DEN GILLAR ATT TITTA
När Lina gick ner för stentrapporna och in i den långa, kalla källarkorridoren möttes hon av en vidöppen gallergrind. Hon kunde ha svurit på att hon hade låst förrådet kvällen innan. Allt var så tydligt i hennes minne. Rörelsen hon gjort med handen när hänglåset klickade igen. Det kontrollerande extra rycket. Jo, visst hade hon låst.
Hennes första tanke var inbrott. Någon hade klippt låset. Snott deras grejer. Det var först när hon ställt sig närmare gallergrinden som hon såg att hänglåset var helt oskadat. Ingen hade gått loss med bultsaxen. Det var bara upplåst.
Lina inspekterade det inhägnade båset. De hade inte haft plats för allt inne i lägenheten. Mycket av deras gemensamma bråte hade hamnat här nere. Ett gammalt Xbox. Johnnys Fender-gitarrförstärkare. Ett par designstolar från 50-talet.
Hon lät blicken flacka över samlingen för att se vad som saknades, men ingenting var borta. Allt stod precis på samma plats som igår. Hon suckade djupt. Kunde hon ha glömt att låsa ändå? Nej, hon visste ju att hon gjort det. Hon svor och tog upp mobiltelefonen. Med snabba svepande fingrar fick hon fram Johnnys namn i telefonboken.
“Hej, älskling.”
Hans röst lät glad, men stressad. Han gillade inte när hon ringde privata samtal på arbetstid.
“Är det nåt särskilt? Jag sitter lite tajt till på jobbet nu…”
“Jag ville bara kolla en grej. Var du nere i förrådet igår?”
Han tystnade i några sekunder. Lina kunde höra ljudet från tangentbord som knattrade i bakgrunden. Till slut svarade han:
“Njae… Eller jo, jag gick ner och ställde in bordsfläkten där.”
Lina suckade och kände irritationen bubbla upp inombords.
“Låste du efter dig då?”
“…om jag låste?”
“Ja, låste du förrådet?”
Han gav ifrån sig ett självgott litet fniss.
“Klart. Det är du som har minnesproblem.”
Johnny brukade reta henne när hon dubbelkollade att ytterdörren var låst. Säga att hon led av OCD. Lina brukade skratta åt gliringarna. Nu kände hon bara ilska.
“Okej, men förrådet är i alla fall på vid gavel här nu. Någon har glömt att låsa, och det är inte jag.”
“Okej… Ja, jag vet med mig att jag låste också.”
Lina blev tyst, som om hon väntade på att Johnny skulle ändra sig och erkänna sitt slarv.
“Jaha, men då har vi väl haft inbrott i såna fall.”
Johnnys röst blev allvarligare. Stressen hade ätit upp den sista glädjen i hans röst.
”Okej… Men är någonting stulet? Saknas det något?”
Han gjorde en kort paus. Lina tyckte sig skönja en genuin oro i rösten när han började prata igen.
“…Är stärkaren borta?”
Hon tittade runt i det lilla förrådet en gång till för att försäkra sig om att hon inte sett fel.
“Inte vad jag kan se. Det ser inte ut som att nåt är borta.”
Johnny gav ifrån sig en lättad suck.
“Tur det, i alla fall… Då är det ju ingen fara.”
“Vadå? Om någon har brutit sig in i vårt förråd, är det väl för fan farligt?”
Johnny suckade igen. Den här gången lät han trött.
“Nä, men jag menar att det inte var någon skada skedd. Om de inte tagit något är det ju bara att vi fixar ett nytt lås. Så är den saken löst.”
“Låset var inte uppklippt.”
Johnny gjorde ett förvirrat och irriterat litet ljud med halsen. Som om han försökte svälja och prata samtidigt.
“…Nähä? Nej, men då är det väl ännu enklare. Bara lås igen så länge. Du kan ju ringa hyresvärden också. Men jag måste jobba vidare nu, ok? Vi får prata mer sen när jag kommit hem.”
“Mm. Visst.”
“Okej?”
“Okej.”
Han återfick lite av sin glada ton, men irritationen hängde kvar i luften. Lina ville verkligen inte prata med hyresvärden.
“Puss, hej.”
“Hej.”
Lina la på luren och glodde surt på den slitna plastfläkten som stod på golvet precis bredvid dörren till förrådet. Efter att ha plockat upp en påse med kläder låste hon förrådet på nytt. Hon sprang upp för trapporna och in i lägenheten igen.
Läget var centralt. Det låg bara någon minuts promenad från Johnnys jobb och det var egentligen helt osannolikt att de hade lyckats få tag på den. En jobbkompis till Johnny hade känt hyresvärden och lovat att snoka runt efter något som var ledigt. Efter bara några veckor senare hade beskedet kommit, som på beställning: hyresvärden hade en lägenhet som precis blivit ledig, och han ville gärna ha ett lugnt och skötsamt par som kunde flytta in med kort varsel. Johnnys arbetskamrat kunde gå i god för dem.
Kontraktet blev deras på bara några dagar. Det hade varit bortom deras vildaste önskningar. Imponerande spiraltrappor och stor, luftig arkitektur i sekelskiftesstil. Deras tvåa låg på andra våningen och var omgjord på 20-talet, med en takhöjd de inte vågat drömma om. Till och med priset var löjligt lågt med tanke på vad de fick. Allt föll på plats. Det var perfekt.
Lina reste sig upp och tittade ut mot innergården för att se om han var där, men det var fortfarande tomt.
Hyresvärden hette Jakob Björck. Han såg ut som vilken gubbe i 60-70-årsåldern som helst. Gråbeige vindjacka, tunt vattenkammat hår och ett stelt leende som han avfyrade närhelst han behövde agera socialt. Han hade verkat överlycklig över att någon ville bo i lägenheten. De hade båda skämtat om att han var på väg att bli dement, med tanke på landets bostadskris.
Han var inte på något vis otrevlig, snarare tvärtom. Alltid vänlig. På gränsen till klängig. Hon kunde inte riktigt avgöra om han var oerhört mån om sina hyresgäster eller bara försökte stöta på henne.
Hon satte sig ner och gjorde några försök att jobba, men koncentrationen tröt. Det var svårt nog som det var att frilansa hemifrån utan att ha ett potentiellt inbrott att tänka på. Hon scrollade igenom sitt flöde på Facebook. Sökte lite slappt efter potentiella kunder som hon systematiskt skrev in i ett textdokument. Listan var lång, men hon hade inte vågat maila någon än. Imorgon skulle kanske den där stenen i magen ha försvunnit, tänkte hon. Då skulle det nog gå lättare.
♦
När Lina gick ut för att slänga soporna nästa dag var luften skarp. De gröna plastlådorna var överfulla i det lilla skjulet på innergården. De svällande påsarna svepte in skjulet i en tjock doft av ruttet avfall. Lina skyndade sig att kasta skräpet, men hann inte mer än stänga dörren till soprummet innan hon snubblade in i Jakob Björck. Hon bromsade tvärt för att inte ge honom en knuff bakåt och han log ett nervöst leende. Lina log tillbaka och tog sig skamset över kinden.
“Oj, men förlåt! Jag såg inte att du var precis utanför.”
Han skrockade och skakade på huvudet.
“Nä, jag märkte det. Är allt bra med, ja… Allt?”
Lina log ett överdrivet, stelt leende.
“Allt är bra. En del att packa upp, bara.”
“Men ni trivs? Börjar ni känna er som hemma?”
“Ja, det är jättefint, lägenheten är fantastisk. Men det var en grej vi tänkte på…”
Björck fick något oroligt i blicken. Det inställsamma leendet drogs ihop till en bekymrad, hopsnörpt min.
“Har något gått sönder?”, sa Björck.
“Nej… Vi tror att någon gjort inbrott i vårt förråd igår kväll.”
“Vad säger du? Blev något stulet?”
“Inte vad vi kunde se. Men någon hade låst upp hänglåset.”
“Okej… Men det var ju skönt att inget var stulet åtminstone.”
Björck sa det sistnämnda nästan triumfartat och påminde henne om Johnnys reaktion. Det irriterade henne.
“Jo… Men någon har ju fortfarande öppnat vårt förråd, så det känns ju ganska olustigt.”
Björck sneglade allvarligt mot källarförrådets dörr.
“Såklart. Det förstår jag, det förstår jag.”
“Ja, så jag tänkte väl köpa nytt lås under dagen, bara för säkerhets skull.”
Björck fick tillbaka fokuset och stirrade på Lina.
“Nej, men gud, inte ska ni behöva betala det själva. Jag har några extra hänglås, det kan ni få av mig!”
Lina ville bara säga nej tack. Lösa allting själv. Men så kom en våg av skam över henne. Hon måste ju tacka ja nu när han ändå gav bort det gratis.
“Ja, det vore ju supersnällt.”
Björck vinkade med henne upp i den motsatta trappuppgången på gården, och hon stannade till i trapphuset utanför hans lägenhet medan han sprang in. Hon kunde se en sliten, men välstädad liten etta genom dörrspringan, men vågade inte ta steget över tröskeln för att se mer. Efter några minuter kom Björck tillbaka med ett nytt hänglås och nycklar som han gav till Lina. De avrundade samtalet och Lina kilade ner till förrådet igen.
Beckmörkret stod orubbligt stilla i källaren några sekunder innan rörelsesensorerna slog igång den automatiska belysningen. Lina och Johnnys förråd låg längst in. Bredvid den låsta dörren in till elcentralen och värmepannan. När Lina närmade sig båset såg hon en betryggande stängd dörr. Hon fiskade upp det nya hänglåset ur jackfickan med en vissling och gav förrådsdörren en lätt sidospark. Med ett ryck tog hon tog tag i det gamla låset, beredd på att känna hur det stumt rasslade mot gallret.
Inom en sekund hade det vänt sig i hennes magen. Det gamla hänglåsets bygel långsamt gled upp av sig självt och blev hängande. Upplåst och fritt dinglande i dörrens lilla ögla.
♦
Lina tittade på klockan i skärmens högra hörn. 00.05. Mailen till de potentiella kunderna låg oskickade kvar bland utkasten. Hon hade suttit och skjutit upp det i flera timmar. Nu var det för sent.
Johnny hade blivit inringd på kvällspass. Efter att han stuckit hade hon försökt få saker gjorda men alla tankar gick till förrådet. Hon hade dubbelkollat det gamla låset och inte hittat någon rationell förklaring till att det låst upp sig självt. Någon måste ha haft tillgång till en dubblett av deras nyckel.
Det nya låset hade bara marginellt lugnat hennes oro. Om någon kunnat öppna det gamla, varför skulle inte någon kunna göra det med det här också? Johnny hade låtit förvånad när hon berättat om det, men inte oroad. Det var väl bra att de fick ett nytt lås, menade han. Han verkade inte förstå vad hon fann så obehagligt. Att det inte var att förlora grejerna hon var rädd för.
Hon tittade mot det tomma vinglaset på skrivbordet bredvid datorn och trängde undan en ångestattack. Med tunga steg hasade hon in i köket och hällde upp ett glas vitt ur boxen i kylen. Hon tog en stor klunk och tittade nervöst på mobilen. Tre timmar tills Johnny kom hem. Inte en chans att hon skulle somna innan dess. Lika bra att försöka få tiden att gå. Alternativt bli så pass berusad att hon däckade i soffan.
Hon tog en klunk till och öppnade det inbyggda skafferiet i kökets ena hörn. Ytan där inne var tillräckligt stor för att en person skulle få plats. En liten nisch med ett tunt kvadratiskt fönster som vette ut mot innergården gjorde att månljuset lyste upp torrvarorna på hyllan framför. Hon plockade åt sig en påse med blandade salta nötter från mellersta hyllan och stängde hastigt igen. När den enkla låsmekanismen inuti den vitmålade dörren klickade fast sig rasslade något till ovanför hennes huvud.
Lina tittade upp. Lät blicken falla på det lilla överskåpet. Ett par decimeter ovanför skafferiet fanns en likadan dörr som den till skafferiet, fast kortare. Nästan kvadratisk. Bakom den låg ett utrymme som varken hon eller Johnny visste vad de skulle ha till. Skåpet låg högt upp och krävde en stol för att de skulle nå dit. Det var inte heller stort nog för sakerna i förrådet, så det fick stå tomt. Ingenting där inne kunde ramla omkull eller föra oljud.
Lina tittade upp mot taket. En ung kille bodde i lägenheten precis ovanför deras. Hans ovana att lyssna på hög musik hade blivit tydlig redan första kvällen. Hon höll andan. Lyssnade efter subwooferns välbekanta basdunk, men hörde inget.
Hon försökte minnas hur ljudet hade låtit. Nej, det hade inte varit grannmusik. Det hade varit ett krafsande. Och betydligt närmare. Lina gick i en halvcirkel fram och tillbaka i köket och spanade mot alla vrår. Gamla hus lät ju av sig själva, det visste hon. Rör som det sjöng i. Knäppanden i de gamla trägolven. Men det här ljudet hade så tydligt låtit som… ja, en rörelse.
Hon öppnade skafferiet en gång till. Dubbelkollade hyllorna. Allt stod som vanligt.
Råttor, tänkte Lina. Säkert någon sån skit som bor inne i väggarna och för ljud om nätterna. Fy fan om de äter upp mina nötter.
Hon tittade äcklat på den återförslutbara snackspåsen. Tanken på att behöva fråga Björck om råttfällor fick hennes oro att stiga ännu mer. Låset hade varit tillräckligt. Om det fanns skadedjur i huset ville hon inte tänka på dem nu. Hon vände sig om mot kylen, plockade ut hela vinboxen och tog med sig den in till vardagsrummet.
Några timmar senare vaknade Lina till, förvirrad. Hennes ansikte var ömt. Kudden hade gett henne linjer över ena kinden. Hon tittade på klockan. Den var 04.06, och hon hade somnat på soffan. På bordet där hon ställt vinboxen, glaset och påsen med nötter fanns nu bara nötterna kvar. Upphällda i en skål.
I andra änden av rummet hörde hon hur Johnny snarkade i sängen. Salongsberusningen hade blivit en tisdagsfylla och han hade inte ens väckt henne. Bara städat undan alla spår och bäddat in henne. Hon hostade till, reste sig upp och smög ut till köket för att dricka ett glas vatten. Hon skämdes när hon kände hur fyllan från vinet fortfarande satt i, och andades djupt för att stävja illamåendet.
Hon slöt ögonen. Tänkte på Johnny där han låg i sängen. Vinet gjorde henne sentimental, och hon började nästan gråta när hon tänkte på hur han bara hade rensat undan allt. Gjort det fint i hennes röra trots att han jobbat natt och var trött som ett djur. Trots att hon skällt på honom. Imorgon skulle hon återgälda det, lovade hon sig själv. Frukost på säng, eller…
Linas tankebanor avbröts av ett långsamt knarrande som skar genom hennes uttorkade hjärna. Hon öppnade ögonen igen och vred huvudet i riktning mot köket. Skåpluckan ovanför skafferiet stod på vid gavel, och hon hann precis se två lysande punkter stirra på henne inifrån mörkret innan de försvann med ett rasslande och allt blev tyst igen.
Det tog en kvart innan Johnny lyckades få Lina att andas normalt igen. Yrvaken hade han tröstat henne och försökt förstå vad hon hade sett. Hon berättade om ljuden. Att hon hade sett något där uppe. Johnny tog sig upp med en ficklampa i det lilla utrymmet, men fann ingenting. Det var fortfarande tomt. De enda råttorna var dammråttor. Längst in hade han dock upptäckt en liten rund gallerventil. Det var nog nåt där nere som var boven, föreslog Johnny.
Lina frågade hur ett smådjur som var litet nog att få plats i ventilationen hade kunnat öppna skåpdörren. Johnny mumlade något om gamla hus, men Lina lyssnade inte. Hon visste att hon hade sett något. Johnny sa inget mer, men sniffade lite lätt irriterat och tittade mot den tomma vinboxen på köksbordet.
Efter att ha stängt skåpet gick de och la sig igen, denna gång tillsammans. Efter att Johnny med sömnig röst försäkrat henne om att det inte var något att oroa sig för och att han skulle prata med hyresvärden imorgon somnade han nästan direkt med armarna omkring henne. Lina låg kvar, klarvaken och omsluten i en obekväm skedning. Hon kände hur hans kropp blev tyngre för varje andetag, och hur hon sakta låstes fast mot madrassen.
Hon svalde och tittade upp i taket. Mot den vita jugend-stuckaturens sirliga ornamenteringar. Om hon tittade länge nog skulle hon kanske somna. Blicken for ner mot det lilla ventilationsgallret som satt strax nedanför stuckaturen. Fram tills i natt hade hon inte tänkt på att den fanns där. Nu stack den ut som en neonskylt. Hur stora var ventilationsrören egentligen?
Lina bet sig i läppen. Hon var precis på väg att titta upp mot taket igen när hon hörde det igen. Skrapandet. Samma ljud som förut, men nu kom det inte från köket. Det var nära. Med växande panik såg hon hur två blinkande ljuspunkter rörde sig längst ut vid gallret och försvann in i mörkret igen.
♦
Dagen därpå var det Linas tur att ligga utslagen. Allt hon ville var att försvinna under täcket. Aldrig mer behöva gå ut i köket, ner i förrådet eller ut på gården. Johnny hade ringt Björck efter frukosten och fått löften om att han skulle höra med anticimex. Han hade till och med erbjudit sig att göra avdrag på hyran.
Johnny hade skrattat och sagt att det var för bra för att vara sant. En hyresvärd som villigt sänkte hyran istället för att smyghöja? Han drog skämtet om Björcks begynnande demens igen. Lina hörde honom småfnissa åt det i flera minuter efteråt, men kunde inte förmå sig att dela hans glädje.
Hon hade inte berättat om det hon sett i ventilen och hade ingen lust heller. Ju mer hon tänkte på det, desto mer osäker blev hon. Vad hade hon sett?
De tillbringade resten av dagen halvsovandes på soffan. Det slöa tillståndet bröts till slut av vibrationerna från Johnnys mobil. Han svarade och inledde ett kort samtal som avslutades med ett “Det går bra” innan han la på. Hon kände igen tonen. Ännu ett nattpass.
“Vi behöver ju extra pengar.”, sa han.
Lina instämde motvilligt. Han hade ju rätt. Hon ville skrika åt honom att tacka nej, men när Johnny var den som för tillfället drog det tyngsta lasset i deras gemensamma ekonomi kändes det dumt att ställa några krav.
Morgonen därpå försökte hon arbeta bort känslan av otillräcklighet genom att skicka ett par av de mail hon tidigare skjutit upp. Prestationen höll i sig ända fram till det att Johnnys nattpass närmade sig. Han sa hejdå och de pussades i dörröppningen innan han sprang ner i trappan och ut i kylan.
Hon gick till fönstret och såg honom jogga iväg över innergården. I samma stund som han hamnade utom synhåll kände hon hur arbetsmoralen sjönk igen. Hungern hade börjat skicka ut dolkstötar i hennes mage. Hon kollade kylskåpet. Förutom några ensliga burkar med pålägg ekade det pinsamt tomt efter deras senaste middag. Affären låg bara runt hörnet, att kasta på sig ytterkläder och springa och handla tog Lina knappt mer än en kvart. När hon med matvarorna i ena handen rundade hörnet och kom tillbaka in på infarten igen frös hon till.
Mitt på innergården såg hon hur Björck kom springande med något nervöst i blicken. Han bar på en liten kartong och tittade sig över axeln. Som om han var rädd för att bli upptäckt. När Lina insåg att han inte sett henne började hon följa efter. Hon kunde runt sopskjulets hörn skymta hur han låste upp dörren ner till källarförrådet och gick ner.
Dörren slog igen och hon betraktade tyst dess svarta, monolitiska skepnad under några sekunder innan hon sprang tillbaka in i lägenheten. När hon slängt in varorna i kylskåpet sprang hon till fönstret och spanade ner mot den halvt skymda dörren till källarförrådet. Efter ungefär tio minuter åkte dörrhandtaget ner och Björck kom upp igen. Han hade fortfarande paketet under armen och flackade med blicken innan han smet in i trapphuset igen. Lina slängde ett snabbt öga på mobilen och antecknade klockslaget på ett av de sprättade fönsterkuverten som låg på köksbordet.
De följande dagarna började Lina notera ett mönster. Varje dag på eftermiddagen, strax innan fem-tiden såg hon hur Björck med raska, stressade gick ner till källaren. Där nere stannade han oftast i cirka tio minuter. Ibland nästan tjugo. Han hade alltid med sig ett paket både när han gick ner och när han kom tillbaka upp. Lina antecknade klockslagen varje gång. Oftast hann hon bevittna Björcks lilla ritual precis innan Johnny kom hem från jobbet på vardagarna. De första gångerna hade hon antagit att han gick ner med småsaker till förrådet. Men besökens minutiösa punktlighet antydde något annat.
En kväll hade Johnny kommit hem tidigt och sett Lina stå vid fönstret med blocket i högsta hugg. När han frågade vad hon gjorde hade hon skyllt ifrån sig. Svamlat om deadlines för olika projekt. Det syntes i hennes ansikte att hon sov allt sämre, det var hon övertygad om. Men Lina hade bestämt sig.
En eftermiddag, ungefär en halvtimme innan Björck skulle gå sin runda, drog Lina på sig en av Johnnys vinterjackor och sprang ner till källaren. Hon låste upp förrådet. Började flytta och stapla om flyttlådorna för att skapa en smal gång ända in till väggen. Gången mellan kartongerna bildade ett tomt utrymme, tillräckligt stort för att någon skulle kunna sitta ner mellan dem.
Lina tittade på klockan och stängde grinden till förrådet utan att låsa det. Hon hukade sig mellan lådorna och stötte i en vass kant som tillhörde en gallerventil liknande den i köket. Hon svor till, tog av sig Johnnys jacka och la den ovanpå sig själv, som en tältduk. Det skulle förhoppningsvis ge illusionen av att de slängt in den bland allt annat och dölja henne där hon satt hukad mellan boklådor och möbler.
Efter en stund av stillasittande släcktes ljuset automatiskt och allt uppslukades av ett kvävande mörker. Lina tittade på klockan och kände hur det svindlade till. Några minuter senare hördes ljudet av källardörren som låstes upp och stängdes. Ljuset tändes igen. Lina höll andan. När Björck hamnade jämte där hon satt stannade han till. Efter en stunds trixande lyckades han få fram nyckeln och låste upp dörren in till elcentralen. Björck stängde försiktigt dörren efter sig.
Lina lyssnade efter fler ljud. Hon kunde höra hans fotsteg röra sig längre in i kulvertarna, och de blev snabbt så avlägsna att hon förutsatte att hon kunde börja följa efter. Smygande reste hon sig från sitt gömställe och gick ut ur förrådet. Fram till dörren. Hon kände på handtaget. Olåst. Så tyst hon kunde lät hon dörren glida upp och klev in.
En stor och omodern best till värmepanna tornade upp sig i det trånga betongrummet. Bredvid den hängde långa rader av proppskåp med säkringar som blinkade oroväckande.
Lina tittade oroligt omkring sig. Hon hade förväntat sig ett stort utrymme. En lika lång korridor som i förrådsutrymmet. Rummet var i själva verket inte mycket större än deras tvättstuga, och framförallt fanns inga spår efter Björck.
Hon tog några kliv in mot rummets bakre vägg. I hörnet, nästan helt dolt av värmepannan fanns ett hålrum i cementväggen. En utmejslad tunnel som sträckte sig in i husgrunden. Det var inte högt i tak, knappt upp till hennes bröstkorg, men det gick att ta sig in om man hukade sig. Hon svalde och kände adrenalinet rusa. Lina gick ner på knä och lyssnade. Till en början var det låga brummandet från värmepannan det enda ljud som gick att urskilja. Efter det började något annat utkristallisera sig. Hon kände igen det. Det var samma krafsande hon hade hört i lägenheten. Men inte dämpade av väggarnas tjocka material. Ute i öppna luften.
Lina sa ingenting. Mobilens skärm lyste upp mörkret framför henne. Det liknande en gammal utrymningsväg, men det var för litet och trångt. Hon började tänka på skyddsrum. Sådana fanns ju fortfarande kvar i var och varannat hus från efterkrigstiden. Men någonting med den här gången kändes ännu äldre. Byggt långt innan värmepannor och elcentraler. Långt innan kriget. Med böjd rygg trevade hon sig genom tunneln. Lina fick svårare och svårare att avgöra exakt hur långt in hon gått.
Till slut ökade takhöjden och hon kunde ställa sig raklång. Det nya rummet liknade det förra i storlek, men till skillnad från pannrummet fanns inga fönster. I dunklet slog hon nästan i något med axeln. Hon la handen på något runt och metalliskt. Rummet var fullt av ventilationstrummor. Lina fortsatte framåt med ett rör som ledstång. Ljudet blev starkare, och i ett av hörnen tyckte hon sig kunna skönja dess källa. Det ekade tunt, som om någon slog mot plåt. Bitvis hörde hon också något som liknade Björcks röst. Det lyste svagt genom en öppning som ledde in i ännu ett rum. Lina släppte taget om röret och tittade in.
Jakob Björk stod vid väggen. Upplyst av en smal ficklampsstråle, och med ett stort stycke rått kött i handen. På golvet stod kartongen han haft med sig. Den var öppen, och med synliga, röda fläckar på insidan av locket. Framför Björck var en grov, burliknande konstruktion, fastgjuten i den slitna betongväggen. Lina kunde urskilja ett stort, grytliknande hål längst bak i buren som fortsatte rätt in i väggen. När Björck flyttade sig åt sidan kunde hon se hur något rörde sig inne i grytet.
Ett par små, blänkande ögon reflekterades djupt inne i tunneln, och något började sträcka sig ut ur mörkret, fram mot köttet i hans hand. En lång och smal arm med spindellika fingrar rörde sig ryckigt, nästan marionettlikt över den kalla betongen. När den sonderat med fingrarna stack varelsen ut huvudet en bit till. Ett blekt, insjunket skallparti med knivlika tänder fångades upp i ficklampans stråle. Ur en viss vinkel verkade den nästan mänsklig, men så fort den vred på sig började helheten utstråla något annat. Den var avlång, nästan som en vandrande pinne eller en syrsa, och den utstötte ett krasande, rasslande ljud.
Lina tog några försiktiga steg bakåt, men var för uppslukad av synen framför sig för att se var hon satte fötterna. Hon hoppade till i chock när hennes ena fot slog i något metalliskt som högljutt slamrade mot golvet. Efter det gick allting rasande snabbt. Björck reste sig med vidöppna, vettskrämda ögon, och den gamle gubben rusade mot Lina med handen utsträckt framför sig, som om han ville försöka hindra henne från att titta.
Det påminde henne om hur hennes föräldrar hade gjort när de velat hindra henne från att se någonting läskigt på tv som barn. Men i Björcks ansikte fanns inget välmenande, bara panik. Inom loppet av några sekunder hade han hunnit fram till henne, och Lina skrek när han försökte greppa kring hennes axlar.
Hon slog ut med armarna och lyckades trycka bort honom. Han vacklade till och ägnade några sekunder åt att orientera sig i källarmörkret. Björck var längre än Lina, men hans kropp var tunn. När Lina som motattack la sin tyngd bakom en armbågstackling rammade hon således hans krumma gestalt så hårt att han tappade balansen och föll baklänges, mot burens galler. Den plötsliga uppståndelsen skar genom källarrummet och varelsen drog hastigt åt sig sina slingrande lemmar och försvann in i mörkret igen.
Björck böjde nacken framåt och satte händerna över ansiktet. Lina lutade sig mot honom med andan i halsen. Hon tog tag i hans jackkrage och skrek åt honom så att saliven sprutade.
“Vad var det där? Vad FAN var det där?”
Björck bröt ihop och gled långsamt mot golvet. Han började gråta. Mellan hans hulkningar kunde hon höra den knarriga rösten formulera en stammande mening.
“F-förlåt…”
“Vad är det som händer?” skrek hon.
“J-jag bad den att låta bli ert förråd. Jag gjorde det. M-men när den inte fick röra era saker mer ville den titta istället. Den tycker om det. Då nöjer den sig med att titta”
Lina tittade på den gamle mannens ynkliga ansikte. Tårarna hade runnit ner på hans vindjacka. Ljuset från ficklampan gjorde att fårorna i hans ansikte växte. Bildade vidriga kanjoner kring hans darrande mungipor. Hon sa ingenting. Lät bara blicken pendla mellan hans ansikte och det ändlösa hålet i väggen.
I flera minuter stod de bara framför varandra i en märklig, urladdad tystnad. Lina kände hur kroppen skakade av äckel. Med darrande, andfådd röst började Björck att mumla på nytt:
“Förlåt… Förlåt mig… Så länge den får kött… Då håller den sig lugn. Då vill den bara titta på er. Den tycker om att titta.”
Lina tittade på golvet bredvid Björck. Den råa flintasteken låg och marinerade i det spruckna betonggolvets hav av damm och fett. Doften av köttsaft steg och fyllde henne med kväljningar. Den gillar att titta. Så länge den får kött.
En fruktansvärd tanke växte i Linas huvud, och en elektrisk våg sköt genom hela hennes kropp. Hon lyfte upp mobilen och tittade på klockan. Johnny hade slutat jobbet för en kvart sedan. Han borde vara hemma vid det här laget.
“Vart… Vart tog den där saken vägen?” skrek hon, nu nästan med gråten i halsen.
“Förlåt… Den… Om den inte får äta… Den måste få kött…”
Lina tittade mot steken på golvet och sedan på den tomma buren igen. På de långa, slingrande rören och trummorna. De ändlösa, vindlande och kolsvarta tunnlarna som sträckte sig upp genom huset och in i deras lägenhet.
Den måste få kött.
David Olgarsson 