Drama i en rullande värld av intriger

 

Jag har alltid haft en väldigt speciell relation till tåg. Kanske beror det bara på att jag växt upp med en far som varit lokförare, men det är också något mer. Det finns något i tåg och hur de skildras i fiction som är och förblir en ständig källa till fascination.

Visst, jag tvekar inte på att det till stor del faktiskt har att göra med min uppväxt. Hur vi varje år fick fribiljetter på grund av min fars yrke, och således tillbringade otaliga somrar åkandes genom Sverige med rälsens dunkande och tågvagnens krängande som vår kompanjon.

Men när SJ såldes ut och bolagiserades i början av 2000-talet ändrades också många villkor, och fribiljettsförmånen upphörde på ett sniket sätt för många av dem som jobbade.

Min far slutade efter det mer eller mindre att resa med tåg på fritiden överhuvudtaget i ren protest, och i samband med det upphörde således även vår familjs kollektiva tågresor.

Kanske är det roten till min romantisering av det kollektiva färdmedlet på senare tid, men det finns samtidigt också något väldigt speciellt med tåget som ikon bortom dessa nostalgiska minnen.

Något med hur tågets klaustrofobiska, men ändå vidsträckta utrymme blir till ett minisamhälle i sig, där potentiella dramer kan ta form mellan restaurangvagnen och nästa. Där ett livsöde kan utspela sig mellan två stationer.

Inom fiktionen har det länge varit platsen för dylika skådespel. I Alfred Hitchcocks ”Främlingar på tåg” blir tågvagnen den perfekta platsen för filmens titulära främlingar att knyta varandras bekantskap och överlägga varandras mord.

På samma sätt blir tåget en ultimat plats även för själva utförandet av mordet i såväl Agatha Christie-klassikern ”Mordet på Orientexpressen” som i James Bond-filmen ”From Russia With Love”.

Månne är det för att tågen är så lätta att använda sig av, både som dramaturgisk skådeplats och som metafor. Det fascinerar i sitt bedövande, nästan hypnotiska manér.

Det bullrar fram genom landsbygden likt en metallisk pil som väsensskild från vår övriga verklighet klyver naturen. På ett sätt olikt både buss eller flyg vaggas man in i stålkonstruktionen och blir en del av dess mekaniska innanmäte.

Det är kanske därför jag fortfarande när denna fascination till tåg. På något sätt är det som om att när jag väl är där så finns alltid känslan av att vad som helst kan hända.

Att korridoren när som helst ska upptas av nazistiska krigsbrottslingar på flykt som i Lars von Triers neo-noir ”Europa”.

Eller att det ska föra med sig en mörk och tung hemlighet, som i John Sturges ”En man steg av tåget” från 1955. En budbärare som ruckar på status quon.

Hur de kan kondensera och fånga så mycket drama och mystik bara genom att vara en egen, rullande värld av intriger, människoöden och undertryckta känslor. Och hur vi så lätt tar på oss rollen som tillfälliga samhällsmedborgare i dess tunnelformade stat.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-05-11)