2016 – En albumlista

Världens sämsta år? Potentiellt. Musiken, då? Jo, den var faktiskt rätt bra. Och jag har, som av en händelse, faktiskt råkat skriva en årsbästalista i år igen. Helt utan att få betalt för det. Igen. So, without further ado:

    1. Oranssi Pazuzu – ”Värähtelijä
      a1854308121_10
      Den mer avantgardistiska och experimentella delen av black metal har de senaste åren varit ovanligt närvarande i södra europa, med Frankrike som högsäte. Men finländska Oranssi Pazazu låter ingen tvivel råda om att det är mot norr som blickarna nu åter bör vändas. Med allt från psykedeliska influenser till vibrafoner tar de svartmetallen och stöper det ner i en perfekt gjuten form av suggestiva melodier, intressanta arrangemang och obönhörligt ockult mangel.


    2. David Bowie – “Blackstar
      david-bowie-blackstar
      Det är svårt att välja orden när man pratar om David Bowies svanesång “Blackstar”. Enbart som skiva sett är det helt klart ett bra album. Höjdpunkterna, såsom titelspåret, “Lazarus”, “Girl loves me” och “Low”-refererande avslutaren “I can’t give everything away” är pärlor av skev, experimentell pop, kryddad med breakbeats och jazzvibbar som känns framåtblickande trots att de inte borde göra det. Men det är musiken i kombination med de närmast mytiska omständigheterna som gör “Blackstar” till ett av hans mest märkliga mästerverk. Den knivskarpt orkestrerade tajmningen kring Bowies egen död och albumets släpp är omöjlig att ta ut ur ekvationen. “Blackstar” är ett så perfekt, vackert och samtidigt hjärtslitande, monumentalt farväl från en artist som var något annat, något utomjordiskt, bortom oss alla ända till sitt sista andetag.


    3. Gazelle Twin – “Out of Body
      a1958431562_10
      Tänder som hackar och gnisslar. Hjärtslag som pumpar. Blod som susar fram genom kroppen. Kippande, upphackade andetag. På sin tredje skiva, ett soundtrack till kortfilmen “Out of Body” skapar Elizabeth Bernholz med hjälp av samplingar och sin ömsom förvrängda, ömsom drömska röst en pulserande, obekväm elektronisk mardröm spetsad med body horror. Ett tema som hon utforskat förut (två av spåren är tidigare släppta på hennes EP “Anti Body” och albumet “Unflesh” från 2014), men det korta formatet och det nya materialet gör det till ett ännu mer kompakt och koncentrerat knytnävsslag än föregångarna.


    4. Mizmor – “Yodh
      a0387726036_10
      Där Oranssi Pazuzu svävar ut i sin black metal sitter amerikanska Mizmor fast rotat i en stram, krossande och andnödsframkallande tung hybrid av doom och black. Med en helt perfekt produktion, precis på gränsen mellan stämningsfull lo-fi och det utstuderat finslipade är “Yodh” en platta som gjord för att dyrka uråldrigheter framför monolitiska stenstoder.


    5. Dungen – “Häxan
      a0279967353_10
      Precis när man tror att man vet var man har Dungen och deras ny-psykedeliska jazzrock så kommer de och överraskar. “Häxan” är ett nyskrivet instrumentellt soundtrack till Lotte Reinigers animerade film “Die Abenteuer des Prinzen Achmed” från 1926, och tar steget bort från det poppiga in i det symfoniskt proggiga. Mindre Pughs ”Ja dä ä dä” och fuzzgitarr, mer Van Der Graaf Generator och svepande mellotroner – ett byte som faktiskt fungerar alldeles utmärkt.


    6. Sumerlands – “Sumerlands
      a3138946671_10
      Med tanke på de senaste årens uppsving för 80-talig retro-metal av diverse slag är det kanske konstigt att ingen tagit det till den logiska slutpunkt som Sumerlands gör på sin självbetitlade debut. Den krispigt riffande hårdrocken för tankarna till Ozzy Osbournes “Bark at the Moon”, Fates Warning och tidiga Queensrÿche – melankoliskt, melodistarkt men också med rejält sväng och tyngd. Nostalgiskt, visst, men ack så bra. 


    7. SubRosa – “For this we fought the battle of ages
      filepane-a2681456685_10

      SubRosa har redan på föregående släpp visat att de är ett band som är villigt att ta den annars lite lätt stillastående(i flera olika bemärkelser) genren doom metal till nya ställen. Och senaste fullängdaren är inget undantag. Med grunden i det avgrundsdjupa riffandet, Sarah Pendletons sirliga fiolslingor och Rebecca Vernons skälvande, ibland nästan spruckna röst skapar de en ljudmässigt experimenterande, men låtmässigt rättfram lek med genrens konventioner, lika vacker som den är ödslig.


    8. Björn Olsson – “Västkustrock
      3719f4175e71c6c7559eccf0a994ae22acc09e5a
      Det finns konstigt. Och så finns det bra. Och ibland kommer någonting och är så konstigt att det blir bra. Kanske till och med på gränsen till genialt i all sin dumhet och galenskap. Demonproducenten och musikern Björn Olssons skiva “Västkustrock” är precis ett sånt exempel. Till en början verkar det kanske inte som något konstigt – bredbent bikerrock och brötigt heavy metal-driv är inget ovanligt. Men när den första sången kommer in, och man inser att precis all sång är samplade skrik från måsar, då förstår man att det är något helt annat. Bitvis är det såklart så absurt och fånigt att det ter sig som en Monty Python-sketch. Och kanske är “Västkustrock” egentligen främst det: ett skämt som gått lite för långt – men jag älskar det.


    9. Puce Mary – “The Spiral
      poshisolation_169_puce_mary_spiral_cover_web_1024x1024
      Det finns få artister som kan få mig att ta tillbaka mina lätt hånfulla ord om Danmark som musikalisk nation. Ironiskt nog är en utav dem en som sysslar mer eller mindre uteslutande med oljud. Frederikke Hoffmeiers brutala noise/industriprojekt Puce Mary har på sin senaste skiva “The Spiral” lyckats blanda sina tidigare, och betydligt mer abstrakta metalliska utsvävningar med en utpräglat melodisk och rytmisk känsla. Det är plåtslammer, förvridet distade röster och malande mattor av analoga synttoner, men Hoffmeier balanserar knivskarpt på gränsen till det olyssningsbara, och väver istället ihop en påfrestande, men ytterst belönande kakofoni.


    10. Scott Walker – ”The Childhood of a Leader
      the-childhood-of-the-leader-ost-front-final
      Den före detta Walker Brothers-medlemmen, 60-tals-idolen och numer avantgardisten Scott Walker har på senare år både samarbetat med drone-ikonerna i Sunn O))) och släppt egna, svårlyssnade soloalster. Men på hans senaste skiva, soundtracket till “The Childhood of a Leader”, från Brady Corbets film med samma namn, är det ännu en helt ny sida av Walker vi möter. De sylvassa stråkarna påminner om Bernard Herrmanns klassiska musik till Hitchocks “Psycho” och de drönande ambientpassager osar av Walkers sedvanligt bångstyriga motvals-mentalitet och ovilja att ligga någon annan till lags. Ett helt magnifikt modernt klassiskt album som lånar friskt från det förflutna, men också sticker ut som något nytt och intresseväckande.


      Bubblare, osv: 
      Commando M. Pigg – ”När dom dumma har fest”, Savages – ”Adore life”, Promise and the Monster – ”Feed the fire”, Pop. 1280 – ”Paradise”, Venetian Snares – ”Traditional Synthesizer Music”, Matmos – ”Ultimate Care II”, Sara Parkman – ”Sara Parkmans Skog”, Schammasch – ”Triangle”, Rome – ”The Hyperion Machine”, Hypnopazuzu – ”Create Christ, Sailor Boy”, Pye Audio Corner – ”Stasis”, Pascal – ”Revy”, Wardruna – ”Runaljod – Ragnarok”, Frida Hyvönen – ”Kvinnor och Barn”, Dom Orena – ”Vad dina vänner säger om dig när du inte är med”, Nick Cave & the Bad Seeds – ”Skeleton Tree”, Leonard Cohen – ”You want it darker”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s