Ja, you know the drill: ett överlag pissigt år, men med några fantastiska ljusglimtar, och med löjligt många bra skivor, alldeles för många för att lyssna helhjärtat på, men jag har som vanligt dristat mig till en lista på mina absoluta musikfavoriter under 2014. Håll till godo:
- The Blue Angel Lounge – ”A Sea of Trees”
Årets bästa blir också årets ironi, när jag råkar upptäcka tyska Blue Angel Lounge’s briljanta tredje släpp, ”A Sea of Trees” exakt dagen efter att bandet officiellt meddelat att de lägger ner. Men det är också en svanesång av sällan skådat slag. Bandet har på sin sista giv hittat en sanslöst tonsäker blandning av depprock/postpunk och gotisk folkmusik där sångaren Nils Ottensmeyers mörka, men ändå märkligt könsöverskridande stämma och teutoniska uttal får honom att låta som en nutida, manlig Nico. Något som inte minst märks i skivans bästa spår, den gåshudsframkallande ”Mutter”.
- Trepaneringsritualen – ”Perfection & Permanence”
I en genre där det mesta redan gjorts till leda lyckas Götiska dödsindustri/noise-projektet Trepaneringsritualen med det otippade konststycket att 2014 ge ut något som känns som en blivande genreklassiker. Fullängdsdebuten “Perfection & Permance” är en dos råa, hypnotiskt mullrande oljudsrytmer och dark ambient-mattor med black metal-färgade ockulta/ritualistiska övertoner som rör sig perfekt mellan det enormt abstrakta och det som under omständigheterna närmast är att betrakta som ”catchigt”.
- Diskoteket – ”Jag ser över mitt liv”
Diskoteket är Sveriges kanske absolut bästa band just nu, som 2012 levererade en av det årets absolut bästa skivor. När de nu återvänder ännu en gång så är det med samma otroliga fingertoppskänsla för knivskarp, hjärtskärande gotisk postpunk-pop där texterna hugger likt dolkar och vägrar släppa. Att de valt en mer elektronisk inramning med syntpoppigt dansanta vibbar, utan att kompromissa på sitt sedvanliga svårmod förstärker bara känslan av ett band som bara växer mot nya höjder.
- Rome – ”A Passage to Rhodesia”
Att krigsromantikern Jerome ”Rome” Reuter släpper ännu ett konceptuellt neofolk-album om ett specifikt krig(I just detta fall bushkriget i Rhodesia/Zimbabwe under 1970-talet) känns på ett sätt något förutsägbart. Men även om man kan ledsna på den återupprepande militärism-fascinationen så är det svårt att förneka att det är en av Romes absolut bästa givar hittills, med melodier, arrangemang och en känsla för storslaget historiskt berättande som bitvis berör i klass med det massivt episka trippelmästerverket ”Die Æsthetik der Herrschaftsfreiheit” från 2011.
- The Budos Band – ”Burnt Offering”
Vad får du om du blandar blåsorienterad exploitation-soulfunk och de ockulta/esoteriska vibbarna från 70-talets mer obskyra hårdrock/proto-metal? Svaret är The Budos Bands senaste giv “Burnt Offering”, en makalöst svängig instrumental resa som andas lika delar italiensk skräpskräckfilm och skitig snutaction. Inget som helst intellektuellt innehåll, bara ett centralstimulerande och enormt catchigt ös med en underton av obehaglig, krypande Dario Argento-sleaze.
- Pharmakon – ”Bestial Burden”
Om Trepaneringsritualen är industriscenens motsvarighet till ”Witchfinder General” med sitt hedniska plåtinferno så är Pharmakon tveklöst årets motsvarighet till Cronenberg-body horror. I likhet med förra årets briljanta “Abandon” är “Bestial Burden” en orgie av helvetiska oljudsmattor och distade gallkskrik, och denna gång behöver man bara ta en titt på det likartat äckelmagade omslaget för att förstå att temat denna gång är baserat kring den intensiva sjukhusupplevelse som projektets skapare, Margaret Chardiet hade under 2013. En känsla hon förmedlar med en isande, akut obehagskänsla. En krypande musikalisk studie i kroppslig skräck och panik.
- Munnen – “Smaka nya staden”
Stockholms no-wave-kungar Munnen går från klarhet till klarhet, och gör 2014 sitt tveklöst bästa album hittills. Deras spattiga, meckigt oljudsrockiga postpunk har slipats upp med en gnagande samtidspolitisk vinkel samtidigt som den behåller den tidigare absurdistiska, friformiga känslan med skavande, atonala gitarrer och nasalt skrikande sång. Ett släpp från ett band som känns både skevare och mer fokuserat än någonsin.
- Eyehategod – “Eyehategod”
Att det kanske allra bästa och mest stilbildande av 90-talets sludge-scen, New Orleans-pionjärerna Eyehategod, återvänder med sin första nya skiva på 14 år låter kanske som ett dåligt omen med doft av drogtyngt comeback-fiasko. Men tvärtom: bandets femte fullängdare sedan starten 1988 är kanske deras allra bästa alster överhuvudtaget. Grisig, misantropisk och tungt hardcore-punkig sludge-doom med riff så bra att de praktiskt taget får ett eget liv och springer direkt mot ditt kombinerade sprit/medicinskåp .
- Slim Twig – “A Hound at the Hem”
En skiva som tog sin tid att falla på plats i mitt sinne, både för sin svårgenomträngliga struktur och otillgängliga natur, men som efter ett par lyssningar blev mer och mer självklar. Max Turnbull, som den excentriske kanadensiske filmskaparen och artisten egentligen heter bakom sin Slim Twig-persona, har med ”A Hound at the Hem” skapat en av de skevaste och besynnerligaste moderna pop-plattorna på senare år. Tvära kast mellan Bowie-aktig glam, Lynchigt 50-talig crooner-pop och teatralisk psykedelia på ett sätt som får en att undra vad som hänt om ärkekufen Julian Cope skrivit sina bästa 80-tals-skivor idag istället.
- Grouper – “Ruins”
En av mina stora sorger från 2007 var att jag inte upptäckte briljansen i Groupers lo-fi-ambientpop-pärla ”Dragging a dead deer up a hill” förrän långt efter att jag hört den för första gången. Den sorgen behöver jag inte återupprepa när Liz Harris i år släpper sitt kanske mest tillgängliga och minst oljuds/ambient-betonade album sedan just 2007. Grundstommen känns bekant, men denna gång har konceptet skakats om något. Allt är enormt barskrapat, inspelat akustiskt under en enda strömavbrotts-kväll i hennes lägenhet på enbart piano och sång, utan det sedvanliga lo-fi/ambient-töcknet. Ett grepp som kanske borde vara dödsdömt, men funkar utmärkt, då ”Ruins” också innehåller några av hennes mest utstuderat vackra och välskrivna melodier någonsin.
Bubblare/Hanns inte med: Weyes Blood, Tindersticks, Gazelle Twin, Bohren & Der Club of Gore, Timber Timbre, Eaters, Swans, Hexvessel, Scott Walker/Sunn O))), Wovenhand, A Silver Mt. Zion, Dirty Beaches, Animal Bodies, Vanligt Folk, Botanist, Aphex Twin, Thantifaxath.
David Olgarsson 