Verklighetens body horror

Jag blir sällan rädd av skräckfilm längre. Det är min ambition varje gång jag sätter mig ner och ser en, men ju äldre jag blir, desto svårare blir det att verkligen bli skrämd. Jag har blivit, om inte mer vuxen, så åtminstone mer avtrubbad.

I mitt huvud går jag igenom det som förr kunde ge mig kalla kårar. Slasherfilmer med psykopatiska mördare känns inte längre hotande. Spökfilmer kan vara obehagliga, men förstörs lite av min grundmurade skepsis mot allt vad vidskepelse och ”det-finns-vissa-saker-man-inte-kan-förklara”-attityder heter. Och klassisk gotisk skräck känns mer trivsamt och visuellt tilltalande än nagelbitande.

En subgenre inom skräck har dock alltid skrämt mig och fortsätter att göra det än idag. Den huvudsakligen filmbaserade ”body horror”-nischen. Subgenren tog form under 80-talet via regissörer såsom David Cronenberg, John Carpenter och Stuart Gordon, och kretsar – som namnet antyder – kring just rädslan för kroppsliga missbildningar, mutationer och förvandlingar. Allt kryddat med magvändande specialeffekter.

Men det som skrämmer mig i genren är inte något objekt eller person. Det är processen, skeendet. I Cronenbergs remake av den klassiska sci-fi-skräckfilmen ”The Fly” från 1986 är det inte det groteska flugmonstret som Jeff Goldblums karaktär slutligen förvandlas till som är det mest obehagliga, utan själva transformationen. Vägen dit.

Den långsamma förvandlingen och nedbrytningen skrämmer mig genom att påminna om det vi fruktar i verkliga livet och aldrig kan undvika. Åldrande. Sjukdom. Personlighetsförändringar. Den ofrivilliga förändringen från ett medvetet och välfungerande jag till någon eller något annat. Det skrämmer för att det påminner mig om sådant jag egentligen inte vill tänka på.

Delvis om min egen dödlighet, men kanske ännu mer om andras. Den påminner mig om tiden strax innan julen 2009, då min mormor låg döende. En längre tids ohälsa hade visat sig vara långt framskriden blodcancer. Vi visste att hon inte hade långt kvar.

Att se henne sitta där i sin säng på sjukhemmet med plågsamma smärtor som pulserade ut med varje andetag genom hennes utmärglade, svaga, nästan genomskinliga kropp samtidigt som demensen gjorde att hon hela tiden glömde bort vad som hände och varför hon hade så ont var i det närmaste outhärdligt.

Inte bara för att hon så uppenbart led och bara ville dö, utan också för att jag inte kände igen henne. Hon var inte längre den jag mindes från min barndom och uppväxt. All den bestämdhet, styrka och värme jag en gång sett var ersatt av förvirring, rädsla och svaghet. Jag blev rädd för att jag insåg att mitt minne av hur henne innan sjukdomen hade börjat försvinna. Där låg den verkliga skräcken.

Men hur mycket det än skrämmer mig och får mig att associera till verklighetens obehag finns där också något lockande, ja, nästan attraherande och upphetsande i tanken på förvandlingen. Likt forskaren Ed Jessup i ”Altered States”, en annan gränsöverskridande body horror-klassiker, så uppfylls jag ibland också av tanken på att hitta ett annat tillstånd och att förändras, trots(eller kanske tack vare) att det är så skräckfyllt.

Det är den skräckblandade förtjusningen som gör att jag gång på gång dras tillbaka till den kroppsliga nedbrytningens och omvandlingens nervpirrande mekanismer. Som gör att jag fortsätter ömsom lockas och ömsom kväljas av body horrorn.

Titta bakåt för att blicka framåt

Lägg fram idén om att göra en spelfilm helt utan tal idag och de flesta skulle nog skaka på huvudet. Men faktum är att det är precis vad skaparna bakom neo-stumfilmen ”The Artist” gjorde förra året. En film som inte bara blir en övning i stil, utan också ett tydligt exempel på hur underskattat det visuella berättandet blivit idag.

Det kan låta främmande, men den franske regissören Michel Hazanavicius gjorde med förra årets ”The Artist” något såpass otidsenligt som en renodlad, svartvit stumfilm som utspelar sig i just 20-talets slut; stumfilmens sista glansdagar. Komplett med tidsenlig scenografi och dessutom filmat med lägre filmrute-hastighet per sekund för att återskapa erans uppsnabbade, hackiga känsla.

Visst kan man se det som en ren stilövning och ett pretentiöst sätt att tilltala en yngre, mer snävt intresserad publik som älskar falsk nostalgi och allt som har med ”retro”-estetik att göra.

Och visst får filmens löjligt snygga art deco-look och flapper-mode en 20-talsromantiker som undertecknad att smälta utan minsta anstränging. Men det räcker också att bara se trailern för att inse att ”The Artist” fyller en större funktion än så.

För även om filmen i sig naturligtvis innehåller de traditionella ”dialogskyltarna” så lyckas filmens trailer utan minsta tal eller voiceover, och mer eller mindre helt utan någon text alls utöver tre stycken lakoniskt intetsägande taglines (”An encounter. The Fame. The Fall.”) sammanfatta filmens historia på ett helt lysande sätt.

 

Enbart genom klippning, musik och väl valda scener ur filmen blir handlingen uppenbar utan att ha behövt tillförlita sig på ett enda ”In a world…” eller ”One man…” från en mullrande amerikansk Hollywoord-basröst.

Efter kanske tionde titten på det två och en halv minut långa trailerklippet blir det plötsligt uppenbart varför en film som härmar en till synes så bakåtsträvande samt inaktuell estetik och teknik kan kännas så oerhört mycket fräschare och intressantare än en majoritet av många andra samtida filmer: genom dess fokus på det visuella som berättarmedium.

I en tid när exposition är en stor del av en films presentation och fokuset ofta ligger på halvljummen, stereotypiskt och träaktigt framförd dialog för att föra handlingen framåt är det uppfriskande när film faktiskt får chansen att berätta med just bilder.

”The Artist” kanske inte leder till någon revival av stumfilmen som genre, men den bevisar om inte annat att det åtminstone finns en poäng i att titta bakåt för att nå framåt i det filmiska berättandet.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2012-02-22)

Den saknade 90-talsklubbscenen


Det finns många filmklichéer jag ogillar. Ännu fler jag rent utav hatar på grund av sin hjärndöda upprepning. 
Men det finns också en som jag trots sin generaliserande bild och stereotyper inte kan låta bli att sakna och vars frånvaro jag närmast sörjer: 90-tals-subkultur-klubbsekvensen. 

Alla har vi garanterat sett den i åtminstone en film, som med nästan hundra procents säkerhet härstammar från 90-talet. Vad jag talar om är en filmklyscha som jag i mitt huvud kan minnas från vad som känns som hundratalet filmer. Premissen är ofta snarlik: En action/thriller-film där huvudpersonen på ett eller annat vis hamnat på en klubb helt bortom sitt vanliga revir.

Musiken är per definition hård, i 99 procent av fallen röjig industrirock eller depprock/goth från tidpunkten filmen spelades in. Potentiellt hård synth/techno eller skitig metal/alternativrock. Ofta framfört av undergroundcreddigt band och alltid inramat av pulserande stroboskop. Det är mörkt, skitigt och förstås så löjligt mycket 90-tal att man baxnar.

I vissa fall är det bara ett spontant inslängt ögonblick, som kalkon-tv-spelsfilmen ”Mortal Kombat”, i vars inledande scener det sporadiskt ränns runt i dunkla korridorer med svingande kedjor från taket utan någon riktig motivering. I andra filmer, såsom i Twisted Sister-sångaren Dee Sniders bisarro-kroppskonst-thriller ”Strangeland” eller alla kajalprydda högstadiekids kultrulle nummer ett, ”The Crow” är den i det närmaste en del av den visuella helheten.

Men oavsett vilken film så är det nästan alltid en sak som går igen: försöket att svepande skildra subkulturer och livsstilar i enda scen. Ravekultur/droger. BDSM-estetik/marginaliserad sexualitet. Våld /ockultism. I den perfekta 90-tals-subkultur-klubbscenen får allting plats, inte sällan på en och samma gång. Att den typen av scener förekommer så flitigt i just 90-talsfilmer är kanske förståeligt.

Det var årtiondet då det subkulturella på många sätt tog steget upp ur underjorden på riktigt. Det som under 70- och 80-talet växt fram som underground- eller D.I.Y-rörelser blev efter den stora alternativrock-explosionen något med ett kommersiellt värde hos en större publik som kunde exploateras.

Jag finner mig själv letandes efter den här typen av scener i samtida verk, men kammar antingen noll eller så finns de, men utan den där skamlösa 90-talskänslan. Kanske har de gränsöverskridande kvalitéer som de här scenerna fick representera då blivit så vanliga att vi i dag inte längre accepterar den typen av svepande exotiseringar på samma vis.

Att vara del av en subkultur är i dag så inbäddat i kreti och pletis identiteter att det inte längre finns någon poäng i att försöka skildra det som något nytt eller subversivt. Det är en tanke som ett sätt gör mig glad, då det antyder att synen på vad en acceptabel livsnorm är kanske har börjat breddas i allmänhetens ögon.

Men det ger också en vag och sorglig känsla av att föregående generationers ställningstaganden till slut urholkats. Och framför allt gör det mig nog ledsen att det verkar innebära att jag aldrig mer kommer få se filmscener där all undergroundkultur kan summeras av ett stroboskop, några långa skinnrockar och ett soundtrack fyllt av Ministrylåtar.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-16)

Drama i en rullande värld av intriger

 

Jag har alltid haft en väldigt speciell relation till tåg. Kanske beror det bara på att jag växt upp med en far som varit lokförare, men det är också något mer. Det finns något i tåg och hur de skildras i fiction som är och förblir en ständig källa till fascination.

Visst, jag tvekar inte på att det till stor del faktiskt har att göra med min uppväxt. Hur vi varje år fick fribiljetter på grund av min fars yrke, och således tillbringade otaliga somrar åkandes genom Sverige med rälsens dunkande och tågvagnens krängande som vår kompanjon.

Men när SJ såldes ut och bolagiserades i början av 2000-talet ändrades också många villkor, och fribiljettsförmånen upphörde på ett sniket sätt för många av dem som jobbade.

Min far slutade efter det mer eller mindre att resa med tåg på fritiden överhuvudtaget i ren protest, och i samband med det upphörde således även vår familjs kollektiva tågresor.

Kanske är det roten till min romantisering av det kollektiva färdmedlet på senare tid, men det finns samtidigt också något väldigt speciellt med tåget som ikon bortom dessa nostalgiska minnen.

Något med hur tågets klaustrofobiska, men ändå vidsträckta utrymme blir till ett minisamhälle i sig, där potentiella dramer kan ta form mellan restaurangvagnen och nästa. Där ett livsöde kan utspela sig mellan två stationer.

Inom fiktionen har det länge varit platsen för dylika skådespel. I Alfred Hitchcocks ”Främlingar på tåg” blir tågvagnen den perfekta platsen för filmens titulära främlingar att knyta varandras bekantskap och överlägga varandras mord.

På samma sätt blir tåget en ultimat plats även för själva utförandet av mordet i såväl Agatha Christie-klassikern ”Mordet på Orientexpressen” som i James Bond-filmen ”From Russia With Love”.

Månne är det för att tågen är så lätta att använda sig av, både som dramaturgisk skådeplats och som metafor. Det fascinerar i sitt bedövande, nästan hypnotiska manér.

Det bullrar fram genom landsbygden likt en metallisk pil som väsensskild från vår övriga verklighet klyver naturen. På ett sätt olikt både buss eller flyg vaggas man in i stålkonstruktionen och blir en del av dess mekaniska innanmäte.

Det är kanske därför jag fortfarande när denna fascination till tåg. På något sätt är det som om att när jag väl är där så finns alltid känslan av att vad som helst kan hända.

Att korridoren när som helst ska upptas av nazistiska krigsbrottslingar på flykt som i Lars von Triers neo-noir ”Europa”.

Eller att det ska föra med sig en mörk och tung hemlighet, som i John Sturges ”En man steg av tåget” från 1955. En budbärare som ruckar på status quon.

Hur de kan kondensera och fånga så mycket drama och mystik bara genom att vara en egen, rullande värld av intriger, människoöden och undertryckta känslor. Och hur vi så lätt tar på oss rollen som tillfälliga samhällsmedborgare i dess tunnelformade stat.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-05-11)

”När Harry mötte Sally”-mentaliteten

Tanja Suhinina skrev för ett tag sedan ett grymt bra inlägg på sin blogg som inspirerade mig till en krönika på samma tema:

Jag är i det närmaste barnsligt förtjust i lättsamma komedier från 80-talet, och filmen ”När Harry mötte Sally” faller utan tvekan in under den kategorin.
Lätt romantisk och med den där speciella, hjärncellsdödande, narkotiskt avslappnande stämningen som bara 80-talskomedier kan ge mig.
Inte nödvändigtvis särskilt roligt, men underhållande.

Men det är något som fått mig att hata ”När Harry mötte Sally” på sistone. Den syn på mäns och kvinnors relationer som hela filmen bygger på stör mig mer och mer. Mantrat som repeteras filmen igenom om hur en man och en kvinna aldrig bara kan vara vänner, att sex alltid kommer i vägen förr eller senare.

Filmens två karaktärer, Harry och Sally, verkar till en början bryta mönstret, men ligger förstås till slut med varandra och blir tillsammans.

Visst, det är kanske lite absurt och fånigt att jag sitter här och blir upprörd av just en amerikansk rom-com från 1989 vars manligt-kvinnligt-spanande och relationshumor visserligen känns föråldrad idag, men samtidigt inte mer än mycket annan samtida populärkultur. Det är dock egentligen inte så mycket filmen i sig jag ogillar, utan mer tankegången den fört med sig.

För jag vet inte hur många gånger jag möts av den där ”När Harry träffade Sally”-mentaliteten från folk i min omgivning på riktigt. Folk som tycker att det är världsomstörtande att flertalet av ens bästa vänner är kvinnor och att man kan umgås med dem intensivt och ofta.

Att man kanske till och med kan dela säng utan att för den sakens skull ligga med varandra. Folk som känner sig tvungna att fråga om ”det är något på gång” om man träffar någon av motsatta könet oftare än en gång i veckan.

Folk i vars värld det inte ens finns med på kartan att man skulle kunna umgås över könsgränserna på grund av att man delar samma intressen eller att man kan känna attraktion till någon utan att göra något mer med den. Som om vi enbart vore definierade av våra kön och överhuvudtaget inte skulle vara kapabla att kontrollera våra drifter.

Det är den attityden jag har så svårt för och som gör att jag ser rött varenda gång jag tänker på Billy Crystal och Meg Ryan tillsammans.

Och även om jag självklart inte kan hålla en Rob Reiner-komedi från 1989 ensamt ansvarig för att den attityden fortfarande frodas hejvilt gör tanken på att den någonstans sådde fröet mig samtidigt mer än beredd att ta ut den på bakgården och arkebusera den omgående.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall 2011-03-16)

In the Year Twenty-Ten

Eftersom jag med jämna mellanrum(dock alltmer sporadiskt nu efter min flytt till sthlm) skriver för den kära lokalblaskan Dagbladet i Sundsvall blev jag i år på sedvanligt manér ombedd att göra en Årsbästa-lista för Nöje/Kultur-delen, listandes årets tio bästa händelser. (Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att jag tagit mig lite friheter med begreppet ”bästa”, men ändå. En lista på händelser är det ju i alla fall.)

Nu brukar jag i vanliga fall inte återposta min artiklar här på bloggen, men eftersom ingen av årsbästalistorna verkade hamna på nätet så kör jag den direkt här istället. Det verkar ju överlag vara en poppis grej att svänga sig med i bloggosfären, så varför inte, liksom.

Årsbästalista 2010 (Dagbladet – 31/12)

1. Årets låt: MF/MB/ – ”The Big Machine”


De Bollnäsbördiga Malmöborna lyckades fånga den klaustrofobiska förnimmelsen av att vara fast i en obönhörlig urban känslomardröm likt få andra genom denna hypnotiskt electro-krautrockiga postpunk-allsångsdänga.

2. Årets skiva: Masshysteri – ”Masshysteri”


Norrländskt svårmod, geniala texter, briljanta melodier och bland det bästa som gjorts inom svensk punk någonsin.

3. Årets seriealbum: ”Prins Charles Känsla” av Liv Strömquist


Strömquists obarmhärtiga lustmord på hela den romantiska kärleken är inte bara fruktansvärt roligt, utan också extremt tänkvärt för alla med någon slags koppling till eller tvivel kring heteronormativ tvåsamhet.

4. Årets film: ”Four Lions” av Chris Morris


Det misslyckade terrorattentatet här i Sverige gjorde Chris Morris satir av brittiska Jihad-självmordsbombare än mer angelägen för alla att se. Kombinationen av allvarlig inramning och fysisk, ibland nästan fånigt enkel humor fungerade löjligt bra.

5. Årets comeback/spelning: Godspeed you! black emperor, London


Efter drygt sex års väntan fick jag äntligen se dem. Två timmar av post-apokalyptisk undergångsstämning i musikform som bara bevisade att ingen gör lika vackert oljud som nio pretentiösa kanadensare.

6. Årets ”Som-att-bevittna-en-tågkrasch”-upplevelse: Television Personalities, Strand


Förväntningarna var inte höga, men att se en stupfull och heroinstinn Dan Treacy slakta sin egen låtskatt i drygt tre timmar kan vara det sämsta jag sett sedan Köttgrottorna på Pipeline 2008.

7. Årets tyska gubbar 1: Einstürzende Neubauten, Cirkus


Vi fick höra ”Silence is Sexy”. Enough said.

8. Årets tyska gubbar 2: D.A.F, Hornstull Strand


Synthpunkens mästare visade varför de fortfarande har all rätt till den titeln. Medelålders män borde inte få vara såhär oförskämt arga och pigga på scen.

9. Årets mest otippade: Tvivelfronts namnbyte


Lokalbandet med kanske stadens mest inarbetade bandnamn gör en helomvändning och blir The Resonance. Jag har fortfarande inte vant mig.

10. Årets dödsfall: Leslie Nielsen


2010 var ett år då mängder av popkulturella ikoner gick ur tiden, men ingen berörde mig mer än mannen vars ikoniskt vita hår och till synes kroniskt ovetande uppsyn var en enorm del av min uppväxt.

Irriterande stereotyper, #2

Lite gammal skåpmat, tänkt som uppföljare till det här inlägget, som jag planerade att publicera för länge sedan, men som glömts bort. Med andra ord fler av de där människotyperna som jag helt enkelt inte kan få nog av att tycka illa om.

Denna gång: "Årförtalaren" samt "Monokromofoben".