Ljudet av stråkar när världen går under

Ur stereon strömmar ljudet av böljande stråkar och vitglödgade oljudsgitarrer. Ovanpå dem en tung, basigt monoton stämma som mässar en ödesmättad monolog. Jag lyssnar på det om och om igen, och en specifik fras sticker ut: ”We’re trapped in the belly of this horrible machine, and the machine is bleeding to death”.

Talet i fråga är en samplad monolog från kanadensiska postrock-bandet Godspeed you! black emperors debutskiva från 1997. En skiva och ett band vars musik har förföljt mig i så många år med sina svindlande, apokalyptiska sinnesbilder, men vars bitterljuvt vackra, förkrossande domedagsstämning nu börjar kännas alltmer påtaglig och verklig.

Den mörka, cinematiska värld som Godspeed you! black emperors bedövande storslagna musik målat upp inuti mig har alltid varit en som känts avlägsen och eskapistisk. Trots att den haft sin grund i och inspirerats av högst verkliga situationer samt politiska strömningar är det först nu som den för min del börjat kännas på riktigt.

Ser bilder från kravallerna i Englands förorter. Ser kaoset, förödelsen, våldet och den hätska stämningen. Ser hur åratal av klassklyftor, fattigdom och social misär briserar likt en mänsklig flodvåg ur en brusten damm.

Tänker på terroristdådet i Norge. Massakern. Hur den människofientliga, högerpopulistiska politik som fått växa fram i Europa under de senaste åren till sist lett fram till något slags logiskt klimax av ideologiskt hat och dödande.

Läser om hur land efter land närmar sig kollaps i finanskrisernas spår. Tänker tanken att USA kanske kommer drabbas av samma öde. Att vi egentligen bevittnar de inledande kramperna i ett döende imperiums sista dödsryckningar.

Tankarna svindlar i mitt huvud. Så långt borta, men ändå närmare än någonsin. Vill inte tänka på det. Försöker förtränga allt inuti tunnelbanan. Låta dess trygga, metalliska innanmäte kapsla in mig och stänga ute all oro. Det går nästan, men förnimmelsen vägrar släppa.

Jag slår igång ”The Dead Flag Blues” igen och låter tågvagnens stadiga gungande i kombination den melankoliska instrumentalmusiken förstärka känslorna istället för att döva dem.

Jag blundar. Lyssnar och tänker att om världen nu kommer att gå under så är det här det jag vill höra när allting faller samman. Ljudet av stråkar, klangspel och orkestrala crescendon som slingrar sig tillsammans i en sista dödsdans mot en eldröd himmel.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-08-13)

09-15-00

Morgonens soundtrack:

Foton ur arkivet, #1

I veckan så slog en tanke mig. Att det var fruktansvärt länge sedan jag hade lusten att aktivt vara ute och fotografera. Mitt fotointresse nådde väl någon slags peak strax efter gymnasiet, under min journalistutbildning, men efter det så ebbade det hela ut så smått, och nu de senaste åren har jag knappt rört avtryckaren mer än till husbehov trots att jag äger en fullt fungerande systemkamera.

Men så nu bara för några dagar sedan så kom det där intresset på något vis tillbaka, efter att dels ha återupptäckt den rent ut sagt genialiske finsk-amerikanske fotografen och natursurrealistiska bildkonstnären Arno Rafael Minkkinen, och dels genom att kika runt på och inspireras av nyupptäckta Anna Ekros grymma fotoblogg.

Nu är jag ju definitivt inte i endera ovanståendes klass, men passade hur som helst på att fota lite under en sammankomst med vänner, och blev förvånansvärt nöjd med resultatet. Tillräckligt nöjd för att försöka få bort den värsta ringrostigheten och dokumentera lite mer framöver. För det är ju faktiskt fantastiskt härligt då man lyckas få till en bild man är riktigt nöjd med.

Tänkte således tills dess att jag har lite nya bilder att bjuda på, passa på att publicera några av de gamla sköna snapshots jag är mest nöjd med från den tid då jag var som mest aktiv med kamorran. Jag börjar med lite gamla bandbilder från början av 2007 på ett av Sundsvalls allra bästa band någonsin – mina vänner i numer mer eller mindre nedlagda post-rockarna A Sense of Levity.

De längsta sex minuterna av ditt liv.

Eller ja, kanske inte, men inte så långt ifrån. Brukar försöka undvika alltför mycket skamlöst bandhorande här på bloggen, men kände denna gång för att göra ett litet undantag. Det är nämligen så att vårt band The Longest Hour(tidigare behandlat här), Sundsvalls kanske pretentiösaste och mig veterligen enda experimentella post-rock/post-hardcore-konstellation har blivit intervjuade för den eminenta bloggen The Vall of Sund, som har för syfte att dokumentera och bevaka Sundsvalls musikliv.

Självklart ville vi vara med på ett hörn, så här nedan kommer alltså ett utdrag där jag, Kim-Evert och Emil bland annat diskuterar bildandet av bandet, vår första spelning, vår inställning till att skriva musik i TLH samt spelar upp lite delar ur en av våra nya låtar. Anledningen till att det är många klipp är att vi är pratglada jävlar som aldrig kan hålla käften och därmed pratade/svamlade i munnen på varandra konstant i säkert en timme. Håll till godo!