Det är sällan som utekvällar har det där magiska skimret man hoppas att de ska ha i förväg. Ofta slutar de i besvikelse vid något snabbmatshak mitt i natten. Men ibland kan de också bli precis sådär magiska – om de får gå i tv-seriens och nördighetens drömska tecken…
Det var förra lördagen som bland andra radioprofilen Johanna Koljonen anordnade den första av flera fester på temat tv i anrika jazzklubben Nalens lokaler i Stockholm, och som debuttema stod David Lynchs klassiska kultserie ”Twin Peaks”.
Kvällen till ära hade Nalens innanmäte förvandlats till ett veritabelt Black Lodge, med blodröda draperier och olycksbådande ljuskäglor längs väggarna alltmedan ljudet från Angelo Badalamentis deppjazz-soundtrack ekade inifrån gångarna där fat med gratis munkar och nattsvart kaffe stod uppställda. Men trots den suggestiva stämningen låg det en känsla över hela sammankomsten som kändes underligt obekant i krogsammanhang.
Efter en stund slog det mig vad det var: Glädje. Delvis var det kanske berusningen kombinerat med omgivningen, men med undantag av den tjej som i timmar fick ligga blickstilla på scenen som den döda Laura Palmer kändes det som om jag inte såg ett enda olyckligt ansikte under hela kvällen. En oförfalskad glädje i luften och en känsla av att vara del av ett sammanhang.
Kanske kan det tyckas banalt, men det slår mig under kvällens gång att det är det här som jag saknar i utelivet: nördig gemenskap och verklighetsflykt. För ett litet tag slutar jag anamma nördkulturens oskrivna hierarki och se ner på lajvkulturen.
För det är egentligen precis vad det är – ett slags avslappnat minilajv eller rollspelskonvent fast med skumgummisvärd, ringbrynjor och T10:or utbytta mot diktafoner, kavajer och alkohol.
Blandningen av det jordnära småstadslivet med sina tvetydiga karaktärer och den mardrömslika baksidan av idyllen var en del av vad som gjorde serien så speciell, men blir också anledningen till varför det passar så bra för ett arrangemang av den här typen.
Vi kan alla leva oss in i ”Twin Peaks” för att det finns spår av vår verklighet, samtidigt som något bisarrt och eskapistiskt triggar vår fantasi och viljan att ikläda oss roller.
Dagen efter pratar jag över skype med en vän och misslyckas med att dölja min entusiasm över gårdagen.
”Det låter ju sjukt nördigt” är hans lätt ifrågasättande kommentar.
”Ja, det var det”, svarar jag, och tänker för mig själv att om alla utekvällar vore lika fina som den här skulle jag aldrig mer gå hem.
(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-09-22)
