När tysken kommer…

 

…måste man som vanligt vara beredd med nytillverkade propagandaposters.

Portföljjakten #6 – Ge och få på webben!

Det har varit väldigt tyst här på sistone, egentligen enbart på grund av en praktikplats som tar upp större delen av mina dagar och som gör att jag ganska oproduktiv på teckningsfronten då jag väl kommer hem, och istället sätter mig och spelar gamla action-rpg:s till SNES hela kvällarna.

Tre färska seriesidor i skisstadiet! I kass bildkvalitét! Hurra!

Nå, trots det jag har jag inte slutat jobba helt – dels har jag två nya och till innehållet helt olika serier på gång som jag filat på ett tag och som börjar närma sig färdigställande.

Dels har jag inlett vad som verkar kunna bli ett sjukt fruktsamt och roligt seriesamarbete med min gode vän, fotograf-fantomen Emil Nordin, där han skriver manus och jag tecknar. Något som känns extra kul inte minst för att karln, mig ovetandes, visat sig vara lite utav en naturbegåvning vad det gäller underhållande dialog. En fyra-sidig liten episod är att vänta inom en snar framtid!

Men det var ju inte det som det här inlägget skulle handla om – nej, utan om att Hanna Fridén nu äntligen dragit igång sin Portföljjakt igen!

Uppgiften denna gång var att göra ett porträtt av en bloggare som man gillar, och efter många om och men föll mitt val på en av mina favoriter, den alltid like underhållande främjaren av obskyr, konstig och inaktuell populärkultur med gubbig inriktning – Kalle Lind, a.k.a. En Man med ett Skägg.

Stötte dock på ett dilemma då jag on a whim gjorde en sovjet-influerad poster i Illustrator mest på skoj, och började gilla den nästan lika mycket som min första ide:

Kände dock till slut att den nog var mindre representativ för vad jag vanligtvis brukar göra, så jag väljer att bara ta med den som bonus – det är alltså det första bidraget som gäller! Häpp!

Ein Volk, ein Schule, ein Ausbildung.

På något vis misstänker jag att skolledningen inte kommer att vilja anamma mitt förslag för ny grafisk profil.

Concrete Walls

Med en ursäkt till alla som faktiskt kan ryska på riktigt.

Blod och knark i skog och mark

Efter några dagars vistelse i de jämtländska skogarna är jag nu äntligen tillbaka, med åtminstone en viss del av förhoppningarna uppfyllda. Å ena sidan var det trevligt att besöka den härligt instängda 70-talsstugan och bara ta det lugnt, elda i öppen spis, lägga ”idioten”, läsa gamla Kalle Ankas Pocket och ha ”Sällskapsresan”-maraton med fadern + morbror.

Men å andra sidan blev det inte det trevliga vädret jag hade hoppats på, vilket ledde till att de småtrevliga skidturerna i behaglig sol jag hade föreställt mig istället blev till sinnessjukt påfrestande mini-expeditioner i mulen snålblåst som närmast urartade till storm när man väl nådde upp på kalfjället. (det hade blåst runt 30 sekundmeter, fick jag höra i efterhand). Trots konstant töväder var det eller mindre snöande och stormande genom hela vistelsen.

Snö, snö och åter snö.

Och populärkulturskadad som jag är var förstås det enda jag kunde tänka på under dessa blåsiga utomhusvistelser vilka olika filmscenarion det påminde om. Jag kunde inte riktigt bestämma mig om det var mest likt…

(Fast utan prisjägarna och Klaus Kinski)

…eller…

(Fast utan utpressandet/kidnappandet/mördandet)

…eller…

(Fast utan dubbelagenter, ubåtar och vatten)

Men säg den storm som inte för något gott med sig. Det dassiga vädret bidrog åtminstone till att det blev lite kreativt gjort. Till exempel slängde jag ihop den här lilla ensidesserien, som jag bitvis insåg var mer träffsäker än jag hade avsett:

"Så jävla fräscht med vildmark, alltså."

Dessutom blev jag av en nog ganska miljövidrig, men jäkligt rolig skotertur med fadern inspirerad till att skissa på sovjetiska propaganda-posters. Jag vet inte om det var en flashback från mina väldigt korta dagar som partipolitiskt engagerad under gymnasietiden, eller för att skoteråkningen påminde mig om alla de otaliga jaktsekvenser med arga ryssar på snöskotrar och skidor som alltid tenderar att dyka upp i alla Bondfilmer där det finns snö med i någon scen. Jag gissar på det sistnämnda.

Hur som helst resulterade det i följande halvtaffliga försök till hyllning av den forna USSR-estetiken:

Inte för att jag på något vis uppmuntrar till folkmord, diktatur och förtryck, men man ska inte heller sticka under stol med att de gamla kommunisterna, till skillnad från mig, visste hur man satte ihop snygga propaganda-affischer!

The stuff that dreams are made of

…Eller ja, en liten teckning med lätt propaganda-aktig framtoning på temat sömn och drömmar, i alla fall. Alltid något.
Slog mig även nu då jag laddade upp bilden att mannen i mitten så smått påminner mig om åklagaren Ed Danvers i tv-serien ”Homicide: Life on the Street”. Jag börjar ana att plöjandet av sju säsonger på en månad kanske är lite mycket.