80-talisterna och barnprogramsnostalgin

Fråga vilken 70-talist som helst om dennes relation till televisionen i sin barndom, och chansen är överhängande att hon/han med skräck nämner hur deras uppväxt förstördes.
Man kanske nämner Fem Myror som positivt exempel, men chansen är större att någon refererar till ångestladdade möten med Vilse i Pannkakan eller andra proggiga barnprogram från SVT’s mest ”vänstervridna” år.
Vilket får mig som 80-talist att tänka på hur helt annorlunda min egen generation ser tillbaka på sin tv-barndom.

Nej, det närmaste vi som växte upp under 80- och början av 90-talet kommit Storpotätens tv-terror är möjligtvis Jan Lööfs Skrot-Nisse och hans Vänner, vars obehagligt livslika dockor med den lömske ingenjören Ture Björkman i spetsen verkar ha slagit skräck i de flesta av de människor i samma ålder som jag pratat med.

Men i övrigt framstår vi verkligen som en generation som inte kan, och kanske inte ens vill släppa sin barndom.

Något som manifesterar sig på många olika sätt, men som lyser absolut starkast i just den där ohämmade, förblindande nostalgin och glädjen vi verkar hysa till vår barndoms tv-program. Om du var barn under det sena 80-talet/tidiga 90-talet behöver någon knappt göra mer än att nynna på titelmelodin tillDisneydags för att den där nostalgiradarn längst bak i minnesbanken ska börja tjuta.

Jag vet inte om den här starka driften att återuppleva och minnas vår barndom är något som drabbat alla föregående generationer. Men det känns ändå på något vis som om den blivit extra stark hos just oss.

Delvis förstås tack vare att vi var små under en tidsperiod då utbudet på tecknade serier var såväl stort som kvalitativt. Vi kom in i västvärldens andra guldålder då det gällde animerade barnprogram. Men också delvis på grund av att vi växte upp och blev utkastade i ett arbetslivsklimat där tillfällena att faktiskt få jobb och arbeta som vuxna blev allt färre. Kanske är det inte så konstigt att vi drömmer oss tillbaka.

Och i dagens läge då allting finns tillgängligt på internet finns det ju inte heller något som stoppar oss från att just ta oss tillbaka, precis när vi vill.

Ett av de allra tydligaste exemplen kom i somras, då vi efter en krogrunda hade samlats hemma hos en av oss för efterfestande. Någon gång mitt i natten, precis i det där limbo-liknande tillståndet mellan berusning och post-fylla, då ölflaskorna börjat sina, tystnade så plötsligt musiken.

Någon hade kommit på idén att spela upp ett klipp på youtube. På mindre än en sekund var vi en klunga av människor som stod böjda över en laptop, hojtandes ”Saber Rider!””Luftens Hjältar!” och ”DuckTales!” i munnen på varandra.

Visst var det delvis alkoholen, men det fanns också något annat där. En djupt rotad, icke-ironisk, helhjärtad önskan att återvända till den där lyckligare, enklare tiden då vi serverades rad efter rad av olika färgglada, underhållande serier, som de bortskämda snorhyvlar vi var.

Även om vi på ytan försöker framställa oss som vuxna människor är ändå en sökning på ordet ”Räddningspatrullen” uppenbarligen allt som behövs för att förvandla ett rum med män och kvinnor i 20-årsåldern till barn på nytt.

(Ursprungligen publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 14/4-2010)

Rymd-western och 80-talshårdrockiga gitarrer i perfekt symbios:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s