Two for the price of one, and that’s cutting me own throat.

Här följer något såpass ovanligt som en liten dubbel-teaser. En liten skiss som dels är en del av ett nykläckt serieprojekt jag börjat spåna på tillsammans med en god vän, och som också i sina prat/tankebubblor ger en liten hint om ett ovanligt ambitiöst projekt som jag och min flickvän jobbat på ett bra tag nu, och vars status mer eller mindre börjar närma sig ett fullbordande. En del vet nog redan vad det rör sig om, men jag låter i alla fall bli att säga mer än så för tillfället. Men det kommer att bli något i hästväg, sanna mina ord. Just you wait.

”Öppna”, #15

Ett folk, en verklighet, ett parti.

Alltid sist med det senaste, som vanligt, men läste suveräna Sara Hanssons blogg och kunde inte låta bli att bli inspirerad av hennes serie på samma ämne. Samt av den här. Öppet mål, men ändå ack så roligt. Att herr Hägglund mer ser ut som Jimmie Åkessons efterblivne bror än sig själv låter jag vara okommenterat.

De längsta sex minuterna av ditt liv.

Eller ja, kanske inte, men inte så långt ifrån. Brukar försöka undvika alltför mycket skamlöst bandhorande här på bloggen, men kände denna gång för att göra ett litet undantag. Det är nämligen så att vårt band The Longest Hour(tidigare behandlat här), Sundsvalls kanske pretentiösaste och mig veterligen enda experimentella post-rock/post-hardcore-konstellation har blivit intervjuade för den eminenta bloggen The Vall of Sund, som har för syfte att dokumentera och bevaka Sundsvalls musikliv.

Självklart ville vi vara med på ett hörn, så här nedan kommer alltså ett utdrag där jag, Kim-Evert och Emil bland annat diskuterar bildandet av bandet, vår första spelning, vår inställning till att skriva musik i TLH samt spelar upp lite delar ur en av våra nya låtar. Anledningen till att det är många klipp är att vi är pratglada jävlar som aldrig kan hålla käften och därmed pratade/svamlade i munnen på varandra konstant i säkert en timme. Håll till godo!

”Öppna”, #14

Bättre sent än aldrig

Li Österberg postade ett Dia de los Muertos-relaterat inlägg på sin blogg i helgen och jag blev inspirerad att göra detsamma(samt att spela om Grim Fandango for the umpteenth time), men eftersom jag förstås inte kan ta itu med saker och ting i tid kommer först nu en liten hälsning som borde varit klar redan för några dagar sedan. Hijole.
”It’s the festival of the Day of the Dead. Really more of a living person’s holiday, but we play along.”

Bortglömd Klassiker: Shadow of the Comet (1993)

Det där med att infoga skräck i ett spel är inte alltid det lättaste. Många spel lyckas med att ge en chockfyllda överraskningar eller spänning i form av stressiga spelsituationer, men färre spel är det väl som kan skryta med att verkligen tillhandahålla en genuint obehaglig och skräckfylld stämning. Chaosiums ytterst atmosfäriska ”Shadow of the Comet” från 1993 är dock ett av just de sällsynta exemplen.

Spelet är baserat på skräckmästaren H.P Lovecrafts legendariska cthulhu-mytologi, och då främst på novellen ”The Shadow over Innsmouth”. I spelet är Innsmouth något underligt omdöpt till ”Illsmouth”, men precis som i originalberättelsen är det fokus på den skräck som lurar under den isolerade lilla New England-orten idylliska yta. Det hela utspelar sig 1910, där spelaren tar på sig rollen som den brittiske journalisten och fotografen John Parker, som anländer till byn i syfte att fotografera den snart anländande Haley’s komet, som enligt utsago ska synas extra bra från just Illsmouth. Men naturligtvis dröjer det inte länge förrän Parker snubblar över en djävulsk konspiration som har en koppling till byns hotfulla förflutna, och snart börjar de kosmiska, gränslösa fasorna visa sig…

Till att börja med kanske man bör påpeka att ”Shadow of the Comet” definitivt inte är något mästerverk. Den som vant sig vid LucasArts, Revolutions och till viss del även Sierras spelarvänliga approach bör kanske undvika ”Shadow of the Comet”. Spelkontrollen är halvdan, med en kombination av tangent- och musstyrning som inte fungerar riktigt så smidigt som man vill alla gånger. Det något klumpiga kontroll/ inventory-systemet hade lätt kunnat bli mycket smidigare om man kört rakt av på en mer helgjutet peka-klicka-gränssnitt i stil med LucasArts SCUMM-motor. Att spelet sedan ibland även är nästan oförlåtligt svårt gör förstås sitt till också. Förutom en bunt tämligen svårgissade actionpussel är det även en hel del konversationer där du förväntas svara exakt rätt svar vid första försöket, annars får du ingen andra chans och tvingas ladda ett tidigare sparat spel om du inte vill bli fast i ett så kallat ”walking dead”-scenario.

Men det finns förstås en anledning till att jag valde att uppmärksamma detta spel överhuvudtaget. För trots sina brister är ”Shadow of the Comet” ändå ett förbisett, underhållande och otroligt stämningsfullt spel. Faktum är att första halvan av spelet där du vandrar runt, utforskar området och pratar med byns invånare är bland det mest stämningsfulla i spelväg jag spelat någonsin. Allt känns hotfullt, och det är en genuint obehaglig känsla av att vandra i en by där man vet att något inte stämmer, men utan att kunna sätta fingret på vad. Den täta stämningen blir dessutom uppbackad av spelets snygga, lo-res-krispiga grafik som känns som en blandning mellan ”Gabriel Knight 1”:s serietidningsstil och ”Martian Memorandum”:s pixliga fotorealism, något som passar den Lovecraftiska andan perfekt. Samma sak med musiken, som mer eller mindre är centrerad kring några få teman som upprepas under spelets gång, vilket kanske kan låta monotont, men faktiskt fungerar utmärkt. Det ihärdiga blippandet är både minnesvärt och passande till den kyliga atmosfären.

”Shadow of the Comet” är kanske inte det bästa äventyrsspelet någonsin, och innehåller mer än sin beskärda del av frustrerande partier, men är fortfarande väl värt att införskaffa och spela för den som inte skyr en hög svårighetsgrad och vill åtnjuta den krypande Lovecraft-atmosfären tillsammans med Dagon, Nyarlathotep, Yog-Sothoth, Cthulhu och alla de andra sköna, uråldriga lirarna i en underbar old-school-tappning.

(”Shadow of the Comet” är nog mer eller mindre omöjligt att få fungerande på dagens datorer utan hjälp, så jag rekommenderar att ni tar er tid att skaffa programmet DOSbox om ni inte redan har det.)

Intro med härligt överspelande röstskådisar och underbart ödesmättad musik:

Toppraffel

Död Genre Lever: ”Reactor 09″ (2006)

Det är inte lätt att vara inburad för ett mord i en lätt dystopisk framtid.
Speciellt inte då man dessutom är oskyldig och reaktorn där du gör ditt straffarbete råkar ut för en kraftig olycka som hotar spränga allt närliggande liv till småbitar och dessutom fångar dig tillsammans med din inte allt för gladlynte övervakare. Ett faktum som blir väldigt tydligt i det korta, men smått underbara sci-fi-äventyret ”Reactor 09″. I rollen som den oskyldigt dömde och bittre Clyde är du den ende med någon som helst kunskap om hur olyckan kan stoppas, och det är upp till dig att hitta på ett sätt att föra er båda ut ifrån reaktorn levande, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det som gör ”Reactor 09″ speciellt, förutom den ögonbedövande vackra lo-res-grafiken, den snyggt hanterade handlingen och en stämningsfull atmosfär är främst sättet som dina val i spelet hanteras. Det gäller nämligen inte bara att ta sig ut, du måste även hela tiden lyckas få din övervakare att lita på dig, och spelet håller konstant koll på hur du lyckas via en ”tillits-mätare” som minskar eller stiger beroende på vilka val du gör. Ett koncept som gjorts många gånger, och som har sina klara begränsningar, men som här fungerar bättre än något annat exempel jag spelat. Det finns med andra ord flera olika sätt att slutföra spelet på, något som ger det hela ett intressant djup och banar väg för flera omspelningar.

”Reactor 09″ är trots en något kort längd ett snyggt och extremt stämningsfullt äventyrsspel med en välskriven handling. Med andra ord väl värt en nedladdning. ”Reactor 09″ är gratis och kan laddas ner här.

”Öppna”, #13

Har inte kommenterat så många av de tidigare delarna i den här serien, men just den här sidan kan jag inte låta bli att säga att jag faktiskt blev rätt så nöjd över. Låt kroppsskräcken börja!