Jag stalkade Lassie

En av de saker jag insett efter att ha flyttat ner till den kungliga hufvudstaden är den betydligt större procentuella halten av så kallade ”kändisar” man stöter på i det dagliga livet. Hittills har jag lyckats sitta i samma tunnelbanevagn som en lätt plufsig Joe Labero samt en väldigt glad Jonas Karlsson, sett Lars Norén stryka omkring vid ett vindpinat Slussen, noterat Fares Fares inmundiga middag vid Götgatsbacken och sett åtminstone två svt-programledare vars namn jag inte kan komma på lufsa runt med barnvagnar kring medborgarplatsen.

Men riktigt starstruck blev jag inte förrän i förra veckan, då jag begett mig ut på kombinerad lunch/inspirationsjakt för karaktärsskisser på trevliga, om än något indie-hipster-överbelastade Café String. Mitt inne i en tugga lasagne hör jag plötsligt en röst jag känner igen från diverse popkulturella diskussionssammanhang på tv, och jag tittar upp bara för att notera att där sitter musikjournalisten Fredrik Strage med sällskap och diskuterar skivsamlande hårdrockare samt trendängsliga britter med fixering vid obskyr amerikansk soul.

Jag försöker se oberörd ut där jag sitter och kanske inte allt för subtilt gör en hastigt nedtecknad skiss allt medan samtalet, som jag lyckas höra utdrag ur, fortgår. Ungefär där någonstans börjar jag känna att det hela kanske börjar gränsa till något slags obehagligt stalker-/tecknings-paparazzi-beteende, och att jag nog bör sluta. Jag  väntar ett bra tag, tills dess att de lämnat caféet och svängar sedan in en snabb sväng på en närliggande skiv-/secondhand-butik, bara för att notera att det naturligtvis är precis dit som de också gått, och således också förstört alla mina chanser att inte framstå som någon slags besatt fanboy alá Robert de Niro i ”The Fan” . Nåväl. Det jag ville komma fram till var i alla fall att allt detta ledde fram till denna lilla skiss:

(Och ja, jag inser att enbart faktumet att jag faktiskt tecknade av det hela och publicerade här per automatik gör mig till just den sortens lätt suspekta människa som jag försökte undvika att vara. Så ja, om du läser det här, Fredrik Strage, ber jag om ursäkt. Jag kunde inte låta bli.)

En av de saker jag insett efter att ha flyttat ner till den kungliga hufvudstaden är den betydligt större procentuella halten av så kallade ”kändisar” man stöter på i det dagliga livet. Hittills har jag lyckats sitta i samma tunnelbanevagn som en lätt plufsig Joe Labero samt en väldigt glad Jonas Karlsson, sett Lars Norén stryka omkring vid ett vindpinat Slussen, noterat Fares Fares inmundiga middag vid Götgatsbacken och sett åtminstone två svt-programledare vars namn jag inte kan komma på med barnvagnar runt medborgarplatsen.

Men riktigt starstruck blev jag förrän i förra veckan, då jag begett mig ut på kombinerad lunch/inspirationsjakt för karaktärsskisser på trevliga, om än något indie-hipster-överbelastade Café String. Mitt inne i en tugga lasagne hör jag plötsligt en röst jag känner igen från diverse popkulturella diskussionssammanhang på tv, och jag tittar upp bara för att notera att där sitter musikjournalisten Fredrik Strage med sällskap.

Annonser

En reaktion på ”Jag stalkade Lassie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s