sena 50-/tidiga 60-talet. Även om enbart känslan av att få hitta något nytt och grotta ner sig ibland är tillfredställelse i sig har upptäckten av just denna era också varit en uppenbarelse rent musikaliskt.

Jag har nästan börjat tappa räkningen på hur många gånger det har hänt nu. Det börjar alltid likadant. Vi börjar prata om något, för att efter ett litet tag få ett plötsligt infall: ”Du, jag har hittat en ny låt till listan – du MÅSTE höra den!” Vi glider snabbt iväg mot närmsta dator för en sökning och snart sitter vi där, bollandes våra senaste musikfynd i genren likt ivriga 14-åringar som just fått sina första stora musikupplevelser.

Det har helt enkelt varit något med låtarna som genuint fångat oss båda. Varje gång har vi hetsat varandra till att leta upp allt fler låtar som passade in på stämningen vi eftersökte. En känsla som vi inte kunnat få nog av.

Vi har hela tiden behövt få en ny fix av det översmäktande sentimentala anslaget, de svällande arrangemangen, och inte minst den där enkla, men samtidigt så tidlöst romantiska melankolin i låttexterna. Alltid på temat kärlek, och självklart oftast krossad sådan.

Min vän formulerade det egentligen bättre än jag någonsin skulle kunna göra: Hur det som gör det så genialt bra ligger i just enkelheten. Hur det alltid är så konkret, så självklart konstaterande.

När en av erans stora sångare, den idag sorgligt förbisedde Bobby Vinton, med en röst som darrade av gråt i halsen sjöng: ”Lonely / I’m mr. Lonely / I have nobody for my own” i den hjärtskärande ”Mr. Lonely” från 1961 är det inga metaforer eller liknelser som behövs. Det är ensamhet utan omskrivningar. Och just därför träffar det så hårt. För att det är enkelt, på gränsen till naivt.

Men samtidigt finns inte den tröttsamma ambitionen om att det ska vara ”på riktigt” eller autentiskt lågmält som hos så många av dagens indieartister och ledsna pojkar med gitarrer. Istället får de simpla orden ta plats, svälla upp och bli större än de kanske var menade att vara då de kom till som toppliste-hits under sin storhetstid. Känslostormar, snarare än introvert svårmod.

Och kanske är det den största anledningen till varför det fortfarande är så bra och har fastnat så hårt hos oss båda. För att det kan göra något så grundläggande till något både storslaget, verklighetsflyende och bitvis nästan existentiellt filosoferande. En kombination som mycket mer popmusik borde satsa på.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2010-05-28)