Ända sedan den synnerligen trevlige och talangfulle Henric Wallmark i slutet av förra året påpekade att han till en början trodde att mina grejer var ännu en i raden av självbiografiska Mats Jonsson-plagiat innan han faktiskt läste dem har jag på något vis försökt att leva upp till det omdömet. Det vill säga, inte teckna allt för självutlämnande, överdrivet självrannsakande och verklighetsbaserade grejer.
Något som inte varit så svårt hittills, då jag för det mesta inte haft varken lust eller inspiration till det, utan hellre försökt blanda in fiktion och overklighet i berättelserna om det finns någon verklighetsbaserad grund. Men så vändes min värld lite upp-och-ned för ungefär två veckor sedan, och jag kände mig på något vis tvungen att få ur mig det här alstret, som jag faktiskt ändå blev jäkligt nöjd med, rent teckningsmässigt, trots det ganska fånigt självömkande innehållet:
Ungefär så här har jag känt mig sedan dess, även om det börjat lätta en del nu, på grund av en hel del olika orsaker/nyliga händelser. Tack och lov har det i alla fall påverkat mig positivt i den bemärkelsen att jag faktiskt blivit aningen mer produktiv just nu, både vad det gäller att skriva och teckna, åtminstone för stunden. Kanske är det, för att spinna vidare på vad Isabelle Ståhl påpekade för mig på Facebook, att man kanske gör bättre saker då man är singel. Att det är konstens pris.
(för den som vill veta vad som spelades på då denna bild skapades, så finns det en egenhändigt sammansatt lista av post-relations-musik bestående av depprock, post-punk, 60-tals-soul, 80-talshårdrock, synthpop, mainstreamcountry, shoegaze och gud vet allt(förutom möjligtvis the Smiths, då), som man kan lyssna på om man klickar här)
David Olgarsson 