Ljudet av stråkar när världen går under

Ur stereon strömmar ljudet av böljande stråkar och vitglödgade oljudsgitarrer. Ovanpå dem en tung, basigt monoton stämma som mässar en ödesmättad monolog. Jag lyssnar på det om och om igen, och en specifik fras sticker ut: ”We’re trapped in the belly of this horrible machine, and the machine is bleeding to death”.

Talet i fråga är en samplad monolog från kanadensiska postrock-bandet Godspeed you! black emperors debutskiva från 1997. En skiva och ett band vars musik har förföljt mig i så många år med sina svindlande, apokalyptiska sinnesbilder, men vars bitterljuvt vackra, förkrossande domedagsstämning nu börjar kännas alltmer påtaglig och verklig.

Den mörka, cinematiska värld som Godspeed you! black emperors bedövande storslagna musik målat upp inuti mig har alltid varit en som känts avlägsen och eskapistisk. Trots att den haft sin grund i och inspirerats av högst verkliga situationer samt politiska strömningar är det först nu som den för min del börjat kännas på riktigt.

Ser bilder från kravallerna i Englands förorter. Ser kaoset, förödelsen, våldet och den hätska stämningen. Ser hur åratal av klassklyftor, fattigdom och social misär briserar likt en mänsklig flodvåg ur en brusten damm.

Tänker på terroristdådet i Norge. Massakern. Hur den människofientliga, högerpopulistiska politik som fått växa fram i Europa under de senaste åren till sist lett fram till något slags logiskt klimax av ideologiskt hat och dödande.

Läser om hur land efter land närmar sig kollaps i finanskrisernas spår. Tänker tanken att USA kanske kommer drabbas av samma öde. Att vi egentligen bevittnar de inledande kramperna i ett döende imperiums sista dödsryckningar.

Tankarna svindlar i mitt huvud. Så långt borta, men ändå närmare än någonsin. Vill inte tänka på det. Försöker förtränga allt inuti tunnelbanan. Låta dess trygga, metalliska innanmäte kapsla in mig och stänga ute all oro. Det går nästan, men förnimmelsen vägrar släppa.

Jag slår igång ”The Dead Flag Blues” igen och låter tågvagnens stadiga gungande i kombination den melankoliska instrumentalmusiken förstärka känslorna istället för att döva dem.

Jag blundar. Lyssnar och tänker att om världen nu kommer att gå under så är det här det jag vill höra när allting faller samman. Ljudet av stråkar, klangspel och orkestrala crescendon som slingrar sig tillsammans i en sista dödsdans mot en eldröd himmel.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-08-13)

Den mediokra musikens skamsköljningar

En av de största anledningarna till att jag ganska ofta känner mig oerhört ointresserad av ny popmusik och musik överhuvudtaget är för att den inte ger mig några associationer eller känslomässiga sinnesbilder.

Otaliga gånger har jag befunnit mig i sällskap av människor jag i övrigt gillar och respekterar personlighets- och smakmässigt när de rekommenderat mig något i låtväg av något nytt, hippt och creddigt band som i mina öron låtit totalt intetsägande. Inte dåligt per se, bara så oerhört intetsägande. Blekt, tandlöst, menlöst och oengagerande.

Jag har tvingat ur mig ett artigt ”Mm, jo, det är en ganska schysst låt, helt klart.” och känt skammen och skulden välla upp inom mig. Skam över att jag ljugit. Över att jag inte vågat stå upp för att jag egentligen tyckte att det var bland det tråkigaste jag hört.

Och skam över att det påmint mig om alla de gånger jag som skribent/journalist/kritiker tummat på min egen smak för att skriva ”objektivt”.

Skam över att jag varit rädd för att framstå som att jag inte förstått det som alla andra verkar ha hajat. Den ynkliga, bekräftelsetörstande och konflikträdda delen av mig som jag hatar, men som aldrig riktigt verkar vilja släppa sina klor om mitt medvetande och som fortsätter att se till att jag konstant saboterar mina egna försök att vara socialt fungerande.

 

"...Jodå, de är ju duktiga musiker, helt klart..."

Jag är inte den som föraktar ”en bra låt”, och det finns tveklöst musik som jag älskar trots att den egentligen är ganska omärkvärdig i sitt sound. Men det är fortfarande den musik vars sound, innehåll och atmosfär tar mig till en annan plats eller tid som verkligen ger mig något.

Det är därför jag älskar film noir-doftande jazz, apokalyptisk post-rock, öken-twangig folk, dystopisk synthpop, brutal death metal, abstrakt ambient/drone och sinnesutvidgande psykedelisk rock.

Det är musik som ger något extra utöver bara låtarna, som har en extra dimension. Där jag slipper skammen och skuldkänslorna för den där fejkade öppenheten inför musik som egentligen är mördande tråkig.

 

 

In the Year Twenty-Ten

Eftersom jag med jämna mellanrum(dock alltmer sporadiskt nu efter min flytt till sthlm) skriver för den kära lokalblaskan Dagbladet i Sundsvall blev jag i år på sedvanligt manér ombedd att göra en Årsbästa-lista för Nöje/Kultur-delen, listandes årets tio bästa händelser. (Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att jag tagit mig lite friheter med begreppet ”bästa”, men ändå. En lista på händelser är det ju i alla fall.)

Nu brukar jag i vanliga fall inte återposta min artiklar här på bloggen, men eftersom ingen av årsbästalistorna verkade hamna på nätet så kör jag den direkt här istället. Det verkar ju överlag vara en poppis grej att svänga sig med i bloggosfären, så varför inte, liksom.

Årsbästalista 2010 (Dagbladet – 31/12)

1. Årets låt: MF/MB/ – ”The Big Machine”

De Bollnäsbördiga Malmöborna lyckades fånga den klaustrofobiska förnimmelsen av att vara fast i en obönhörlig urban känslomardröm likt få andra genom denna hypnotiskt electro-krautrockiga postpunk-allsångsdänga.

2. Årets skiva: Masshysteri – ”Masshysteri”


Norrländskt svårmod, geniala texter, briljanta melodier och bland det bästa som gjorts inom svensk punk någonsin.

3. Årets seriealbum: ”Prins Charles Känsla” av Liv Strömquist

Strömquists obarmhärtiga lustmord på hela den romantiska kärleken är inte bara fruktansvärt roligt, utan också extremt tänkvärt för alla med någon slags koppling till eller tvivel kring heteronormativ tvåsamhet.

4. Årets film: ”Four Lions” av Chris Morris

Det misslyckade terrorattentatet här i Sverige gjorde Chris Morris satir av brittiska Jihad-självmordsbombare än mer angelägen för alla att se. Kombinationen av allvarlig inramning och fysisk, ibland nästan fånigt enkel humor fungerade löjligt bra.

5. Årets comeback/spelning: Godspeed you! black emperor, London

Efter drygt sex års väntan fick jag äntligen se dem. Två timmar av post-apokalyptisk undergångsstämning i musikform som bara bevisade att ingen gör lika vackert oljud som nio pretentiösa kanadensare.

6. Årets ”Som-att-bevittna-en-tågkrasch”-upplevelse: Television Personalities, Strand

Förväntningarna var inte höga, men att se en stupfull och heroinstinn Dan Treacy slakta sin egen låtskatt i drygt tre timmar kan vara det sämsta jag sett sedan Köttgrottorna på Pipeline 2008.

7. Årets tyska gubbar 1: Einstürzende Neubauten, Cirkus

Vi fick höra ”Silence is Sexy”. Enough said.

8. Årets tyska gubbar 2: D.A.F, Hornstull Strand

Synthpunkens mästare visade varför de fortfarande har all rätt till den titeln. Medelålders män borde inte få vara såhär oförskämt arga och pigga på scen.

9. Årets mest otippade: Tvivelfronts namnbyte

Lokalbandet med kanske stadens mest inarbetade bandnamn gör en helomvändning och blir The Resonance. Jag har fortfarande inte vant mig.

10. Årets dödsfall: Leslie Nielsen

2010 var ett år då mängder av popkulturella ikoner gick ur tiden, men ingen berörde mig mer än mannen vars ikoniskt vita hår och till synes kroniskt ovetande uppsyn var en enorm del av min uppväxt.

Movie (Never made)

Dagens soundtrack:

They had a large barge with radio antenna towers on them that they would charge up and discharge

Sex års väntan. Två timmars musikalisk eufori.

Listen now!

Ja, när ni läser det här är jag antagligen redan på väg bort från detta glåmiga och självmordsbombsdrabbade land till det förmodligen lika glåmiga och antagligen våldsammare lilla landet i väst, nämligen England, för att ikväll bevittna ett av mina absoluta favoritband genom alla tider – Godspeed you! black emperor, när de gör sin tredje liveshow på The Troxy i London den här veckan. Det blir jag och mina två kära vänner Emil och Jonathan, och det kommer gissningsvis att bli ungefär hur bra som helst. Så ja, räkna med ett kort litet juluppehåll här i en dag eller två.

 

http://www.youtube.com/watch?v=-aLjup934Rk

09-15-00

Morgonens soundtrack:

God bless our dead marines

Kvällens soundtrack: