En ovanlig känsla av tomhet

Det var nyligen premiär för den danske demonregissören Lars von Triers nya film, undergångsskildringen ”Melancholia”.
Men trots filmens obevekliga domedagsslut var det ändå inte med ångest i hjärtat jag gick ut från biografen härom veckan.
Det var med en ovanlig, och inte helt obehaglig känsla av tomhet.


Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig. Eller jo, det visste jag. Jag visste att det var Lars von Trier, mästaren av feel-bad, som låg bakom det hela, och jag visste att filmen skildrade jordens undergång.

Jag visste att jag knappast skulle gå ut från biografen kvittrande av glädje. Men jag hade å andra sidan inte förväntat mig att gå därifrån helt urblåst på känslor heller. Vilket var precis vad som hände.

Trots att jorden och allt liv på den bokstavligen krossas av titelplaneten Melancholia redan i inledningen blir hela filmen ändå till något av det mest uttömmande jag upplevt någonsin. Kirsten Dunsts briljant spelade brud påminner mig till en början så pass mycket om verkliga personer och erfarenheter att det ibland nästan gör ont.

Hur hennes påklistrade, uppenbart oengagerade leenden under sin egen, extremt påkostade bröllopsfest tycks dölja en rastlös nyckfullhet och en konstant, förlösande jakt på något annat.

Allt skjuts iväg som spikar in i magen. Jag sväljer och ser vidare, men ju längre in i filmen jag kommer desto mer försvinner känsloextremiteten.

Och när surroundljudets öronbedövande brak till sist genomborrar min kropp i takt med att de två himlakropparna kolliderar likt en dödlig, interplanetär kärleksakt i filmens slutgiltiga klimax blir det överväldigande. Bedövande, både fysiskt och psykiskt.

Jag känner att jag kanske borde hulka och snyfta som de övriga i salongen. Men jag kan inte. Det är som om filmen tagit med sig mina känslor och lämnat mig ett tomt skal på bänkraden.

Jordens undergång blir efter två timmars bevittnande av människors flykt undan det oundvikliga inte en tragedi, utan enbart en katarsis. En rening, kanske till och med en lättnad.

Det får mig att tänka. Tänka på mina egna problem och på andras, utan att känna något annat än tomhet. Och för en gångs skull är det en högst behaglig sådan.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-07-07)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s