Så jag tänkte ”vad fan”, dängde på lite färg och nu finns den här för allmän beskådan. Lite snusk, lite awkwardness och en jäkla massa musikreferenser:

Att framkalla känslan av andra platser och tidsåldrar är något många artister strävar efter. Ett romantiserande av en svunnen era är symptomatiskt för mer eller mindre alla retro-band som dykt upp under de senaste tio-femton åren. Men vissa lyckas helt enkelt bättre än de flesta, just för att de inte spelat in någon eget.

Den brittiska artisten The Caretaker har sedan 1999 gett ut dunkla oljudsväggar, ihopmixat med samplade 78-varvare med långsam dansmusik från förkrigstiden. Influerad både av de rökiga salongsscenerna i filmen ”The Shining” och studier kring alzheimerpatienters ökade minnesförmåga vid lyssnande på musik från sin ungdom.

Musik som inte bara påminner om en förgången period, utan är faktiskt är direkt hämtad från en. Men på den senaste skivan, ”An empty bliss beyond this world” från förra året nådde det dock någon slags fulländning.

De egna ambient- och ljudpassagerna fick där helt ge vika för de upphittade 20-talsmelodierna, och känslan av vita sjukhussängar och tweedbeklädda, piprökande människor är så påtaglig att man måste nypa sig för att övertyga sig om att man inte transporterats till ett brittiskt fältsjukhus anno 1918 eller en balsal från 1921.

Men även om The Caretaker skapat ett eget musikaliskt universum, är det på samma gång så lite av det som är hans eget. De flesta kritiska rösterna gentemot The Caretakers senaste giv kommer sig just av att han inte gjort särskilt mycket själv. Att hans insats mest bestått av att hitta en back med stenkakor som han spelat av, mixat om och gett ut.

Hur mycket har han egentligen ändrat? Är han bara någon som vill tjäna pengar på ett pretentiöst koncept? Själv är jag osäker. Till slut känner jag dock att det inte spelar någon roll. För även om det egentligen bara är frågan om en konceptuell re-release av gammalt material så blir The Caretaker ändå minst lika omtumlande i sitt musikaliska tillbakablickande. Ja, kanske till och med ännu mer.

Genom att de loopade, skrapiga fragmenten av forna dagars storhetstider lyfts ur sitt sammanhang och placerats i skivans ramkoncept om längtan efter en tid man inte kan få tillbaka bildas en känsla av vemodig demens-glömska som bara blir starkare av att de i vissa fall nästan tycks inkluderade i sin helhet.

”All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna.” skrev skribenten Isabelle Ståhl för ett par månader sedan, och på något vis är det en perfekt sammanfattning av ”An empty bliss beyond this world”.

De lösryckta spåren repeteras, framförs genom ett filter av extra stenkakebrus och blir, likt en dement persons alltmer borttynande hjärna delar av något som både känns främmande och bekant.

Efter ett tags lyssnande är jag själv inte riktigt säker på om jag nynnar på melodierna på grund av att jag haft skivan på repeat i någon timme eller för att jag känner igen dem från någonstans längre tillbaka.

Från min barndom eller någon plats jag sedan länge glömt bort.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2012-01-07) 

Så idag kör jag helt enkelt på George Lucas-mentaliteten, och lägger utan minsta skam upp en tidigare publicerad serie igen, under förevändningen att jag skulle gjort den såhär redan då om jag hade haft vetskapen om hur det hade sett ut samt kunskaperna. Plus att den dystopiska känslan som serien handlar om fortfarande känns skrämmande aktuell.

Nu är väl bara risken att jag kommer att sitta här och köra ”Blade Runner – Directors Cut” på typ alla gamla serier jag gjort. Stoppa mig gärna om det skulle inträffa.

För tillfället ligger huvudfokuset på att få färdigt den tredje och senaste i raden av vardagsrealistiskt tillspetsade serier som jag och Emil Nordin filat på tillsammans, då den ska vara med i nästa volym Dimma Antologi som beräknas komma ut i mitten av mars och där deadlinen ligger och spökar den 15:e februari. Lite mindre raljerande och mer eftertänksamt/vemodigt denna gång, men kanske vår allra bästa hittills, om jag får säga det själv.

Men parallellt med det sysslar jag även med den för tillfället lite halvhemliga pilot-episoden till den äventyrs/sci-fi/mysterie/skräck-serie jag spånat på i x antal år nu, och som jag snattrat om i tidigare inlägg.

Än så länge är bara två sidor helt färdiggjorda, men grundpremissen och karaktärerna är i alla fall till slut spikade, och den visuella stilen känns också som att den börjat komma till någon slags slutfas.

Vill inte avslöja alltför mycket om handlingen annat än att det är frågan om underhållande, men samtidigt suggestiva och mystiska äventyr i ett alternativt, dåtida Sverige. Vad jag dock vill göra är att teasa så smått för att demonstrera lite av känslan(och hur löjligt mycket jag gillar färgkombinationen) serien kommer att ha.

Min tanke är att det ska bli lite Arkiv X möter Riket möter Snobbar som Jobbar, om ni nu kan linda era hjärnor runt den referenspunkt-soppan. Om ambitionen lyckas återstår väl att se, men erkänn, lite nyfikna blir ni allt?

Och för en gångs skull känns även alla som att de platsar där, inte bara fyller upp utrymmet på plats 4 till 10.

Eftersom Dagbladet helst inte vill ha numrerade 1-10-listor utan ”Årets Xx…”-formatet på listorna är även min utformad som så, med helt klart krystade rubriker, men man kan även läsa den som rangordnad, det stämmer tämligen bra, iaf. So, without further ado – här är min lista över 2011 års 10 bästa album, inklusive länk för lyssning där möjlighet finns:

• Årets Lynchstämning, #1:
Timber Timbre – ”Creep on Creepin’ On”

Debutskivans timmerkoje-känsla var schysst, men på uppföljaren ”Creep on Creepin’ On” har den ersatts av en sleazig, jazzbluesig vibb. Tänk Arcade Fire som överdoserat på David Lynch och 50-talsballader. Drömskt, skitigt och helt fantastiskt.

• Årets Lynchstämning, #2:
Dirty Beaches – ”Badlands”

Blanda rockabilly-estetik, surf-rock, David Lynch och Suicide-trummaskiner i en lo-fi-kittel och du har Dirty Beaches ”Badlands”. Rastlös, oljudsmättad musik att åka längs de amerikanska motorvägarna till.

• Årets fiktiva soundtrack:
Matti Bye/Mattias Olsson – ”Elephant & Castle”

Kompositören Matti Bye och slagverkaren Mattias Olssons samarbete är inte bara löjligt cinematiskt utan också en av årets allra bästa skivor. Sprakigt, spöklikt och filmiskt magiskt.

• Årets doomjazz:
The Kilimanjaro Darkjazz Ensamble – ”From the Stairwell”

När Bohren & der Club of Gores senaste EP inte riktigt höll helt var det en fröjd att höra deras holländska genrekamrater leverera sin kanske allra bästa giv hittills. En nattsvart resa nerför deppjazzens spiraltrappa.

• Årets primalskri:
Chelsea Wolfe – ”Apokalypsis”

Efter några lyssningar växte sig denna gotiskt olycksbådande och oljudsfyllda doom-folk-platta till att bli en av årets pärlor. Lummiga drömvärldar möter hednisk katharsis, kryddat med fantastiska melodier.

• Årets tyngsta:
Austra – ”Feel it Break”

Med iskalla synthar och en nästan perfekt röst lyckades Austra skapa en skiva som gav oss en av årets bästa låtar: goth-synth-dängan ”Beat and the Pulse”. Musik att dansa till samtidigt som en iskatedral kollapsar ovanpå en.

• Årets veteranupptäckt:
PJ Harvey – ”Let England Shake”

En skiva som fått mig att ångra att jag inte dykt djupare i PJ Harveys diskografi tidigare. Skarpt postpunk-skrammel med en dimmigt placebo-nostalgisk doft av efterkrigstidens England.

• Årets old-school-döds:
Morbus Chron – ”Sleepers in the Rift”

Löjligt svängig death metal av den gamla, punkiga skolan, föga förvånande producerad av dödsmetall-legenden Nicke Andersson. Slafsigt, brutalt och catchigare än en köttkrok.

• Årets ambient:
Forma – ”Forma”

Knorrande och minimalistiskt pulserande analogsynthar i allra bästa Eno-anda möter den dansanta känslan hos Aphex Twins lugnaste och mest melodiösa stunder.

• Årets överraskning:
Cat’s Eyes – ”Cat’s Eyes”

Skivan The Horrors ”Skying” borde ha varit. Murrig och rökigt mörk psykedelia med skarp doft av 60-talets ”girl-group”-sound.

Bubblare/skivorna som upptäcktes först efter deadline:

• Årets placebonostalgi:
The Caretaker – ”An empty bliss beyond this world”

Hur bra kan det bli när man samplar, hackar upp, loopar och mixar samman gamla 78-varvare med långsam dansmusik från förkrigstiden, lägger till ett extralager stenkakebrus från nämnda skivor/egna ambient-ljud och bygger det hela kring ett koncept av nostalgi, ballroom-dans-scenerna i ”The Shining” och alzheimersglömska? Bara ungefär hur bra som helst.

• Årets överraskning, #2:
The Field – ”Looping state of mind”

Minimalistisk, skev och monotont repeterande techno, fast mer fylld av sövande, transartad psykedeliska sinnesstämningar än dansambitioner.

• Årets doomjazz, #2:
Dale Cooper Quartet & the Dictaphones – ”Metamanoir”

I skarp tävlan med The Kilimanjaro Darkjazz Ensamble om titeln ”Årets bästa domedagsjazz”, men till slut dock den som fick dra det kortaste strået. Men det till trots är ”Metamanoir” en löjligt stämningsfull platta där de regniga stadsbakgatorna fått möta den tunga fukten hos övergivna, mossbevuxna slottskorridorer.

Gillar verkligen tanken på att bara nyttja två riktigt kontrasterande huvudfärger och känslan av dramatik och mystik det skapar. Så till den milda grad att jag testat att göra om några gamla serier i samma stil bara för att. Eventuellt att jag lägger upp dem också framöver.

Börjar dock, efter två dagar frenetiskt klickande mer och mer inse att jag nog verkligen borde önska mig en ritplatta i julklapp. Ergonomiskt, this ain’t.

För inte så länge sedan började den skotska electronicaduon Boards of Canadas forum och fansidor fyllas med rykten om att det nu äntligen skulle dyka upp något nytt i deras katalog. För ett vanligt band inget konstigt. Men i deras fall är varje liten nyhetsbit knappast vardagsmat, utan en del av en trollbindande mytbildning.

Det som föranledde denna vilda spekulation var något så till synes banalt som att bandets egna, och minst sagt sparsmakade hemsida helt plötsligt, utan någon annonsering lagt till en ny och helt tom ruta bredvid de övriga skivomslagen på bandets diskografi-sida.

Ingen bild. Ingen annonsering. Ingen information. Ingenting. Kanske ingenting mer än att webmastern ville ha jämnt radantal i kolumnerna. Men det har ändå varit tillräckligt för att få bandets fanbase att bli till sig i byxorna och hävda att ett nytt album är på gång.

För om det är något som det egensinniga syskonparet Mike Sandison och Marcus Eoin har varit kända för sedan mitten av 90-talet, utöver sin analogknarriga, samplingstunga och suggestivt pulserande elektronica så har det varit sin självvalda medieskygghet och efterföljande mytbildning.

Trots att den enorma avsaknaden av kontakt med omvärlden utöver själva skivsläppen emellanåt gjort mig frustrerad, har också hela den utdragna, hemlighetsfulla tystnaden kring dem och deras musik också blivit en stor del av vad som fortfarande gör den så bra.

Att de mer eller mindre aldrig ger intervjuer, uppdaterar om några nyheter, bekräftar några rykten eller framför något live ger dem en utomjordisk aura och ett existensberättigande i en samtid där så mycket bygger på en avdramatisering av musikermyten. På direkt tillgång till både musik och de som står bakom dem.

Det passar på något vis så väl in med den bild av en ljusskygg, numerologiskt besatt, sektlevande och potentiellt ockult duo som de två skotska bröderna ofrivilligt byggt upp under årens lopp.

Det blir en av de saker som gör att de fortfarande håller ett sånt magisk grepp om mig med sin musik. Att de med sin anti-sociala attityd matchar känslan i sina verk så totalt.

Och det är precis den känslan jag kastas in i på nytt när jag läser om eventuellt nytt material: en placebonostalgisk, raspig känsla, som om det vore melodier från framtiden som skickats tillbaka till 70-talet och spelats in via en förkrigstids-transistor. Diffusa, svårtydda och lika ansiktslöst urblekta som sina omslagsfoton.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-12-10)

…nummer fyra av tidningen, det är ute… Och det är fullt av episka serier och robotar!

Häpp!

Denna gång var uppgiften att illustrera efter kryptiska och luddiga instruktioner från en fiktiv uppdragsgivare – i korta drag en site som går ut på att finansiera folks affärsidéer, riktat mot en yngre målgrupp och med en fartig, pigg framtoning. Nej, mycket riktigt inte en riktning jag kör i så värst mycket annars, men det var bara att dra fram Tintin-feelingen och köra på:

Och så en thumbnail för länkning, givetvis: