Bara för att jag är en så hyvens typ har jag passat på att bunta ihop alla delar i ”Öppna”-serien till ett enda stort, förhållandevis lättöverskådligt retrospektiv, så att den som nu mot all förmodan skulle känna för att läsa spektaklet i en sittning kan göra det utan att behöva gå igenom en sjuhelsikes massa gamla blogginlägg. Som vanligt, med andra ord. Tres clever, non? Och som vanligt är det bare å klicke på bildera för å göre dem större – jo jag tackar, jag!
Spontana reaktioner såhär i efterhand:
• Att man inte är någon Charles Burns än. Hej inkonsekvens!
• Att sida 13 kan vara den seriesida som jag är mest nöjd med hittills. Precis som jag ville ha den. Varför kan jag inte teckna sådär jämt? Kan det ha något att göra med att jag just hade läst ”Like a velvet glove cast in iron” och var extra inspirerad? Hm.
• Att hela det här försöket till skräckserieestetik har fått mig sinnesjukt sugen på att läsa om gamla nummer av 70-talsskräckserieblaskan ”Chock” som jag med en blandning av äckel och förtjusning läste som liten parvel bland min farbrors gamla seriesamling hos farmor & farfar. Om någon är sugen på att skänka bort lite gamla nummer, hör av er!
• Att jag borde komma på ett mindre antiklimaktiskt slut nästa gång.
