Det finns många filmklichéer jag ogillar. Ännu fler jag rent utav hatar på grund av sin hjärndöda upprepning. Men det finns också en som jag trots sin generaliserande bild och stereotyper inte kan låta bli att sakna och vars frånvaro jag närmast sörjer: 90-tals-subkultur-klubbsekvensen.
Alla har vi garanterat sett den i åtminstone en film, som med nästan hundra procents säkerhet härstammar från 90-talet. Vad jag talar om är en filmklyscha som jag i mitt huvud kan minnas från vad som känns som hundratalet filmer. Premissen är ofta snarlik: En action/thriller-film där huvudpersonen på ett eller annat vis hamnat på en klubb helt bortom sitt vanliga revir.
Musiken är per definition hård, i 99 procent av fallen röjig industrirock eller depprock/goth från tidpunkten filmen spelades in. Potentiellt hård synth/techno eller skitig metal/alternativrock. Ofta framfört av undergroundcreddigt band och alltid inramat av pulserande stroboskop. Det är mörkt, skitigt och förstås så löjligt mycket 90-tal att man baxnar.
I vissa fall är det bara ett spontant inslängt ögonblick, som kalkon-tv-spelsfilmen ”Mortal Kombat”, i vars inledande scener det sporadiskt ränns runt i dunkla korridorer med svingande kedjor från taket utan någon riktig motivering. I andra filmer, såsom i Twisted Sister-sångaren Dee Sniders bisarro-kroppskonst-thriller ”Strangeland” eller alla kajalprydda högstadiekids kultrulle nummer ett, ”The Crow” är den i det närmaste en del av den visuella helheten.
Men oavsett vilken film så är det nästan alltid en sak som går igen: försöket att svepande skildra subkulturer och livsstilar i enda scen. Ravekultur/droger. BDSM-estetik/marginaliserad sexualitet. Våld /ockultism. I den perfekta 90-tals-subkultur-klubbscenen får allting plats, inte sällan på en och samma gång. Att den typen av scener förekommer så flitigt i just 90-talsfilmer är kanske förståeligt.
Det var årtiondet då det subkulturella på många sätt tog steget upp ur underjorden på riktigt. Det som under 70- och 80-talet växt fram som underground- eller D.I.Y-rörelser blev efter den stora alternativrock-explosionen något med ett kommersiellt värde hos en större publik som kunde exploateras.
Jag finner mig själv letandes efter den här typen av scener i samtida verk, men kammar antingen noll eller så finns de, men utan den där skamlösa 90-talskänslan. Kanske har de gränsöverskridande kvalitéer som de här scenerna fick representera då blivit så vanliga att vi i dag inte längre accepterar den typen av svepande exotiseringar på samma vis.
Att vara del av en subkultur är i dag så inbäddat i kreti och pletis identiteter att det inte längre finns någon poäng i att försöka skildra det som något nytt eller subversivt. Det är en tanke som ett sätt gör mig glad, då det antyder att synen på vad en acceptabel livsnorm är kanske har börjat breddas i allmänhetens ögon.
Men det ger också en vag och sorglig känsla av att föregående generationers ställningstaganden till slut urholkats. Och framför allt gör det mig nog ledsen att det verkar innebära att jag aldrig mer kommer få se filmscener där all undergroundkultur kan summeras av ett stroboskop, några långa skinnrockar och ett soundtrack fyllt av Ministrylåtar.
(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-16)
David Olgarsson 