Ett musikminne, #1

Inspirerad av fyrarutors-formatet i Loka Kanarps minst sagt förnämliga bok ”Pärlor och Patroner” fick jag här i veckan inspiration till att påbörja en idé som flutit runt i mitt huvud i flera år nu: att i serieform berätta om olika musikaliska anekdoter ur mitt liv.

Eftersom mitt liv till stor del varit ganska tråkigt och på ett lätt asperger-aktigt sätt i mångt och mycket enbart kretsat kring saker som musik, film och böcker och inte hejdlöst partajande känns det som att musikminnen är det jag kan göra i självbiografisk form som känns allra mest personligt och eget. Har i alla fall uppslag till några fler historier, så om allt vill väl och om någon överhuvudtaget finner det intressant kanske det dyker upp fler musikrelaterade anekdoter från åren som gått! Och nej, jag vet inte om det där sistnämnda egentligen ska tolkas som ett hot eller löfte. Ni får avgöra.

Först ut är hur som helst den något hopklämda historien om hur ett väldigt specifikt band för snart tio år sedan kom att förändra min syn på musik för alltid.

"Å som vanlit får en klicke för å se bildera i tocken därna storformat!"

Och för er som helt missat vad det handlar om, rekommenderar jag att ni ser på det här för att förstå:

3 reaktioner på ”Ett musikminne, #1

  1. svar: Oj, jag känner mig rätt nöjd med att få en så fin kommentar av någon så duktig som du! Att du ens såg inlägget är ju rätt fint, trodde bara det var plikttrogna vänner till mig som någonsin klickade sig in på min blogg🙂

    Och om ditt musikminne: jag kommenterade inte när jag läste inlägget första gången, men sen tänkte jag lite på det och nu när jag läser det andra gången så känner jag ju igen mig en hel del. Det är precis som folkrocken i mina föäldrars skivsamling. ”Äsch, Blood On the Tracks tyckte jag aldrig om” typ.
    Fler musikrelaterade anekdoter! Woo! Jag röstar FÖR!
    Och så älskar jag andra rutan, moln, världsrymd och zeppelinare är jävlarimig ingen dålig bakgrund.

    • Haha, det var så lite så! Vet inte om jag skulle kalla mig själv särskilt duktig i jämförelse med många andra, men orden värmer, det gör de!🙂
      Anledningen till att jag fann din blogg var genom att din mailadress stod med i en av kommentarerna du lämnat förut, och nyfiken i en strut som man är googlade jag mig fram till bloggen som jag smygföljt ett tag nu. Och när jag möttes av schysst pixelart kunde jag inte riktigt hålla mig borta.
      Försökte mig på att bemästra pixlandets ädla konst för bra många år sedan, men lyckades aldrig riktigt komma någon vart, så numera nöjer jag mig oftast med att besöka forumen på AGS hemsida och spela alla fruktansvärt snygga lo-resspel de svänger ihop.

      Ja, jag tror nästan alla har någon sån där upplevelse vad det gäller sina föräldrars musiksamling/smak, då man blir besviken på något de klankar ner på.
      Strax efter att jag fick reda på att min mor slaviskt följde Twin Peaks då det först kom(coolt) fick jag reda på att hon idag nog tyckte det inte var något speciellt(besvikelse). Mer blir det nog, det känns ganska spikat – Så räkna med satanisk progg, bekännelser om synthpop och andra sköna grejer framöver!
      Hehe, nej, det är svårt att göra fel när man har två av tidernas mest ikoniska skivomslag som fuskhjälp när man tecknar, måste jag säga. Heh.

      (Trist att de dissade Dylan, får man väl även tillägga!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s