Min generations Beatles

För några veckor sedan såg jag det hyllade kanadensiska rockkollektivet Arcade Fire på tvådagarsfestivalen Popaganda i Stockholm. Spelningen var suverän, och jag blev inte besviken på deras svulstiga och hjärtskärande orkestrala pop. Men framför mig såg jag också något som kanske berörde mig mer än musiken i sig.

Jag hör de första tonerna i ”Keep the car running” ljuda ut över utomhusbadets område och tittar snabbt snett framför mig. Jag ser hur mina två vänner som jag är där med, på några sekunder hunnit omfamna varandra, hårt, i det närmaste tårfyllt och utan att missa ett enda ord i texten.

De ser knappt mot scenen. De bara håller om varandra, låter sig själva bli till ett med musiken, som om blodet i deras ådror bytts ut mot tonerna som darrar i luften. Det berör mig, för att jag förstår att det här är deras musik.

Jag gillar Arcade Fire, ja, då de är som allra bäst skulle jag utan tvekan säga att jag älskar dem. Jag älskar deras storslagna anslag, det bombastiska och icke-återhållsamma sentimentaliteten på ”Funeral”:s bästa spår. Jag älskar nästan ännu mer de postapokalyptiska, becksvarta undergångshymnerna på uppföljaren ”Neon Bible”. Det är popmusik som den borde vara oftare – fylld av sturm und drang och ett domedagsaktigt skimmer.

Men jag slås också av att jag aldrig har haft den kopplingen till musiken som de har. Att de tillsammans antagligen delar minnen av den i samband med saker som de växt upp med – en gemenskap som jag aldrig kommer kunna ta del av.

När Arcade Fire slog igenom och hajpades som mest, runt 2004, var jag nästan uteslutande insnöad på hårdrock och metal, och kände knappast till dem. Även om jag gjort det hade jag antagligen haft ett minimalt intresse. Det var egentligen inte förrän för något år sedan som jag tog mig an dem på riktigt och föll för deras musik. Men då hade jag redan uppnått vuxen ålder, och det var för sent för mig att få tonårens intensiva associationskedjor.

När spelningen är över och vi vandrar därifrån vänder sig den ene av mina två vänner till mig. ”Alltså, de här är fanimej mitt Beatles. Vår generations Beatles.” Trots det vågade i ett sådant påstående så känner jag hans uppriktighet. Och jag förstår honom.

Jag förstår både ur en musikhistorisk synvinkel och ur den rent personliga synvinkel som präglat honom och deras uppväxt. Och jag önskar att jag kunde säga detsamma. Jag vill på något vis så gärna att de skulle varit mitt Beatles också. Men jag vet också att det kommer de aldrig, aldrig att bli.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-09-17)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s