Ljudet av stråkar när världen går under

Ur stereon strömmar ljudet av böljande stråkar och vitglödgade oljudsgitarrer. Ovanpå dem en tung, basigt monoton stämma som mässar en ödesmättad monolog. Jag lyssnar på det om och om igen, och en specifik fras sticker ut: ”We’re trapped in the belly of this horrible machine, and the machine is bleeding to death”.

Talet i fråga är en samplad monolog från kanadensiska postrock-bandet Godspeed you! black emperors debutskiva från 1997. En skiva och ett band vars musik har förföljt mig i så många år med sina svindlande, apokalyptiska sinnesbilder, men vars bitterljuvt vackra, förkrossande domedagsstämning nu börjar kännas alltmer påtaglig och verklig.

Den mörka, cinematiska värld som Godspeed you! black emperors bedövande storslagna musik målat upp inuti mig har alltid varit en som känts avlägsen och eskapistisk. Trots att den haft sin grund i och inspirerats av högst verkliga situationer samt politiska strömningar är det först nu som den för min del börjat kännas på riktigt.

Ser bilder från kravallerna i Englands förorter. Ser kaoset, förödelsen, våldet och den hätska stämningen. Ser hur åratal av klassklyftor, fattigdom och social misär briserar likt en mänsklig flodvåg ur en brusten damm.

Tänker på terroristdådet i Norge. Massakern. Hur den människofientliga, högerpopulistiska politik som fått växa fram i Europa under de senaste åren till sist lett fram till något slags logiskt klimax av ideologiskt hat och dödande.

Läser om hur land efter land närmar sig kollaps i finanskrisernas spår. Tänker tanken att USA kanske kommer drabbas av samma öde. Att vi egentligen bevittnar de inledande kramperna i ett döende imperiums sista dödsryckningar.

Tankarna svindlar i mitt huvud. Så långt borta, men ändå närmare än någonsin. Vill inte tänka på det. Försöker förtränga allt inuti tunnelbanan. Låta dess trygga, metalliska innanmäte kapsla in mig och stänga ute all oro. Det går nästan, men förnimmelsen vägrar släppa.

Jag slår igång ”The Dead Flag Blues” igen och låter tågvagnens stadiga gungande i kombination den melankoliska instrumentalmusiken förstärka känslorna istället för att döva dem.

Jag blundar. Lyssnar och tänker att om världen nu kommer att gå under så är det här det jag vill höra när allting faller samman. Ljudet av stråkar, klangspel och orkestrala crescendon som slingrar sig tillsammans i en sista dödsdans mot en eldröd himmel.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-08-13)

En ovanlig känsla av tomhet

Det var nyligen premiär för den danske demonregissören Lars von Triers nya film, undergångsskildringen ”Melancholia”.
Men trots filmens obevekliga domedagsslut var det ändå inte med ångest i hjärtat jag gick ut från biografen härom veckan.
Det var med en ovanlig, och inte helt obehaglig känsla av tomhet.

Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig. Eller jo, det visste jag. Jag visste att det var Lars von Trier, mästaren av feel-bad, som låg bakom det hela, och jag visste att filmen skildrade jordens undergång.

Jag visste att jag knappast skulle gå ut från biografen kvittrande av glädje. Men jag hade å andra sidan inte förväntat mig att gå därifrån helt urblåst på känslor heller. Vilket var precis vad som hände.

Trots att jorden och allt liv på den bokstavligen krossas av titelplaneten Melancholia redan i inledningen blir hela filmen ändå till något av det mest uttömmande jag upplevt någonsin. Kirsten Dunsts briljant spelade brud påminner mig till en början så pass mycket om verkliga personer och erfarenheter att det ibland nästan gör ont.

Hur hennes påklistrade, uppenbart oengagerade leenden under sin egen, extremt påkostade bröllopsfest tycks dölja en rastlös nyckfullhet och en konstant, förlösande jakt på något annat.

Allt skjuts iväg som spikar in i magen. Jag sväljer och ser vidare, men ju längre in i filmen jag kommer desto mer försvinner känsloextremiteten.

Och när surroundljudets öronbedövande brak till sist genomborrar min kropp i takt med att de två himlakropparna kolliderar likt en dödlig, interplanetär kärleksakt i filmens slutgiltiga klimax blir det överväldigande. Bedövande, både fysiskt och psykiskt.

Jag känner att jag kanske borde hulka och snyfta som de övriga i salongen. Men jag kan inte. Det är som om filmen tagit med sig mina känslor och lämnat mig ett tomt skal på bänkraden.

Jordens undergång blir efter två timmars bevittnande av människors flykt undan det oundvikliga inte en tragedi, utan enbart en katarsis. En rening, kanske till och med en lättnad.

Det får mig att tänka. Tänka på mina egna problem och på andras, utan att känna något annat än tomhet. Och för en gångs skull är det en högst behaglig sådan.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-07-07)

Gatufesten-poster-extravaganza

Blev ombedd att göra affischen till Sensus-scenen på årets upplaga av Gatufesten i Sundsvall. Stod länge i valet och kvalet vad det gällde tema/utseende, men körde till slut på lite skräpig 70-tals-skräck-estetik den här gången.

Om ni nu mot all förmodan planerar att besöka denna så kallade folkfest i år rekommenderar jag varmt Sensus-scenen, då det som vanligt är den del av Gatufesten som har roligast och mest intressant artistutbud.

It’s my party, and I’ll draw if I want to

 

Det är min födelsedag idag och jag väljer att fira den genom att illustrera bevingade, dialektala uttryck från bekantskapskretsen i Sundsvall. Häpp!

Levande musik!

Jodu, du läste rätt, vi i Ingnis ska nu för första gången på mer än ett år spela live igen, och den här gången tar vi och gör sällskap med våra gamla vänner i Black Bay. Det känns som att vi spelade tillsammans ungefär jämt då vi började, d.v.s. runt 2003-2004, så det ska i det närmaste bli en nostalgitripp att få gå upp och återuppleva gamla tider!

Är du med andra ord i Sundsvall den 21 maj rekommenderar jag att du tar dig dit – man vet aldrig när nästa chans kommer att se oss!

(Och ja, det är även jag som svängt ihop postern ovan. Bakgrunds-textur courtesy of su-Y)

Annat aktuellt för er som missat det: intervjuade grymma electro-krautrockarna MF/MB/ för Devotion Magazine i helgen som gick. Vi pratade om varför Malmö är det nya Bollnäs, om att köra vilse i alperna och om att bli haffade av civilsnutar – rafflande läsning, med andra ord! In och läs om ni inte redan gjort det!

Utfarten 36

Min Alfarmania-serie som var mitt bidrag till Det Grymma Svärdet #6 och som ackompanjerade intervjun med Kristian Olsson i nämnda tidsskrift. Blev faktiskt rätt nöjd med den, måste erkännas.

In the Year Twenty-Ten

Eftersom jag med jämna mellanrum(dock alltmer sporadiskt nu efter min flytt till sthlm) skriver för den kära lokalblaskan Dagbladet i Sundsvall blev jag i år på sedvanligt manér ombedd att göra en Årsbästa-lista för Nöje/Kultur-delen, listandes årets tio bästa händelser. (Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att jag tagit mig lite friheter med begreppet ”bästa”, men ändå. En lista på händelser är det ju i alla fall.)

Nu brukar jag i vanliga fall inte återposta min artiklar här på bloggen, men eftersom ingen av årsbästalistorna verkade hamna på nätet så kör jag den direkt här istället. Det verkar ju överlag vara en poppis grej att svänga sig med i bloggosfären, så varför inte, liksom.

Årsbästalista 2010 (Dagbladet – 31/12)

1. Årets låt: MF/MB/ – ”The Big Machine”

De Bollnäsbördiga Malmöborna lyckades fånga den klaustrofobiska förnimmelsen av att vara fast i en obönhörlig urban känslomardröm likt få andra genom denna hypnotiskt electro-krautrockiga postpunk-allsångsdänga.

2. Årets skiva: Masshysteri – ”Masshysteri”


Norrländskt svårmod, geniala texter, briljanta melodier och bland det bästa som gjorts inom svensk punk någonsin.

3. Årets seriealbum: ”Prins Charles Känsla” av Liv Strömquist

Strömquists obarmhärtiga lustmord på hela den romantiska kärleken är inte bara fruktansvärt roligt, utan också extremt tänkvärt för alla med någon slags koppling till eller tvivel kring heteronormativ tvåsamhet.

4. Årets film: ”Four Lions” av Chris Morris

Det misslyckade terrorattentatet här i Sverige gjorde Chris Morris satir av brittiska Jihad-självmordsbombare än mer angelägen för alla att se. Kombinationen av allvarlig inramning och fysisk, ibland nästan fånigt enkel humor fungerade löjligt bra.

5. Årets comeback/spelning: Godspeed you! black emperor, London

Efter drygt sex års väntan fick jag äntligen se dem. Två timmar av post-apokalyptisk undergångsstämning i musikform som bara bevisade att ingen gör lika vackert oljud som nio pretentiösa kanadensare.

6. Årets ”Som-att-bevittna-en-tågkrasch”-upplevelse: Television Personalities, Strand

Förväntningarna var inte höga, men att se en stupfull och heroinstinn Dan Treacy slakta sin egen låtskatt i drygt tre timmar kan vara det sämsta jag sett sedan Köttgrottorna på Pipeline 2008.

7. Årets tyska gubbar 1: Einstürzende Neubauten, Cirkus

Vi fick höra ”Silence is Sexy”. Enough said.

8. Årets tyska gubbar 2: D.A.F, Hornstull Strand

Synthpunkens mästare visade varför de fortfarande har all rätt till den titeln. Medelålders män borde inte få vara såhär oförskämt arga och pigga på scen.

9. Årets mest otippade: Tvivelfronts namnbyte

Lokalbandet med kanske stadens mest inarbetade bandnamn gör en helomvändning och blir The Resonance. Jag har fortfarande inte vant mig.

10. Årets dödsfall: Leslie Nielsen

2010 var ett år då mängder av popkulturella ikoner gick ur tiden, men ingen berörde mig mer än mannen vars ikoniskt vita hår och till synes kroniskt ovetande uppsyn var en enorm del av min uppväxt.

Jag är en farbror nu

Nu i dagarna fick jag en liten förfrågan från min gode vän, loppis-jägaren, folkhems-estetik-vurmaren och vinyl-entusiasten Erik Björnson om att göra en liten logga/banner till hans nystartade och fantastiskt fina blogg Jag är en farbror nu, där han med oförtruten glädje delar med sig av tjusiga fynd och snajdiga 50-, 60- och 70-tals-pryttlar upphittade runtomkring i vårt avlånga land. Självfallet svarade jag ja, och resultatet blev det som följer här nedan:
Inte helt oävet, i alla fall, väl?

Achtung X-mas!

Jag må ha flyttat ner till de sydligare breddgraderna, men en sak är säker: då de kära hedersknyfflarna uppe på Pipeline kallar, så är jag inte den som är den.

Således, när de bad mig att fixa en affisch till deras Julcafé nu på söndag var det inte mer än att jag svängde ihop ovanstående verk lite hastigt och lustigt.

(Hur skulle jag ha kunnat göra något annat då jag dessutom blir lockad med vinylsinglar som betalning? Jag hoppas bara att jag inte enbart får betalt i sjutummare sen då jag går ut i originalaryrket.)

Men ja, är ni Sundsvallstrakterna och suktar efter en go’fika och julmusik som faktiskt går att lyssna på tycker jag definitivt att ni ska styra kosan mot Pipelines lokaler på söndag. Jag kan inte se några andra alternativ.

Skamlös plugg

Ja, det är väl knappast någon överraskning för den luttrade läsaren att jag i det närmaste börjat bli något av en hovleverantör av omslag åt mina vänner i bandet Broken Aris. Därför besparar jag er mer info än att det här är framsidan till deras senaste, sprojlans nya alster,  betitlad ”Fast, Aris and Forever”, att den är på ett sjörövar-/kaffe-tema, och att ni bör beställa och lyssna på den nu om ni vet vad som är bäst för er!