Birger Norman – Dubbelexponeringar (1969)

Jag brukar inte ta för vana att lägga upp andras texter på den här bloggen, men just den här gången vill jag göra ett undantag: bland de många saker jag har att tacka serietecknaren Mats Jonsson för är nämligen att han genom ett blogginlägg för ett antal år sedan gjorde mig uppmärksam på ett fantastiskt vackert citat om Ångermanland ur en text av Birger Norman skriven för STF:s årsskrift om Ångermanland från 1969. En text som tyvärr såklart inte funnits upplagd online i sin helhet.

Men för en dryg månad sedan, vid ett slumpartat besök på en loppis i Stockholms södra förorter fann jag exakt den boken från Svenska Turistföreningen för 15 kr och fick slutligen läsa den i sin helhet. Det visade sig, föga förvånande, vara en av de vackraste och mest melankoliskt hjärtslitande texterna om Västernorrland jag läst i mitt liv, och en skrämmande träffsäker sådan än idag, 45 år efter att den skrevs.

Jag har sedan dess, när tid funnits, jobbat på kammaren med att skriva av texten till digital form, och precis idag blev jag faktiskt klar. Här nedan följer således en nedskrivning/digitalisering av hela Birger Normans ”Dubbelexponeringar” från 1969, för bevarande till eftervärlden. Sprid, den som vill.

 

Bild

Birger Norman – Dubbelexponeringar (1969)
Jag har lovat skriva om Ångermanland.
Olyckan är att jag för vart år som går blir alltmer betagen i Skåne.
Upplever Skåne som en befrielse.
Att ur buskagen i Småland och det risiga Nordskåne komma ner i det storslaget utsträckta men ändå lövskogsmjuka och vattenglittrande landskapet kring Ringsjön. Eller över Hallandsåsen ringla iväg ner i något som ett slag kunde vara Österrike eller Sydtyskland, men sen öppnar sig mot Skälderviken och Kullabygden. Men framför allt – Sunder med solrök och sjöfart! Skåne som fri sikt och ljusdrucken famn! Träd som bara har himlen till infattning.
Kanske är sånt ändå upplevelser, som på omvägar säger något om Ångermanland. För det är fler än en som vittnat hur det kan bli med det ångermanländska landskapet, så ofta reservationslöst lovsjunget av besökare och beskådare. I det ryktbara företalet till dikterna i ”Kains land” skriver Ludvig Nordström om hur ”allt har en allvarlig och kraftfull men ingalunda leende blick.” Han står på Vårdkasberget på Härnön, ser Öbacka och Hemsön, den bergiga kusten och infarten till Ångermanland. Det tar fram en grundkaraktär:
”Den glädje, man där uppe får erfara vid solens upp- eller nergång, under vinterdar eller sommarnätter, vårkvällar eller höstmornar, lägger sig oftast tungt på hjärtat, och man har svårt att låta den förbli glädje och inte öfvergå i något annat.”
Blå skuggor vandrar över de ångermanländska bergen. Eller ligger kvar, beständiga. De tunga granskogarna. De stryker in ett ofrånkomligt svårmod i själen på den som blir född här, som växer upp under de vandrande skuggorna och den dova sången, en orgelpunkt och en bluesmelodi.

Stugan i stundom      Livet är slitet
lutar i liden                Vinden i skogen
Livet är litet               orglar i blått

Turisten ser utsikterna öppna sig, ser dalarna och älvarna, klippkust, hav och solrök, timmerglitter i ström och edot. Sommaren är ett språng, ett solgult lejon. Den infödde vet något mer. Kvar vid den mörknande älven om hösten sitter torparkvinnan och säger till flottarna som drar hem, att när rumpan har gått, är älven som död. Sommaren drar snabbt sin kos, och i Ångermanland finns vissheten på något sätt närvarande i landskapet självt. Synbilder som blir sinneslägen.

 

Landet som Gud skapade när han både log och vredgades –
Jo, Pelle Molin visste om det. Fast hans läsare tycks i regel mer ha fäst sig vid leendet än vreden. Bergen som både vid kusten och inåt nordväst knölar upp sig till omänsklig kraft, skogsvidder som drunknar i sina egna mil, en övermäktighet, skrämmande så att man vill falla ner och kvida som en hundvalp. Ådalar som tvärdjupnar och trängs hop till raviner med evig slagskugga och svarta dolska vatten. Den öppna världen blir en overklighet, och det närvarande kan föda trångsinne och vrångsinne.
Forsen som fräste som en jättekatt hade kalla klor.
Det är inte bättre hos Vreden själv. Det finns i Olof Högbergs ångermanländska epos en lövskuggad och ljust vattenglittrande pastoral, en solig sommardag vid Södra sundet mellan Härnön och fastlandet, när Mäster Sara och Herr Manel sitter i samtal. Men pastoralen har berwaldsk stringens, och den är mer en förälskelse i det pastorala än känslan själv. Högberg hade som barn hört uven hoa i de risiga och mörka skogarna och skravelbergen norr om Flattoms by i Högsjö socken. Ingen har sett Gråe Jägarn le.
Alla har de sina blodbanor sänkta i det ångermanländska, de är älskare och återvändare men förälskelsen kan aldrig skiljas från svårmodet, blåtonen och den lurande skräcken för att stängas in eller krossas.
Endast hos J.R Sundström behåller landskapet sin pastellton, och orrarna spelar sin porlande kammarmusik från Risnäsets åsar. Men han var en inflyttad, en värmlänning. Och Janne Vängman är i sina tokenskaper mer värmlänning än ångermanlänning. Den synpunkten är inte min. Den är Giovanni Linebergs, och tål kanske att begrunda. Inte som folkpsykologi, men som ljugartradition. Men det är litteratur, och det mänskliga går på tvärs. Och sen vet jag ju inte, om landskapet här nere på gränsen mot det medelpadska börjar bli något annat eller om naturen härmar konsten. För står man i Risnäs en sommardag, kan man inte beslå Sundström med lögn. När man ser oppåt bergbumlingarna och inåt Stigsjö skogar. I övrigt är här en handfull bofasta i ett kitteldal med en sjö. Längst neråt skogen en liten grå, låg stuga. Där bodde inte Janne Vängman, men hans naturliga förebild Johannes Vänglund. Han som tyckte att Sundströmmen skrev bra, men var lite fallen för att ljuga. En kråka tar kommunal ton nånstans uppe i berget i norr. Orrar hör jag inga, men melodiradio.
I gräset vid vägkanten ligger en tom systempåse av plast. Det är midsommardagen.
Prästkrage och blåklocka.

 

Ångermanlänningar?
Jo, visst finns de. Det är bara svårt att säga vad de är. Det beror inte bara på att folkpsykologin äntligen blivit allvarligt punkterad, och provinskaraktärerna avslöjats som schabloner. Visst läste jag häromdagen att närkingen är seg, knipslug och lite svärmisk. Men låt oss le, och gå vidare. Nu är det inte bara det där. Att rita upp nån sorts ångermanlänning är svårt även av andra skäl. Ångermanland har de senaste hundra åren mest varit en villervalla. Ångermanlänningen en potentiell eller fullt utvecklad nomad. På väg in, nyinflyttad, första generationen infödd, på väg ut, borta.
Förra 60-talet, det vi hade när vi räknade 1800, var det första stora sågverksbyggardecenniet. Det var inte bara värmlänningarna som strömmade upp i ådalarna och kustvikarna men folk från när och fjärran, från hela landet och utrikes ifrån. Sen fick då alla in- och omflyttade nån generation att sitta på rot, och sen bar det till igen. Andra vägen, mest. Från 30-tal och framåt. Yrkesskola och omskola, ut i landet för att leva barack och lämna Oxelösundsänkor och annat efter sig, auktionera bort egnahem och ordna in sig i bostadskö, läsa om lokaliseringspolitik i tidningarna, titta på sakförståndiga i TV.
Börja tro på turismen.
Att vara ångermanlänning är att icke äga någon varaktig stad.
Och ändå finns det ångermanländska.
Jag har hört att skåningar träffas långt från Skåne, smålänningar långt från Småland och hallänningar, bohuslänningar, östgötar och närkingar ute i den inrikes förskingringen. De talar om annat och allt. Släpp ihop två utlokaliserade ångermanlänningar, och inom fem minuter pratar de Ångermanland och Ådalen.
Det är ohjälpligt.

 

Sommaren 1968 står en ångermanländsk kustfiskare nere i sjöboden och berättar om sonen, som är restaurangman. På somrarna brukar han komma hem. Fiskaren pekar på ett vackert gammalt hörnskåp från 1700-talet, och säger att då bruke han hålle på å krabbe på dä dänne.
Krabbe – jag hör mycket väl att han använder ordet. Att han har ett lite spefullt nöje av att göra det. Han annonserar på det sättet också att han vet, att det finns andra ord, riksord. Han kunde säga att sonen brukar stå och skrapa på skåpet för att få fram träet under påmålningen, som är sen och fantasilös.
Skrapa är riksord. Krabbe är kanske inte så genuint ångermanländskt, men jag har fått i mig det som barn.
Hunn krabbe på döra å vell in.
Katta krabbe över lorten, när den varit ute och suttit på huk. På hycklen. Sånt där håller på att bli obegripligt. Men krabbe är för mitt öra precisare än skrapa eller krafsa. Ordet har mera av den envetna, energiska rörelsen i hundtassen eller den lite försiktigare, lätt pöfsiga i kattens. Eller är det bara sånt man inbillar sig? Att dialektorden är precisare, koncisare, mer uttrycksfulla och verkligt beskrivande än riksorden? Är det en skenupplevelse, som beror på att de vänder sig till en mer begränsad språkgemenskap, en som vetter inåt? Samtidigt kan dialektorden vara dementin på språket som ”alla” förstår, ”alla” kan uppleva. Bred kommunikation eller intensiv. Ord med förankring, konkretion i öga och känsla, kortdistans. Eller lång distans och allmännelighet, förtunning, begrepp i stället för grepp.
Antagligen måste man välja.
Annars är det i Ångermanland som på andra håll i landet. Dialektorden hamnar utom bruk, försvinner, ett efter ett. Kvar är språkrytmen, accenterna, den ångermanländska synkoperingen av riksspråkets tonfall. Músikkår, bógserbåt, skomákar – jo då, sånt hör man fortfarande. Liksom régionalradion. Även bland yngre. Men även accenterna jämnas ut, förskjuts, närmar sig allmänsvenskan. Men än kan man få höra boláge, om det nu är Systemet eller den lokala industrin. Och Vióla. Kvar är förstås också káffe.
I ortsnamnen ligger accenterna kvar, och det låter inte riktigt bra med hallåornas och uppläsarnas konsekventa misshandel av dem i radio och TV. Förknippningen av ord och ort i såna ting ska man ha respekt för. Men den intellektuella isoleringen i huvudstaden är enorm, och dess halvbildning total.
När jag är hemöver, hör jag på ångermanländskan. I radion också, när tonfallen är där. Jag lystrar till som en hund. Ibland går jag och låter den höras i mina egna öron, helt för mig själv. Det händer att jag skriver nån stump på ångermanländska.
Är det ett vackert språk? Svårt att svara på. Omöjligt, tror jag. Det beror på vem som talar. Det finns tonfall som ger känningar av gåshud. Andra som man ville bevara, som man försöker erinra sig. Men jag tycker att de ångermanländska accenterna gör språket rapp i vändningarna, ger en lite tvär rytmik. Jag tror att man ska försöka ha den i öronen om man vill skriva repliker.
Refrängen till en lokal revyvisa från det stenknackande 30-talet kan jag aldrig glömma:
Ingen kan gå utan brodd –

 

På försommaren 1732 kom den unge Linné in i Ångermanland, söderifrån, på väg till Lappland. Det börjar bli backigt, noterar han. Sen fick han se något:
”Emellan Norstig och Veda på backen inemot Mörtsjön såg jag hela landet bortåt vara såsom moln, tjocka av regn, vilka stiga upp det ena över det andra. Alltså sågo dessa bergen ut, vilka helt blå av den rök, som steg av jorden, representerades, då det enas spets räckte fram huvudet över det andras och det på alla tre sidorna.”
Den fjärde sidan är havet.
Detta är förstås Ångermanland – berg bortom berg, ås bortom ås, konturer som skapar och accentuerar avstånd, men också ett rumslighetens landskap, som kan ge en sorts dubbeleffekter. Många har sett det, skrivit och beskrivit, och Ludvig Nordström tröttnade aldrig på att teckna det. Ett landskap som övergår i andra dimensioner. Ångermanlänningar som återvändare eller kvarboende – de rör sig alla i ett dubbelt landskap, om de hunnit någon bit upp i medelåren. Landskapet på minnets näthinna står överallt transparent mot det närvarande. Det måste bli så i de snabba och dramatiska förändringarnas hemtrakter.
Det finns något som inträffar med osviklig konsekvens. Om jag sitter i tankar, i bilen eller på tåg, och i mörker kommer ner mot något vatten, där ljusen speglar sig, så ordnar sig bilden på någon tusendelssekund till Svanösundet. Jag vaknar till, och måste le åt det. Orten spelar ingen roll. Och Svanösundet ligger i dag med släckta ljus, sen decennier. De båda sågverken, som låg mitt emot varandra, är försvunna. Det Ångermanland, som jag kunde kalla mitt därför att det var min barndom och ungdom, är helt och hållet ett minnets landskap. Det var Ångermanland i sågverkstidens kulmination, och begynnande fall. Genom den tysta, vita vintern rörde man sig långsamt mot seglationssäsongen. Isen gick, ångare och segelskepp fyllde redderna, pråmar och bogserbåtar. Besättningarna kom iland om sommarkvällarna. Ofta såna som sen kom att kallas färgade – gula, svarta, bruna. På älven gick de vita båtarna med människor och styckegods. Propellerbrus, doften av kolrök som slog in över husen då Angur passerade eller Idog.
Jag har sett de vita båtarna gå sina sista turer, sågverken läggas ner och falla samman, brinna och aldrig byggas upp, brädgårdar och såghusgrunder växa igen, kajerna förfalla tills bara de elegiskt sorlande pålresterna står kvar i strandkanten. Jag har sett pråmsliparna överges och förfalla, känt doften av tjärdrev och beck förtunnas och bli borta, sett pråmarna sjunka i marvatten, långsamt kantra och sakta gå till botten. Längs Ångermanälven och ute i kustvikarna ser man de tätvuxna, raka bestånden av al och sälg. Som kromosomförstorade kartongodlingar av smörgåskrasse. Det är tecknet för sågverk, brädgårdar och såghusgrunder. Grunder för liv och sammanhang. Grunder som vacklade till och sjönk.
Till de få ångermanländska sågverken och de allt färre massafabrikerna går snabba stream-liners in direkt till kaj, trucklastas på hårt tempostuderad tid och återvänder utan onödiga dröjsmål mot Bottenhav och andra hav.
Midsommarafton 1968 mötte jag en fartygsbesättning i Kramfors.
Det har blivit sällsynt.
En vinst för teknik och ekonomi.
Annat räknas inte.

 

På sjön vid Färnäs låg en storlom.
Över Omne, Björnån och Västervalto letar vi oss ut mot Salsåker. En nordningråväg av den klassiska sorten, smal, krokig, brantbackig. Besvärlig, om man möter mjölkbil och buskbesprutare som vi gjorde. Men det bär sig att åka den. Utsikten över Salsåker och Ullångersfjärden öppnar sig med tvärhast, och det tar nästan andan ur en.
Man ser och ser.
Och man tänker, att här borde människor kunna få bo, inte bara pensionärer och sommargäster. Men man ser ju också lätt vad som hänt. Nere på havsstranden och de små öarna står alskogen och buskarna. Här låg några av de stora, välskötta och omtalade verken. Ett rykte i klass med Nyadal borta i Ådalen. Vackert, folkrikt, och en ryktbar idrottsförening som sände skidåkare till olympiader. Till Chamonix och Garmisch.
Industrin är övervuxen. Herrgården står kvar och är barnkoloni för Kiruna stad. Gamla sågverksbostäder, rödmålade på gråstensgrund. Konsum, antagligen med hänsyn till koloni och sommarboende. Sandiga vägar under ensliga steg – barnröster ur grönskan och fåglalåt. Båda att räkna till sommarljuden. Flyktar med svala och nässelfjäril. I övrigt är Salsåker tystnaden efter det mänskliga sammanhang, som lyfte och blev borta, som solrök. Åt dem som blev kvar blott saknaden. Minnets landskap, allt längre bort.
Det känns på en sån här ort galnare än annars, att inte kunna se landskapet transparent åt andra hållet. Åt framtiden till, det som kunde bli, det som vore värt att skapa. Salsåker ligger vid havet. E4-an brusar och dånar tvärs över fjärden. Välbeläget för industriella funktioner, kunde man tycka. Naturen nära till, för omväxling, avkoppling, fritidsliv och sport. Syner som från ögat kunde sjunka in i själen som läkedom och hälsa. Rent vatten, ren luft – sällsyntheter, dyrbarheter.
Men sånt hör inte till de lönsamma faktorerna. Inte människan och hennes liv. Lokalisering är att löpa upp i rumpan på kaptialkoncentrationen, och sen benämna hanteringen servicetänkande.
Och så här är det överallt i Ångermanland.
Det dubbla landskapet – det som vi lämnade, eller som lämnade oss och drog sig in i tystnad och oåtkomlighet.
Men också det som är.
Sist det som kunde vara – om teknikens och ekonomins centrum vore människan.

 

Efter sågverkets sommar kom den våta hösten, den ylande och piskande, lövslitande och svarta. Sen kom den stjärnklara och kalla, den höga, den frostklingande med frusna vattenspeglar på skolvägen. En dag kom snön. Med laddor och tovskor, lätta som barfotingar sprang vi genom det dansande och tätnande snöfallet. Sprang och sprang, små svarta figurer långt in i skymningen över lägdor och vägar som vitnade av dunig och vindlätt snö, yra, omtumlande. Vintern kom som man hör den hos Vivaldi.
En dag efter första snöfallet blev det sol. Vi låg en hop sågverksungar i en backe och tjöt mot solen, ville att den skulle dra sig undan, och lämna snön kvar. Vuxna gick förbi, och tog nästan anstöt, minns jag. Det var snarare solen, än snön, fick jag ett intryck av.
Längre fram blev ändå vintern något annat, något tyngre, mörkare, mer enahanda. Längre fram i vintern själv, men jag tänker också på snöskottarvintrar på ett sågverk, som lutade mot nedläggning. Första julen i Stockholm var 1942. Julafton cyklade jag omkring med bokpaket från Studiekamraten. Det var barvinter. Gatorna var lätt våta, och en låg sol lyste på dem. En mjuk, fin lyster. Jag upplevde det som en frihet. Något var bakom mig, och jag hade ingen längtan tillbaka.
Jag välsignar barvintrar.
Snö har blivit en livsfrämmande materia.

 

Det dubbla landskapet.
Det som var mitt, bär jag med mig.
Till det som är, återvänder jag vart år. För att säga mig, att här kan jag inte vara, men hit måste jag. Till kusten, den bergiga med fjärdar som är fjordar, brant och hög och med ett ojämförligt ljus mellan Skeppsmalen i norr och Hemsö hatt i söder. Jag måste få se älven där den är älv, en flod med flodens rörelse, ovanför Sandslån och Styrnäs, långt upp mot Åkvisslan och Fjällsjöälven, de långa sjöarna och de smäckra broarna. Jag vill känna sulfat och sulfit i luften, höra Industri-Ådalens slammer och se fabriksrökar gå över bergen, se kraftledningsgatorna plöja sig väg genom skogar och lyfta sina kabelstråk och isolatorer upp i sommarens solrök och vinterns frostiga, kristalliska dagrar. Tecken för människan, tecken för sammanhang. Sitter jag en dag vid Svanö-sundet och ser en ångare pulsera på lätten upp i älven, eller dräktig av massabalar kränga in under Sandö-bågen, då ränner en oresonlig syn- och sinnesglädje upp genom mig.
Det finns ett öppet Ångermanland, ett landskap som vänder sig mot hav och skeppsfart, som sträcker sig mot människor och ber dem leva.
Här och nu.
Och framtiden?
Där går människor och väntar på svar.

 

En reaktion på ”Birger Norman – Dubbelexponeringar (1969)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s