I’ll see you again in 25 years.

Den urholkade Lynchstämningen

Det finns många ord och uttryck som missbrukas av musikjournalister i beskrivningar av artister och låtar. Men det finns också några som kanske är mer överanvända än andra. Det vill säga alla varianter av uttryck som är relaterade till filmskaparen och konstnären David Lynch.

Jag är själv skyldig till det. Antagligen till och med mer än genomsnittet, då jag inte ska sticka under stol med att jag älskar den stämning och känsla man ofta förknippar med regissören.

Det där drömlika, på gränsen till det verkliga och som ger både tillfredsställelse och frustration i sin suggestiva mystik. Inte minst då det gäller musik. Men ibland kan jag verkligen få skamsköljningar när jag tänker efter på hur ofta jag använt det i såväl skrift som tal.

En skiva med en lätt känsla av 50-talsballader alá Roy Orbison, i stil med de ikoniska scenerna ur filmer såsom ”Blue Velvet”? Lynchstämning. Industriella oljud eller ambientlandskap påminnande om den mardrömslika förvirringen i ”Eraserhead”? Lynch-doftande. Deppig instrumentaljazz med sleazig, film noir-aktig känsla likt den i kultserien ”Twin Peaks”? Lynch-aktigt.

Men överanvändningen åsido så är det nog få personer vars konstnärliga alster i ett annat medium fått ett sådant genomslag i den musikaliska sfären. Antalet gånger du hör någon tala om en Kafkaaktig låt, att en skiva innehåller Kahlostämning eller att en artist har Kubrickvibbar är lätträknade. Antalet gånger någon recensent gör paralleller till Lynch överlag är överväldigande.

Lynchs konstnärliga uttryck är helt enkelt såpass säreget och kopplat till musik och ljud att det spridit sig utanför de ursprungliga ramarna. Den ende vars influens märkts lika starkt utanför sitt eget område är möjligtvis den brittiske sci-fi-författaren J.G Ballard, vars dystopiskt stålgrå romaner och känslan de förmedlar refererats av så många artister att det nästan blir löjligt.

Lynchs crossover-status gör honom tveklöst unik, men det gjorde följaktligen också att orden tog slut när den egensinnige regissören alldeles nyligen släppte sitt eget debutalbum som soloartist. För vad ska man egentligen säga när man lyssnar på den påpassligt kryptiskt betitlade ”Crazy Clown Time”?

Lockelsen att kalla David Lynchs musik för ”Lynchaktig” eller säga att den har en ”Lynchstämning” blir nästan oemotståndlig i sin absurditet. Kan man överhuvudtaget kalla Lynchs musik, hur pass bra den än matchar känslan i hans filmiska verk, för ”Lynchig”? Är det ens möjligt när det är han själv som inspirerat uttrycket?

Jag funderar, men fastnar bara i oändliga cirkelresonemang. Antagligen är det bäst att behandla hans musik på samma sätt man oftast behandlar hans filmer: genom att bara vara tyst, glida med och gå därifrån med en känsla av förvirring och skräckblandad förtjusning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-26)

David Olgarsson

En utekväll i nördighetens tecken

Det är sällan som utekvällar har det där magiska skimret man hoppas att de ska ha i förväg. Ofta slutar de i besvikelse vid något snabbmatshak mitt i natten. Men ibland kan de också bli precis sådär magiska – om de får gå i tv-seriens och nördighetens drömska tecken…

Det var förra lördagen som bland andra radioprofilen Johanna Koljonen anordnade den första av flera fester på temat tv i anrika jazzklubben Nalens lokaler i Stockholm, och som debuttema stod David Lynchs klassiska kultserie ”Twin Peaks”.

Kvällen till ära hade Nalens innanmäte förvandlats till ett veritabelt Black Lodge, med blodröda draperier och olycksbådande ljuskäglor längs väggarna alltmedan ljudet från Angelo Badalamentis deppjazz-soundtrack ekade inifrån gångarna där fat med gratis munkar och nattsvart kaffe stod uppställda. Men trots den suggestiva stämningen låg det en känsla över hela sammankomsten som kändes underligt obekant i krogsammanhang.

Efter en stund slog det mig vad det var: Glädje. Delvis var det kanske berusningen kombinerat med omgivningen, men med undantag av den tjej som i timmar fick ligga blickstilla på scenen som den döda Laura Palmer kändes det som om jag inte såg ett enda olyckligt ansikte under hela kvällen. En oförfalskad glädje i luften och en känsla av att vara del av ett sammanhang.

Kanske kan det tyckas banalt, men det slår mig under kvällens gång att det är det här som jag saknar i utelivet: nördig gemenskap och verklighetsflykt. För ett litet tag slutar jag anamma nördkulturens oskrivna hierarki och se ner på lajvkulturen.

För det är egentligen precis vad det är – ett slags avslappnat minilajv eller rollspelskonvent fast med skumgummisvärd, ringbrynjor och T10:or utbytta mot diktafoner, kavajer och alkohol.

Blandningen av det jordnära småstadslivet med sina tvetydiga karaktärer och den mardrömslika baksidan av idyllen var en del av vad som gjorde serien så speciell, men blir också anledningen till varför det passar så bra för ett arrangemang av den här typen.

Vi kan alla leva oss in i ”Twin Peaks” för att det finns spår av vår verklighet, samtidigt som något bisarrt och eskapistiskt triggar vår fantasi och viljan att ikläda oss roller.

Dagen efter pratar jag över skype med en vän och misslyckas med att dölja min entusiasm över gårdagen.
”Det låter ju sjukt nördigt” är hans lätt ifrågasättande kommentar.
”Ja, det var det”, svarar jag, och tänker för mig själv att om alla utekvällar vore lika fina som den här skulle jag aldrig mer gå hem.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-09-22)

A long way from the world

There’s no raison d’être

Vad gör man då ens flickvän köpt billiga tavlor på myrorna för ramarnas skull, och man får kvar en bunt med massproducerade tryck av bland annat Paris by night från 1979? Man tecknar dit ett ledset, gulligt monster, förstås!
Det enda som kan trösta honom och ta bort hans weltschmerz är att krossa Eiffeltornet! Och möjligtvis en kram.