Problemet med Godard

Jag hittar den för 20:- på en loppis: Jean-Luc Godards klassiska och stilbildande nya vågen-film från 1960,  ”A Bout de Souffle”. Jag väger filmfodralet lätt i min hand och funderar en kort stund. Och precis i det ögonblicket ljuder en varnande röst svagt, någonstans i bakhuvudet…

Rösten säger ”Men du gillade ju faktiskt inte den enda andra Godard-film du sett, och din vän vars filmsmak du hyser stort förtroende för sågade ju den här jämns med fotknölarna!”, men jag ignorerar och langar fram en tjuga ur fickan.

”Äsch, tjugo spänn är ju ingenting, och utgåvan är fin”, tänker jag. ”Dessutom ska det här ju vara hans bästa”, fortsätter jag inombords, uppfylld av loppisfyndets bedövande naiva ignorans. Och på papperet finns det ju så mycket att gilla.

Coola, snygga människor springer/alternativt går eller åker bil runt i det sena 50-talets/tidiga 60-talets Frankrike. De röker, ligger, pratar om livet och är sådär klädsamt blasé och livströtta som man nog enbart är i just svartvita franska filmer från skiftet mellan 50- och 60-tal. Som om inte det vore nog är estetiken fylld av referenser till 40-talets thrillers/film noir och musiken suggestivt rökig deppjazz. Jag borde verkligen älska det. Men det gör jag inte.

För då jag väl ser ”A bout de Souffle” slås jag av samma sak som då jag såg ”Bande à Part”, min första kontakt med Godard. Hur lite jag bryr mig om filmernas karaktärer. Hur de känns så tomma och kallt poserande. Uttänkt postmoderna på ett sätt som påminner mig om dagens hipsterkultur med sitt ängsliga, halvironiska förhållningssätt. Allt är precis lagom, uttänkt skruvat utan att ha något att säga. Känslolöst.

Efter 30 minuter har jag redan börjat zona ut och tänka på hur jag hellre vill se om den fem år äldre franska thrillerklassikern ”Les Diaboliques”, en film som kanske kan tyckas vara fånig i sin melodramatiska, verklighetsflyende natur, men som åtminstone fortfarande chockar med sin råhet och visar upp karaktärer som faktiskt känns levande.

Jag vet inte om det är bara är jag som haft oturen att pricka in två av den franske pionjärens minst engagerande verk eller om det bara är så hans filmer är. Jag vill ge honom en tredje och sista chans, men lusten att undersöka vidare är svag.

Kanske borde jag ha lyssnat på den där varnande rösten vid loppisbordet. Rösten som svagt men intensivt viskade ”Godard är en pretentiös tråkmåns” med en klädsamt lakonisk och obrydd fransk brytning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-09-07)

5 reaktioner på ”Problemet med Godard

  1. Godard ÄR en pretentiös tråkmåns. En gång i tiden ville jag också vara det, och gillade Vivre sa vie. Vet inte om jag kan rekommendera den med de glasögon och den smak jag har nu (som såklart är förträffligt bra!) men testa den, för om inte annat så är Anna Karina jävligt snygg. Och en sak jag alltid uppskattar är filmer som är korta. Denna kommer bara att ta upp 80 minuter av ditt liv.

  2. Blev lite upprörd först (ehe), eftersom jag håller Pierrot le fou (1965) för en av mina favoritfilmer (nu var det ett tag sedan jag såg den i sin helhet, vet ej hur mycket jag vågar lita på 19-åringen i mig, men som jag minns den och som jag fortfarande tänker på den: wow!). Men jag är helt med på noterna. Gillade ej Bande-a-part och Till sista andetaget minns jag ej mer av än att den inte väckte några vidare känslor… Så visst, kan nog skriva under på detta. Men! Tycker verkligen du borde se Pierrot le fou (om du nu känner för en tredje chans). Finns en stark politisk dimension i den som jag gillar och som saknas i ovan nämnda filmer, en kritik riktad mot just den konsumtionskulturens cynism och alienation (det ängsliga och småironiska sättet) som jag associerar med dagens hipsterkultur… Jag menar att den faktiskt lyckas (eller åtminstone försöker) åskådliggöra den dominerande (politiskt-ekonomiska) ideologins alienerande och passiviserande effekter — människor i filmen som pratar i reklamtermer och ger intryck av att inte vara mer än bilder (männen är framgångsrika biltokar och kvinnorna barbröstade sex-/skönhetsobjekt), en iscensättning av Vietnamkriget för en bunt amerikanska åskådare (”That’s OK, we’ll change our politics. (…) Something they’ll like.”), huvudkaraktärernas antagonistiska förhållningssätt till allt detta och deras flykt från en tillvaro som mer och mer börjar likna en tevereklam. Människan har blivit en konsument (snarare än en producent) i takt med att allt som tidigare (upp)levts omvandlats till en trött representation av livet snarare än livet självt…

    (Sen är han ju härlig själv också! http://www.youtube.com/watch?v=VGG61dzoxKs&feature=player_embedded )

    • Hehe, härligt med lite mothugg och andra infallsvinklar! Måste säga att jag tycker att det låter betydligt mer intressant än de jag sett. Gillar konsumtionskritik-vinkeln, om jag ger honom en chans till får det bli den!

  3. kände precis likadant när jag såg Bande á Part, det som fastnat är dansscenen (som skulle vara inspirationen till twistandet i Pulp Fiction), men annars är känslan för filmen verkligen… likgiltighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s