Tv-serien som personlighetstest

En vän sa för ett tag sedan att det är alltid är intressant att se vilka absoluta favorit-tv-serier någon har. Att svaret ofta säger så mycket om hur personen i fråga är. Att en serie man verkligen håller varmt om hjärtat avslöjar mer om en än vad man kanske vill inse. Och när jag tänker på mina egna favoriter så blir jag lite rädd över hur bra det faktiskt stämmer.

Samtliga av mina personliga favoriter vad det gäller tv-serier är den typen av serier som jag kan se om och om igen, utan att tröttna, och som man ständigt hittar nya saker i. Och precis som min kompis spekulerade, så ju mer jag analyserar dem, desto mer av mig själv hittar jag i dem.

När jag ser på en av mina absoluta favoriter genom tiderna, komedi-mästerverket Fawlty Towers så skrattar jag åt den ständigt like osympatiske och lismande hotellägaren Basil Fawlty, och hans passivt aggressiva utbrott fyllda av illa dolt klassförakt.

Men ibland inser jag hur den där sorgligt undertryckta, ängsliga rädslan och ilskan över hur man uppfattas ibland gör att man känner sig precis som den evige praktknölen och ögontjänaren Basil.

I en annan brittisk favorit, den moderna klassikern Black Books, där den ständigt rufsige Dylan Moran spelar den cyniske, kedjerökande alkoholisten och bokhandlaren Bernard Black skrattar jag åt det absurda och komiska i konceptet med en bokhandlare som avskyr sina kunder och egentligen inte vill sälja några böcker.

Men på samma gång ser jag åter mig själv, och tänker på alla de stunder man spenderat som självvald, bitter enstöring, begravd i det enda som känns konstant och på riktigt: ens intressen.

Samma sak blir det även varje gång jag ser den lättsamma, men bitvis genialt underhållande 80-talsdeckaren Remington Steele, med Pierce Brosnan i vad som fortfarande är hans livs bästa roll som den namnlösa lurendrejaren till småskojare som av misstag lyckas ta på sig rollen som den påhittade mästerdetektiven Remington Steele.

En roll han får spela enbart med hjälp av sina kunskaper om gamla filmer och firmans egentliga hjärna, Laura Holt. Och även där känner jag igen mig och identifierar mig med hans fingerade, ytliga expertis och i grund och botten identitetslösa karaktär.

Den där smygande, otäcka känslan av att egentligen kanske inte ha någon egen personlighet bakom alla imitationer, citat och dialekter.

Men den serie som tack och lov i alla fall på senaste tiden slagit an allra hårdast är den helt fantastiska, och än idag helt oöverträffat originella sitcomen Spaced.

Serien kretsar kring den nydumpade serietecknaren Tim och den misslyckade skribenten Daisy, som utan att egentligen känna varandra låtsas vara ett par för att få hyra en lägenhet, och vars humor i mångt och mycket kretsar kring de ofantliga mängder popkultur-referenser som strös genom hela serien.

När jag ser Spaced är det den insnöade serietidningsnörden Tim som får mig att nicka av igenkänning. Hur han trots sin asociala läggning, nischade specialintressen och krossade hjärta ändå finner lycka i att göra det han gillar och har människor som älskar honom.

Att det är ok att vara nörd, och att allt kommer att ordna sig. Helt plötsligt känns allt det andra inte lika farligt längre. Och där någonstans är det också som Spaced går från att bara vara en fruktansvärt bra komediserie till att bli en av mina största favoriter någonsin. Kanske säger den verkligen mer om mig än vad jag själv någonsin kan göra.

”You think I’m unemotional, don’t you? I can be emotional! Jesus, I cried like a child at the end of ‘Terminator 2’!”

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall)

Annonser

En reaktion på ”Tv-serien som personlighetstest

  1. Underbart ärligt blogginlätt som får mig att känna mig mindre udda i mina egna navelskådande introspektionsanalyser… och såklart är det skräckingivande också!

    Jag börjar nu själv undra vad det säger om mig att jag inte ens relaterat till många serier på sistone –

    När jag tänker efter så är karaktärsfavoriter troligtvis Kramer i Seinfeld…

    Individen som ofta känner sig lätt bortkommen men som egentligen inte störs av det, är i sin egen värld, lätt (starkt) absurd, får sina egna idéer och villar bort sig i sin egen fantasi – har kontakt med andra på ett hörn, rör sig inne och utan men är aldrig riktigt hemma någonstans och är relativt ofarlig.

    Oroväckande? … Nja. Om jag skulle vilja så skulle det ju kunna skrämma vettet ur mig, men det orkar jag inte. Jag tar en kaffe på det och sätter mig för att se ”Black books”, den lät intressant utifrån dina beskrivningar.

    För övrigt så prisar många bekanta och vänner till mig ”Fawlty towers” och black adder… Och jag förstår aldrig riktigt vitsen i det och känner mig såklart utanför, något annat är för mig inte förväntat! /h

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s