”När Harry mötte Sally”-mentaliteten

Tanja Suhinina skrev för ett tag sedan ett grymt bra inlägg på sin blogg som inspirerade mig till en krönika på samma tema:

Jag är i det närmaste barnsligt förtjust i lättsamma komedier från 80-talet, och filmen ”När Harry mötte Sally” faller utan tvekan in under den kategorin.
Lätt romantisk och med den där speciella, hjärncellsdödande, narkotiskt avslappnande stämningen som bara 80-talskomedier kan ge mig.
Inte nödvändigtvis särskilt roligt, men underhållande.

Men det är något som fått mig att hata ”När Harry mötte Sally” på sistone. Den syn på mäns och kvinnors relationer som hela filmen bygger på stör mig mer och mer. Mantrat som repeteras filmen igenom om hur en man och en kvinna aldrig bara kan vara vänner, att sex alltid kommer i vägen förr eller senare.

Filmens två karaktärer, Harry och Sally, verkar till en början bryta mönstret, men ligger förstås till slut med varandra och blir tillsammans.

Visst, det är kanske lite absurt och fånigt att jag sitter här och blir upprörd av just en amerikansk rom-com från 1989 vars manligt-kvinnligt-spanande och relationshumor visserligen känns föråldrad idag, men samtidigt inte mer än mycket annan samtida populärkultur. Det är dock egentligen inte så mycket filmen i sig jag ogillar, utan mer tankegången den fört med sig.

För jag vet inte hur många gånger jag möts av den där ”När Harry träffade Sally”-mentaliteten från folk i min omgivning på riktigt. Folk som tycker att det är världsomstörtande att flertalet av ens bästa vänner är kvinnor och att man kan umgås med dem intensivt och ofta.

Att man kanske till och med kan dela säng utan att för den sakens skull ligga med varandra. Folk som känner sig tvungna att fråga om ”det är något på gång” om man träffar någon av motsatta könet oftare än en gång i veckan.

Folk i vars värld det inte ens finns med på kartan att man skulle kunna umgås över könsgränserna på grund av att man delar samma intressen eller att man kan känna attraktion till någon utan att göra något mer med den. Som om vi enbart vore definierade av våra kön och överhuvudtaget inte skulle vara kapabla att kontrollera våra drifter.

Det är den attityden jag har så svårt för och som gör att jag ser rött varenda gång jag tänker på Billy Crystal och Meg Ryan tillsammans.

Och även om jag självklart inte kan hålla en Rob Reiner-komedi från 1989 ensamt ansvarig för att den attityden fortfarande frodas hejvilt gör tanken på att den någonstans sådde fröet mig samtidigt mer än beredd att ta ut den på bakgården och arkebusera den omgående.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall 2011-03-16)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s