Rekordmagasinets synthminimalism

”Att rock och sport skulle ha något med varandra att göra är en vanlig missuppfattning” skrev musikskribenten Fredrik Strage i en krönika för två år sedan. En åsikt jag som jag delar i allra största grad. Men för ett litet tag sedan upptäckte jag också ett kryphål i den regeln på ett otippat ställe: inom den minimalistiska synthpopen.

De flesta som känner mig vet att mitt intresse i fysiska aktiviteter som inte innefattar transport från punkt a till punkt b är begränsat. Om möjligt ännu mindre om det bara innebär att betrakta någon annan utföra dem. Och precis som i Strages text har idrottens resultatinriktade tänkande även för mig inneburit något diametralt motsatt till det jag älskat mest av allt: musiken.

Det var för några år sedan då jag insåg att det alltid är musik vars kvalitet definieras utifrån idrottsliga termer som jag finner absolut tråkigast. Så fort någon börjar prata om hur tekniskt skicklig en gitarrist är, hur snabbt/uthålligt en trummis kan spela som tecken på bra musik tappar jag direkt intresset.

Min uppskattning av en genre som till exempel death metal har en direkt koppling till hur mycket den kan liknas vid ett maratonlopp.

Men det är å andra sidan en annan del av musikvärlden där det idrottsliga har haft en betydligt mer naturlig roll: den elektroniska. Kanske är det det maskinella och stela i genren som gjort att synthpionjärerna i Kraftwerk med trovärdighet kunnat göra konceptskivor om tävlingscykling och synth-idrottsevenemang såsom löptävlingen Bodyruset kunnat anordnas.
Eller att Lundaspexarna i Tyskarna från Lund kunde skapa en helfånig synth-hejarramsa såsom Global Fussball OK och ändå få det att kännas mindre krystat än när GES sjöng allsångs-rock till VM-bronset 1994.

Och ett av de få allra mest lyckade exempel jag hört på ett möte mellan sport och musik kommer också från samma håll.

1981 släppte den före detta Docent Död-trummisen Mats Olofsson singeln ”Rekordmagasinet”, där han ackompanjerad av en tunn, pappig trummaskin, melankoliska, minimalistiska synthmelodier och schlagerdoftande kvinnokörer sjunger om precis vad titeln antyder: den gamla idrottstidsskriften Rekordmagasinet.
Låten fungerar inte bara för att den är omåttligt catchig, utan för att den känns som att den handlar mer om själva kulturen kring sporten än själva idrottandet.
Texten är till stor del en lång orgie i till synes ironiskt banala fraser såsom ”Idrottsgrabbar röker ej / dom har snaggat hår / idrottsgrabbar svär ej / krökar inte heller”, och namedropping av namn på gamla sportprofiler: ”Paavo Nurmi, Gre-No-Li, Lewis och jag / Jesse Owens, Nacka, Torsten Tegnér”.
Det simpla berättandet om idolstatusen, prestigen och tidningens legendariska status som tidsmarkör gör att det på något vis tycks mer vara en falskt nostalgisk tillbakablick på en förlorad tid eller en utomståendes sätt att återberätta något som man egentligen inte varit en del av.
Just därför slår också ”Rekordmagasinet” an en ton hos mig trots att den handlar om allt jag egentligen inte bryr mig ett skvatt om. För att den handlar mer om en naivistisk och omedvetet vemodig folkhemsnostalgi än svett och grabbigt ”wöö-ööö-ööö”:ande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s