Den urholkade Lynchstämningen

Det finns många ord och uttryck som missbrukas av musikjournalister i beskrivningar av artister och låtar. Men det finns också några som kanske är mer överanvända än andra. Det vill säga alla varianter av uttryck som är relaterade till filmskaparen och konstnären David Lynch.

Jag är själv skyldig till det. Antagligen till och med mer än genomsnittet, då jag inte ska sticka under stol med att jag älskar den stämning och känsla man ofta förknippar med regissören.

Det där drömlika, på gränsen till det verkliga och som ger både tillfredsställelse och frustration i sin suggestiva mystik. Inte minst då det gäller musik. Men ibland kan jag verkligen få skamsköljningar när jag tänker efter på hur ofta jag använt det i såväl skrift som tal.

En skiva med en lätt känsla av 50-talsballader alá Roy Orbison, i stil med de ikoniska scenerna ur filmer såsom ”Blue Velvet”? Lynchstämning. Industriella oljud eller ambientlandskap påminnande om den mardrömslika förvirringen i ”Eraserhead”? Lynch-doftande. Deppig instrumentaljazz med sleazig, film noir-aktig känsla likt den i kultserien ”Twin Peaks”? Lynch-aktigt.

Men överanvändningen åsido så är det nog få personer vars konstnärliga alster i ett annat medium fått ett sådant genomslag i den musikaliska sfären. Antalet gånger du hör någon tala om en Kafkaaktig låt, att en skiva innehåller Kahlostämning eller att en artist har Kubrickvibbar är lätträknade. Antalet gånger någon recensent gör paralleller till Lynch överlag är överväldigande.

Lynchs konstnärliga uttryck är helt enkelt såpass säreget och kopplat till musik och ljud att det spridit sig utanför de ursprungliga ramarna. Den ende vars influens märkts lika starkt utanför sitt eget område är möjligtvis den brittiske sci-fi-författaren J.G Ballard, vars dystopiskt stålgrå romaner och känslan de förmedlar refererats av så många artister att det nästan blir löjligt.

Lynchs crossover-status gör honom tveklöst unik, men det gjorde följaktligen också att orden tog slut när den egensinnige regissören alldeles nyligen släppte sitt eget debutalbum som soloartist. För vad ska man egentligen säga när man lyssnar på den påpassligt kryptiskt betitlade ”Crazy Clown Time”?

Lockelsen att kalla David Lynchs musik för ”Lynchaktig” eller säga att den har en ”Lynchstämning” blir nästan oemotståndlig i sin absurditet. Kan man överhuvudtaget kalla Lynchs musik, hur pass bra den än matchar känslan i hans filmiska verk, för ”Lynchig”? Är det ens möjligt när det är han själv som inspirerat uttrycket?

Jag funderar, men fastnar bara i oändliga cirkelresonemang. Antagligen är det bäst att behandla hans musik på samma sätt man oftast behandlar hans filmer: genom att bara vara tyst, glida med och gå därifrån med en känsla av förvirring och skräckblandad förtjusning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-26)

David Olgarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s