De tecknade skurkarnas inneboende tragik

Superhjälten Batman har skildrats i många olika tappningar på tv och i film under årens lopp. I mångas ögon är kanske Christopher Nolans skildringar på senare år de mest definitiva. För mig är det dock den animerade varianten från tidigt 90-tal som är och förblir den allra bästa, av en väldigt specifik anledning.

Ja, ”Batman: The Animated Series” var sannerligen banbrytande när den kom 1992, med sitt sätt att blanda den 40-talsinspirerade, film noir- och art deco-doftande estetiken med en utstuderat mörk och gotiskt dunkel stämning på ett sätt som aldrig setts tidigare i ett barnprogram. Men det som gjorde serien genial var inte bara det rent visuella, det var karaktärerna.

Delvis Batman själv, men framförallt skurkarna. Skildringen av skurkgalleriet hade alltid något så oerhört, djupt tragiskt och mänskligt över sig på ett vis som få andra varianter lyckats med. Visst drevs de bitvis av girighet, maktgalenhet eller dylikt, men den springande punkten för så gott som samtliga var deras inneboende tragik.

Deras ondska bottnade oftast inte i det oförklarliga eller övernaturliga, utan i utanförskap och misslyckande försök att leva normala liv. Sällan med några superkrafter, bara fysiska och mentala ärr.

Den timide forskaren Viktor Fries, som under ett olycksdrabbat försök att ta fram ett botemedel till sin dödligt sjuka fru, förvandlas till den iskalle, totalt empatilöse Mr Freeze, vars enda drivkraft är att hämnas.

Den blygt romantiske men genialiske Jarvis Tetch, som egentligen bara vill vinna kärleken hos sin arbetskamrat Alice, men får sitt hjärta krossat och utnyttjar sitt kunnande inom elektronisk tankekontroll för att få henne.

Alla uppvisar de regelrätta psykopatiska drag och är villiga att mörda och förstöra för att nå det de vill uppnå. Men det till trots är det på något vis nästan omöjligt att tycka helt illa om dem. Kanske för att de alltid skildras främst som människor och först i andra hand som brottslingar.

De var brottslingar som drivits till galenskap tack vare sina mänskliga fel och brister, inte bara galningar med ett uns av medmänsklighet. De är den mörka baksidan av alla de tankar och brister vi alla har, men som de flesta av oss lyckas tygla.

Och det är det som i mina ögon gör det så fantastiskt bra än i dag. Faktumet att de lyckas låta en bunt maskerade galningar ge upphov till lika mycket sympati och medlidande som hjälten själv.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-04-13)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s