Ljudet av stråkar när världen går under

Ur stereon strömmar ljudet av böljande stråkar och vitglödgade oljudsgitarrer. Ovanpå dem en tung, basigt monoton stämma som mässar en ödesmättad monolog. Jag lyssnar på det om och om igen, och en specifik fras sticker ut: ”We’re trapped in the belly of this horrible machine, and the machine is bleeding to death”.

Talet i fråga är en samplad monolog från kanadensiska postrock-bandet Godspeed you! black emperors debutskiva från 1997. En skiva och ett band vars musik har förföljt mig i så många år med sina svindlande, apokalyptiska sinnesbilder, men vars bitterljuvt vackra, förkrossande domedagsstämning nu börjar kännas alltmer påtaglig och verklig.

Den mörka, cinematiska värld som Godspeed you! black emperors bedövande storslagna musik målat upp inuti mig har alltid varit en som känts avlägsen och eskapistisk. Trots att den haft sin grund i och inspirerats av högst verkliga situationer samt politiska strömningar är det först nu som den för min del börjat kännas på riktigt.

Ser bilder från kravallerna i Englands förorter. Ser kaoset, förödelsen, våldet och den hätska stämningen. Ser hur åratal av klassklyftor, fattigdom och social misär briserar likt en mänsklig flodvåg ur en brusten damm.

Tänker på terroristdådet i Norge. Massakern. Hur den människofientliga, högerpopulistiska politik som fått växa fram i Europa under de senaste åren till sist lett fram till något slags logiskt klimax av ideologiskt hat och dödande.

Läser om hur land efter land närmar sig kollaps i finanskrisernas spår. Tänker tanken att USA kanske kommer drabbas av samma öde. Att vi egentligen bevittnar de inledande kramperna i ett döende imperiums sista dödsryckningar.


Tankarna svindlar i mitt huvud. Så långt borta, men ändå närmare än någonsin. Vill inte tänka på det. Försöker förtränga allt inuti tunnelbanan. Låta dess trygga, metalliska innanmäte kapsla in mig och stänga ute all oro. Det går nästan, men förnimmelsen vägrar släppa.

Jag slår igång ”The Dead Flag Blues” igen och låter tågvagnens stadiga gungande i kombination den melankoliska instrumentalmusiken förstärka känslorna istället för att döva dem.

Jag blundar. Lyssnar och tänker att om världen nu kommer att gå under så är det här det jag vill höra när allting faller samman. Ljudet av stråkar, klangspel och orkestrala crescendon som slingrar sig tillsammans i en sista dödsdans mot en eldröd himmel.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-08-13)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s