När den musikaliska skammen försvinner

Jag har på sista tiden konfronterats med ett faktum. Faktumet att jag numer knappt känner skam över de låtar eller artister som förr sopats under mattan i offentliga sammanhang. Att jag inte riktigt har några musikaliska guilty pleasures längre.

Det har ju hänt så många gånger förr. En sammankomst där musik diskuterats. Någon har helt plötsligt sagt något nedlåtande om en artist eller en låt. Det dröjer inte länge innan konsensus råder i gruppen. Om att det är dålig smak. Något värt att skrattas åt.

Vad som hånas är egentligen rätt irrelevant. Beroende på sammanhang kan det vara allt från 80-talssynthpop och power metal till 90-tals-hits och smöriga 50-talsballader. Den gemensamma nämnaren är att det är något som alla finner värt att nedvärdera.

Förutom för en själv, då, som sitter där vid sidan av och försöker hålla god min på grund av att man faktiskt inser att man inte riktigt tycker att det är så illa. Kanske tycker man till och med att det är riktigt bra. Man inser att det här lilla nöjet nog är något man kanske inte bör yppa för någon, eller åtminstone inte vid offentliga sammankomster. Ett guilty pleasure. Inget konstigt med det.

Men på sistone har jag märkt av något. Hur jag allt mer sällan börjat känna av de där skamkänslorna. Jag skäms inte längre för att lyssna på det där som förr skulle ingjutit rädsla över att bli bekantskapskretsens paria om det kom fram.

När jag för ett tag sedan försökte sätta ihop en guilty pleasure-spellista valde jag först ut såväl extremkitsch-synthpopen i Erasures 90-talshit ”Always”, den lätt stela gubbigheten i 70-tals-lättproggrockarna Wishbone Ashs ”Underground” och den extremsvulstiga, storvulna fantasy-epiken hos power metal-bandet Blind Guardians ”Traveler in Time”.

Två minuter senare ångrade jag mig och tog bort dem från listan. Trots att de alla skulle hånats av olika vänner beroende på deras subkulturella bakgrund insåg jag att jag inte längre såg något att skämmas över i att lyssna på de låtarna offentligt.

Inte ens den enormt pajiga John Farnham-powerballaden ”You’re the voice” från 1987 kan längre framkalla den där känslan. En låt så laddad med allt som borde vara skämmigt: pompös produktion från det sena 80-talet, världsförbättrar-pretentioner och ja, till och med ett säckpipesolo.

Jag borde känna skam. Jag vet att jag verkligen borde. Men jag kan inte. Jag sitter och lyssnar, helt ohämmat. Tycker att det ändå är rätt bra, mot allt bättre vetande, men utan att tveka när jag berättar det.

Egentligen finns det nog bara en enda sak som fortfarande är något jag helst smusslar undan och som känns obekvämt att tala om. Kanske för att det är något som jag vet att samtliga av mina vänner, oavsett bakgrund himlar med ögonen åt, och som får mig att skämmas på riktigt.

Men på något vis känns det inte som ett problem. Nej, då känns det nästan skönt. Att faktiskt kunna få ha kvar ett enda guilty pleasure i en värld där ingenting tycks vara skämmigt längre.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-04-30)

2 reaktioner på ”När den musikaliska skammen försvinner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s