Olika sidor av gubbighetsmyntet

Jag har under min musikaliska uppväxt lyssnat och försökt förstå mig på Bob Dylan, men misslyckats. Så när DN:s Hanna Fahl i samband med rockikonens 70-årsdag häromveckan skrev en artikel om hur hon gjort exakt samma sak var det något som slog mig. Hur det kommer sig att jag gillar en annan samtida rockgubbe så mycket mer.

Nej, jag har likt Fahl aldrig riktigt lyckats hänge mig åt Dylan, även om jag alltid känt att jag både borde och vill. Trots sporadiska försök har jag inte fastnat för mer än några enstaka låtar.

Det är inte det att jag ogillar, men jag har haft svårt att bli intresserad. Jag lämnas oberörd. Inte ens den eviga myten kring honom och hans ikoniska status lyckas engagera mig.

Jag tänker först att det kanske beror på gubbigheten. Men den tesen faller snabbt då jag inser min förkärlek för en annan samtida artist med precis samma, om inte större gubbighetsfaktor: Neil Young. Visst beror det förstås på låtarna, men på något vis också på deras personligheter.

På ytan känns de inte så långt ifrån varandra. Båda med rötterna i 60-talets folk-revival. Båda med mycket egensinniga och lättigenkännliga, nasala sångröster. Båda med tvära kast i sin karriär som fått fansen att rasa. Båda två artister som jag till en början avfärdat ganska hårt.

Men där Dylan känns introvert, ständigt grubblande och självmedvetet på tvären, så är Neil Young som den andra sidan av samma mynt.

Till skillnad från Dylans svårtillgängligt grabbige poet finns det något i Neil Youngs till synes helt obrydda attityd som känns så befriande och hisnande fritt.

Att granska hans karriär är bitvis lite som att bevittna ett barn med koncentrationssvårigheter inne i en godisbutik. Hur han ofelbart, med några skivors mellanrum, begått kommersiellt självmord genom att helt överge den stil han innan gjort succé med.

Hans hopp från den melankoliska country-/folkrocken på 70-talet till obegripliga experiment med synthpop, rockabilly och i det närmaste renodlat gitarroljud är som att se honom springa i ett enormt sockerrus mellan karamellskålarna bara för att visa att han vill och kan.

Kanske är det lite därför jag genuint gillar honom. För att det alltid känns som en akt av renodlad glädje över att hitta något nytt och en produkt av verklighetsavskärmad, outtömlig rastlöshet.

Alltid medveten om sin tilltagande gubbighet, men aldrig villig att fastna i sin egen schablonbild och mytbildning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-06-18)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s