Jakten på de existentiella balladerna

 

Jag och en vän har på sistone börjat snöa in på en väldigt nischad genre:
Sentimentala rock- och doo-wop-ballader från det sena 50-/tidiga 60-talet. Även om enbart känslan av att få hitta något nytt och grotta ner sig ibland är tillfredställelse i sig har upptäckten av just denna era också varit en uppenbarelse rent musikaliskt.

Jag har nästan börjat tappa räkningen på hur många gånger det har hänt nu. Det börjar alltid likadant. Vi börjar prata om något, för att efter ett litet tag få ett plötsligt infall: ”Du, jag har hittat en ny låt till listan – du MÅSTE höra den!” Vi glider snabbt iväg mot närmsta dator för en sökning och snart sitter vi där, bollandes våra senaste musikfynd i genren likt ivriga 14-åringar som just fått sina första stora musikupplevelser.

Det har helt enkelt varit något med låtarna som genuint fångat oss båda. Varje gång har vi hetsat varandra till att leta upp allt fler låtar som passade in på stämningen vi eftersökte. En känsla som vi inte kunnat få nog av.

Vi har hela tiden behövt få en ny fix av det översmäktande sentimentala anslaget, de svällande arrangemangen, och inte minst den där enkla, men samtidigt så tidlöst romantiska melankolin i låttexterna. Alltid på temat kärlek, och självklart oftast krossad sådan.

Min vän formulerade det egentligen bättre än jag någonsin skulle kunna göra: Hur det som gör det så genialt bra ligger i just enkelheten. Hur det alltid är så konkret, så självklart konstaterande.

När en av erans stora sångare, den idag sorgligt förbisedde Bobby Vinton, med en röst som darrade av gråt i halsen sjöng: ”Lonely / I’m mr. Lonely / I have nobody for my own” i den hjärtskärande ”Mr. Lonely” från 1961 är det inga metaforer eller liknelser som behövs. Det är ensamhet utan omskrivningar. Och just därför träffar det så hårt. För att det är enkelt, på gränsen till naivt.

Men samtidigt finns inte den tröttsamma ambitionen om att det ska vara ”på riktigt” eller autentiskt lågmält som hos så många av dagens indieartister och ledsna pojkar med gitarrer. Istället får de simpla orden ta plats, svälla upp och bli större än de kanske var menade att vara då de kom till som toppliste-hits under sin storhetstid. Känslostormar, snarare än introvert svårmod.

Och kanske är det den största anledningen till varför det fortfarande är så bra och har fastnat så hårt hos oss båda. För att det kan göra något så grundläggande till något både storslaget, verklighetsflyende och bitvis nästan existentiellt filosoferande. En kombination som mycket mer popmusik borde satsa på.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2010-05-28)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s