Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vampyrer.
Som liten var jag närmast sjukligt rädd för dem, eller kanske främst för själva tanken på att de skulle kunna komma in genom fönstret när man sov, bita en och förvandla en till en av dem. Jag vet egentligen inte hur jag blev så fobiskt rädd för dem, då jag inte såg en enda vampyrfilm som barn. Men jag har däremot vaga minnen av att Mark Levengood, av alla människor, hade något slags kunskapsprogram för barn anno tidigt 90-tal,(”Aha, sa Mark”, någon?) där han bland annat gjorde något slags informativt inslag om just vampyr-sägner, som jag vill minnas skrämde skiten ur mig.
Och även om min panikartade vampyrskräck inte längre existerar har jag fortfarande ett ganska kallt förhållande till dem som fenomen. Under högstadiet – den enda period i livet då det väl egentligen är ursäktat att vara insnöad på vampyrer – var jag tack vare det eminenta äventyrsspelet ”Gabriel Knight 2″ insnöad på varulvar istället.
Just därför har jag också idag lite svårt att hänga med i den rådande vampyrhypen som verkar pågå. Jag förstår inte riktigt vad allt hullabaloo är om, helt enkelt. Det lilla jag sett av dagens vampyrer verkar dessutom inte ens särskilt läskigt. Det känns som om man lika gärna kan använda dem till något nyttigt istället. Som till exempel detta: 
Vore inte det ganska praktiskt?
