Pardon me, but your teeth are in my nose

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vampyrer.

Som liten var jag närmast sjukligt rädd för dem, eller kanske främst för själva tanken på att de skulle kunna komma in genom fönstret när man sov, bita en och förvandla en till en av dem. Jag vet egentligen inte hur jag blev så fobiskt rädd för dem, då jag inte såg en enda vampyrfilm som barn. Men jag har däremot vaga minnen av att Mark Levengood, av alla människor, hade något slags kunskapsprogram för barn anno tidigt 90-tal,(”Aha, sa Mark”, någon?) där han bland annat gjorde något slags informativt inslag om just vampyr-sägner, som jag vill minnas skrämde skiten ur mig.

Och även om min panikartade vampyrskräck inte längre existerar har jag fortfarande ett ganska kallt förhållande till dem som fenomen. Under högstadiet – den enda period i livet då det väl egentligen är ursäktat att vara insnöad på vampyrer – var jag tack vare det eminenta äventyrsspelet ”Gabriel Knight 2″ insnöad på varulvar istället.

Just därför har jag också idag lite svårt att hänga med i den rådande vampyrhypen som verkar pågå. Jag förstår inte riktigt vad allt hullabaloo är om, helt enkelt. Det lilla jag sett av dagens vampyrer verkar dessutom inte ens särskilt läskigt. Det känns som om man lika gärna kan använda dem till något nyttigt istället. Som till exempel detta: Vore inte det ganska praktiskt?

Det luktar skämt

"Hähä, det är ju precis sådär det är!"

Jag önskar ibland att jag kunde säga att häftiga skämtupplägg och sköna gags bara kom flödande från mitt huvud på samma sätt som obskyra fakta om fruktansvärt oviktiga populärkulturella företeelser oftast kommer flödande från min mun. Dessvärre är det inte så. Bilden ovan är ett tydligt exempel på det. En ganska enkel skiss som jag haft på gång rätt länge, tyckt ganska bra om rent bildmässigt, och småfnissat åt lite då och då. Bisarr rymdfigur/monster som räcker fram ett papper åt en kypar-liknande typ, liksom, vilket upplägg! Möjligheterna för top comedy är oändliga.

Jag har tänkt ”Ja, men vi slänger väl till med en riktigt klockren punchline i en pratbubbla här, då, och sen är det klart och betalt!”, och sedan satt mig ner för att komma på detta som nu ska bli världens helfestligaste joke. Och inte kommit på ett skit. Till slut fick jag till det som ni ser ovan, men det är ju, i ärlighetens namn inte särskilt roligt. Alls.
Min karriär som dagstidningsserietecknare känns dessvärre fruktansvärt långt borta. Jag börjar ångra att jag påpekade förekomsten av tama slutklämmar i min recension av Lina Neidestams ”Zelda”-album. För jag kan då banne mig knappt komma på en överhuvudtaget.

”Öppna”, #19

Underligheterna i gränslandet mellan vakenhet och sömn fortsätter!

On a different note kan jag säga att jag äntligen lyckats få till en bannerversion som faktiskt ser ok ut, och som kan beskådas vid sidhuvudet för alla er som inte redan förstått det. Lade till en hel del fler snirklingar/rynkor/trädliknande ådringar, vilket jag blev ganska nöjd med, men det blev också ganska smärtsamt uppenbart vilket taffligt försök att imitera Kolbeinn Karlsson det var. Önskar verkligen att jag hade hälften av den mannens skills vad det gäller att göra obehagliga och snygga rynk/ådringseffekter. Suck.

”Öppna”, #16

Mjodå, julhelgens hejdlösa slöande är över, och frilanssäsongen är notoriskt låg, så det håller inte att försöka ursäkta sig. Det med andra ord dags att komma igång med att teckna och lägga upp lite serier igen. Vi börjar med fortsättningen på ”Öppna”, betitlad ”Sluta”. Förhoppningsvis kommer det inte att bli den fras alla uppgivet suckar fram när de läser den.