En av de största anledningarna till att jag ganska ofta känner mig oerhört ointresserad av ny popmusik och musik överhuvudtaget är för att den inte ger mig några associationer eller känslomässiga sinnesbilder.
Otaliga gånger har jag befunnit mig i sällskap av människor jag i övrigt gillar och respekterar personlighets- och smakmässigt när de rekommenderat mig något i låtväg av något nytt, hippt och creddigt band som i mina öron låtit totalt intetsägande. Inte dåligt per se, bara så oerhört intetsägande. Blekt, tandlöst, menlöst och oengagerande.
Jag har tvingat ur mig ett artigt ”Mm, jo, det är en ganska schysst låt, helt klart.” och känt skammen och skulden välla upp inom mig. Skam över att jag ljugit. Över att jag inte vågat stå upp för att jag egentligen tyckte att det var bland det tråkigaste jag hört.
Och skam över att det påmint mig om alla de gånger jag som skribent/journalist/kritiker tummat på min egen smak för att skriva ”objektivt”.
Skam över att jag varit rädd för att framstå som att jag inte förstått det som alla andra verkar ha hajat. Den ynkliga, bekräftelsetörstande och konflikträdda delen av mig som jag hatar, men som aldrig riktigt verkar vilja släppa sina klor om mitt medvetande och som fortsätter att se till att jag konstant saboterar mina egna försök att vara socialt fungerande.
"...Jodå, de är ju duktiga musiker, helt klart..."
Jag är inte den som föraktar ”en bra låt”, och det finns tveklöst musik som jag älskar trots att den egentligen är ganska omärkvärdig i sitt sound. Men det är fortfarande den musik vars sound, innehåll och atmosfär tar mig till en annan plats eller tid som verkligen ger mig något.
Det är därför jag älskar film noir-doftande jazz, apokalyptisk post-rock, öken-twangig folk, dystopisk synthpop, brutal death metal, abstrakt ambient/drone och sinnesutvidgande psykedelisk rock.
Det är musik som ger något extra utöver bara låtarna, som har en extra dimension. Där jag slipper skammen och skuldkänslorna för den där fejkade öppenheten inför musik som egentligen är mördande tråkig.
David Olgarsson 