Slapsticken tjuvkopplar min hjärna

Flera av mina humorfavoriter bygger på förutsättningen att man har ett tidigare kunnande. Serier såsom Spaced, Big Train eller The Mighty Boosh har samtliga skämt grundade i att åskådaren känner till alla referenser som droppas. Och få sorters humor är antagligen både lika tillfredsställande och lätt att förakta än just referenshumorn.

Det är en sorts humor där ett skratt inte bara tyder på att man funnit något roligt, utan också blir en bekräftelse på att man förstår. Att man har kunskapen och är en del av ett sammanhang. Man är införstådd. Man vet. Man har ett övertag.

Om någon annan skrattar betyder det att man har en frände, någon som har samma referensram som en själv. En jämlik. Trots de enorma skamsköljningarna det ger mig när jag väl kommer på mig själv att tänka tankarna så älskar jag också känslan det erbjuder.

Jag älskar att notera en slumpmässigt inslängd replik och fnissa igenkännande när jag märker att det är från en scen i en obskyr film jag vet att inte alla har sett. Dels för att det ger mig någon slags pervers känsla av överlägsenhet, men också för sättet som det lindrar mina känslor av utanförskap i andra sammanhang. En lättfångad, om än flyktig känsla av kontroll.

Kanske är det därmed också tur att jag minst lika mycket – om inte mer – uppskattar referenshumorns inverterade spegelbild: slapsticken. Den fysiska humorn som inte kräver någon förkunskap, ingen referensram.

För även om riktigt dålig slapstick är horribel, är den bra varianten bland det allra bästa jag vet. Att se någon snubbla, ramla, trilla och slå sig på precis rätt sätt går in i min hjärna likt ett centralstimulerande preparat och framkallar våldsamma skrattparoxysmer. Jag kan inte hjälpa det.

Kanske älskar jag det så mycket delvis för att det är ett sätt att tjuvkoppla min hjärna. En snygg bakväg eller sätt att programmera om flödet, förbi referensbanken, förbi all insamlad information och rätt in i reptilhjärnan. Totalt inkluderande, universalt och förståeligt på alla nivåer, överallt.

När jag skrattar åt att se Gösta Ekman slå sig själv medvetslös med en bakelittelefon i rollen som Papphammar eller Peter Sellers dumdristigt kasta sig utför en trapp och krascha ett Steinwaypiano som kommisarie Cleuseau finns inget bakomliggande intellektuellt resonerande. Jag släpper taget om sargen.

I just den stunden tänker jag inte. Låter instikten styra. Utan rationalitet eller förklaring. Jag reflekterar inte över något annat än att det ibland bara är ohyggligt roligt med slow-motion-karatesparkar rätt in i ett kök.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2012-05-16)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s