Skuggan på skorstensstocken (Redux)

Hörni, kommer ni ihåg vad jag lovade att jag inte skulle göra för ett tag sedan när jag just hade upptäckt en färgläggningsteknik jag verkligen gillade? Jo, just det: att inte sitta och göra om en massa gammalt mög med just den tekniken.

…Så vad har jag suttit och gjort den senaste tiden? Um, ja, jo, kanske precis exakt det. Men jag ursäktar mig med att jag tyckte resultatet blev så himla snyggt och mycket bättre än den tidigare varianten att jag inte kunde låta bli:

Halvt omedvetet blev det nog dessutom inspirerat av dessa fantastiskt fina skräckillustrationer av Fred Banbery från 1961.

(Dessutom har jag vid sidan om det även har tecknat vidare på den skräck/mystik/äventyrsserie jag teasat om tidigare, och jag blir bara mer och mer pepp ju längre jag kommer – uppe i fem sidor nu, det tar sig!)

Det är ej död som för evigt vilar…

…och i evigheten bryts även dödens pilar.

Helgens soundtrack har, som ni kanske anar av bilden ovan, varit Ernst-Hugo Järegårds inläsningar av H.P Lovecraft. En av de finaste sakerna med Ernst-Hugos inläsningar är att man efter ett tag slutar notera innehållet och i nästan börjar höra hans röst som en slags musik. Kommer aldrig att tröttna.

Den mediokra musikens skamsköljningar

En av de största anledningarna till att jag ganska ofta känner mig oerhört ointresserad av ny popmusik och musik överhuvudtaget är för att den inte ger mig några associationer eller känslomässiga sinnesbilder.

Otaliga gånger har jag befunnit mig i sällskap av människor jag i övrigt gillar och respekterar personlighets- och smakmässigt när de rekommenderat mig något i låtväg av något nytt, hippt och creddigt band som i mina öron låtit totalt intetsägande. Inte dåligt per se, bara så oerhört intetsägande. Blekt, tandlöst, menlöst och oengagerande.

Jag har tvingat ur mig ett artigt ”Mm, jo, det är en ganska schysst låt, helt klart.” och känt skammen och skulden välla upp inom mig. Skam över att jag ljugit. Över att jag inte vågat stå upp för att jag egentligen tyckte att det var bland det tråkigaste jag hört.

Och skam över att det påmint mig om alla de gånger jag som skribent/journalist/kritiker tummat på min egen smak för att skriva ”objektivt”.

Skam över att jag varit rädd för att framstå som att jag inte förstått det som alla andra verkar ha hajat. Den ynkliga, bekräftelsetörstande och konflikträdda delen av mig som jag hatar, men som aldrig riktigt verkar vilja släppa sina klor om mitt medvetande och som fortsätter att se till att jag konstant saboterar mina egna försök att vara socialt fungerande.

 

"...Jodå, de är ju duktiga musiker, helt klart..."

Jag är inte den som föraktar ”en bra låt”, och det finns tveklöst musik som jag älskar trots att den egentligen är ganska omärkvärdig i sitt sound. Men det är fortfarande den musik vars sound, innehåll och atmosfär tar mig till en annan plats eller tid som verkligen ger mig något.

Det är därför jag älskar film noir-doftande jazz, apokalyptisk post-rock, öken-twangig folk, dystopisk synthpop, brutal death metal, abstrakt ambient/drone och sinnesutvidgande psykedelisk rock.

Det är musik som ger något extra utöver bara låtarna, som har en extra dimension. Där jag slipper skammen och skuldkänslorna för den där fejkade öppenheten inför musik som egentligen är mördande tråkig.

 

 

Skuggan på skorstensstocken

Obscen fanart-fredag!

Eftersom eminenta Lina Neidestam efterfrågade lite fanart på sin blogg inför sin kommande feminist-porr-serieroman ”Maran” så kunde jag förstås inte låta bli, delvis sporrad av vår egen lilla orgie i snusk till kommande numret av Hör Upp!. Jag valde att köra på H.P Lovecraft/Cthulhu/tentakel/snusk-temat, vilket blev betydligt grövre än jag tänkt mig, men jag tror ändå att jag gillar det, på nåt vis.

Saxat ur skissboken, #4

Visst är jag fortfarande villig att erkänna att bokhandelsjobb är en av den bättre sortens butiksjobb, men efter snart en vecka av riktigt butiksjobb från morgon till kväll börjar jag långsamt att bli lite själsligt död, inte minst i de långa stunder då det finns absolut ingenting att göra och ingenting att sitta på. Då blir både fötter och psyke något ömma.

Lyckligtvis finns det ju då som jag skrivit om tidigare, tillfälle att låna närmsta penna och anteckningsblock för att bota ledan med. Och det är också precis vad jag gjort. Tre tonåringar som kom in och pratade om/köpte H.P Lovecraft-samlingen ”Necronomicon” fick mig att göra en snäll(men som vanligt felstavad) Cthulhu-teckning tillsammans med en drömbild av en glad kund och en avtecknad cykelkorg som en ung kvinna hade med sig in i butiken som shoppingkorg. Det kändes bra.