Verklighetens body horror

Jag blir sällan rädd av skräckfilm längre. Det är min ambition varje gång jag sätter mig ner och ser en, men ju äldre jag blir, desto svårare blir det att verkligen bli skrämd. Jag har blivit, om inte mer vuxen, så åtminstone mer avtrubbad.

I mitt huvud går jag igenom det som förr kunde ge mig kalla kårar. Slasherfilmer med psykopatiska mördare känns inte längre hotande. Spökfilmer kan vara obehagliga, men förstörs lite av min grundmurade skepsis mot allt vad vidskepelse och ”det-finns-vissa-saker-man-inte-kan-förklara”-attityder heter. Och klassisk gotisk skräck känns mer trivsamt och visuellt tilltalande än nagelbitande.

En subgenre inom skräck har dock alltid skrämt mig och fortsätter att göra det än idag. Den huvudsakligen filmbaserade ”body horror”-nischen. Subgenren tog form under 80-talet via regissörer såsom David Cronenberg, John Carpenter och Stuart Gordon, och kretsar – som namnet antyder – kring just rädslan för kroppsliga missbildningar, mutationer och förvandlingar. Allt kryddat med magvändande specialeffekter.

Men det som skrämmer mig i genren är inte något objekt eller person. Det är processen, skeendet. I Cronenbergs remake av den klassiska sci-fi-skräckfilmen ”The Fly” från 1986 är det inte det groteska flugmonstret som Jeff Goldblums karaktär slutligen förvandlas till som är det mest obehagliga, utan själva transformationen. Vägen dit.

Den långsamma förvandlingen och nedbrytningen skrämmer mig genom att påminna om det vi fruktar i verkliga livet och aldrig kan undvika. Åldrande. Sjukdom. Personlighetsförändringar. Den ofrivilliga förändringen från ett medvetet och välfungerande jag till någon eller något annat. Det skrämmer för att det påminner mig om sådant jag egentligen inte vill tänka på.

Delvis om min egen dödlighet, men kanske ännu mer om andras. Den påminner mig om tiden strax innan julen 2009, då min mormor låg döende. En längre tids ohälsa hade visat sig vara långt framskriden blodcancer. Vi visste att hon inte hade långt kvar.

Att se henne sitta där i sin säng på sjukhemmet med plågsamma smärtor som pulserade ut med varje andetag genom hennes utmärglade, svaga, nästan genomskinliga kropp samtidigt som demensen gjorde att hon hela tiden glömde bort vad som hände och varför hon hade så ont var i det närmaste outhärdligt.

Inte bara för att hon så uppenbart led och bara ville dö, utan också för att jag inte kände igen henne. Hon var inte längre den jag mindes från min barndom och uppväxt. All den bestämdhet, styrka och värme jag en gång sett var ersatt av förvirring, rädsla och svaghet. Jag blev rädd för att jag insåg att mitt minne av hur henne innan sjukdomen hade börjat försvinna. Där låg den verkliga skräcken.

Men hur mycket det än skrämmer mig och får mig att associera till verklighetens obehag finns där också något lockande, ja, nästan attraherande och upphetsande i tanken på förvandlingen. Likt forskaren Ed Jessup i ”Altered States”, en annan gränsöverskridande body horror-klassiker, så uppfylls jag ibland också av tanken på att hitta ett annat tillstånd och att förändras, trots(eller kanske tack vare) att det är så skräckfyllt.

Det är den skräckblandade förtjusningen som gör att jag gång på gång dras tillbaka till den kroppsliga nedbrytningens och omvandlingens nervpirrande mekanismer. Som gör att jag fortsätter ömsom lockas och ömsom kväljas av body horrorn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s