Expressen hajar Oblivion High!

Woohoo, i dagens Expressen recenserades volym 1 av Oblivion High, och omdömet är verkligen överväldigande fint!

Hanna Höglund har gjort en huvudet-på-spiken-sammanfattning av det som jag kände efter min första genomläsning, men inte kunde sätta ord på, nämligen att det här förvisso är förstklassig och ösig underhållning, men också något mer:

”[...]Invändningen att det för en ovan mangaläsare kan vara svårt att skilja ut vem som är vem bland alla spretiga, halvkorta frisyrer kan lika gärna vändas till en poäng: vem som är kvinna och vem som är man är inte viktigt – därav Oblivion highs subversiva potential.[...]”

Blev precis än mer stolt över att ha fått ha ett finger med i formgivningen och produktionen av denna grymma bok och kan äntligen släppa de egna korr-fadäserna som till viss del drog ner ett annars fantastiskt fint boksläpp.

Stort grattis till Johanna och Nina!

Nu ska den här kvällen avrundas med lite mer serieskissande till de alternerande tonerna av Deathspell Omega och Robert Gordon. Inga konstigheter.

Recensionssöndag: Kraa – ”Finns Underallt”

Kraa – ”Finns Underallt” (2011, Groover Recordings)

När man följt ett band sedan starten kan man ofta notera en punkt där de gått från tafflig nybörjarstatus till att bli riktigt lovande, eller i bästa fall rent ut sagt fenomenala. Och det är det som på något vis är så fascinerande med Kraa. Att de alltid verkar ha hört till de sistnämnda. De har stått ut, både för att de varit unga som frivilligt spelat folkrock med svenska undertoner och för att de när det kommit till kritan aldrig riktigt passat in i genrens något trånga kostym.

Så när bandet efter sex år äntligen släpper sin debut-EP känns det precis likadant. Den genreöverskridande experimentlustan som genomsyrat hela deras tidigare karriär är intakt och grabbar tag lika mycket som förr. Men den här gången har de dansanta upptempo-numren samt disco- och klezmerflörtarna fått ge vika för en betydligt kargare och mer ödesmättad stämning. Ett val som inte alls är negativt, utan snarare passar utmärkt.

På ”Finns Underallt” blottläggs, när allt är som bäst, ett fantastiskt melankoliskt landskap mittemellan det svepande, episkt post-rockiga och mer lättillgängligt sångbaserade.

Inledande ”And the ocean” och ”Fortsättningen” låter tillsammans som en perfekt symbios av A Silver Mt. Zion:s punkiga folkrock, Godspeed you! black emperors apokalypsvibbar samt den kalla mystiken och de vokala akrobatkonsterna hos Björk.

Tredje spåret ”Bittervisan” sticker ut så smått tack vare sitt svenska språkbruk och sin något mer personliga ton, men den knivhuggssvidande skildringen av bitter och obesvarad kärlek blir trots att den kontrasterar, en skarpt uppfriskande och egocentrisk motpol till EP:ns i övrigt mer majestätiskt och naturromantiskt inriktade ådra. Att avslutande ”El7” känns som skivans kanske mest lättglömda spår trots en intressant skev elektronisk twist är trist, men gör inte så mycket. Då känns tanken på att det här enbart är en EP och inte en fullängdare desto tråkigare.

Omorganisation!

Jag fick för någon dag sedan en insikt om att jag borde göra om lite här på bloggen. Det slog mig att en majoritet av de som kommer hit för serier/illustrationer/etc, nog har minimalt med intresse för mina nördiga svamlerier om gamla äventyrsspel och vice versa.

Så jag har nu helt enkelt tagit och flyttat över allt äventyrsspelsrelaterat till en helt ny blogg -  pekaklicka.wordpress.com – där ni som vill fortsätta läsa om hemskt inaktuella 2D-point-n-click-lir får ert lystmäte, samtidigt som denna blogg blir helt fokuserad på allt konstnärligt tjafs.

Om inte det är ett bra deal så vet jag inte vad som är det!

Solsken och seriejournalistik

Solen skiner nästan oförskämt mycket ute just nu. Våren är i antågande och alla normala människor är med största sannolikhet antingen ute och njuter av det eller sitter på sitt jobb och längtar tills att de slutar och får gå ut och njuta av det.

Så vad gör jag? Sitter hemma med fördragna gardiner, en Eddie Izzard-dvd på i bakgrunden, skrivandes på en tv-krönika om skillnaden mellan min generations barndomsnostalgi och den föregåendes samtidigt som jag försöker tuscha klart mitt seriebidrag till nästa nummer av Hör Upp!(jag tjatar om att andra ska skicka in i tid, och här är jag inte ens klar själv – hycklerialarmet går på högvarv). En vanlig dag i livet hos en frilansande slashas.

Men som en del kanske vet så tecknar jag inte bara serier, utan skriver även om dem, och nu i slutet av april så medverkar jag i det nystartade seriemagasinet med det lite plojiga och tämligen uppenbara namnet Serieblaskan.

Innehållet är dock allt annat än plojigt, och jag bidrar med en krönika om dagens alternativserieklimat, recensioner av Joakim Pirinens ”Kvarteret Kolossen” samt Matthew Forsythes ”Ojingogo”, ett porträtt av serietecknaren Don Rosa och en artikel om årets Angoulême-festival i Frankrike. En massa sköna grejer, med andra ord!

Den 27:e april kommer det ut i butikerna, så dra er gärna ut till kioskerna och köp ett exemplar om du är det minsta intresserad av antingen serier eller mina skriftliga aktiviteter.

[Edit:]
Naturligtvis kan alla som vill också prenumerera på Serieblaskan, om man nu tycker att det där med att köpa lösnummer enbart är för torrbollar – Gå in på www.serieplaneten.se/pren.php,välj ”Serieblaskan” i rullistan, klicka dig vidare, och så är det klart sen! Smidigt, enkelt och så bidrar du till möjligheten att jag kanske får betalt för min möda i framtiden också! Är inte det en trevlig lösning, så säg?

Pardon me, but your teeth are in my nose

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vampyrer.

Som liten var jag närmast sjukligt rädd för dem, eller kanske främst för själva tanken på att de skulle kunna komma in genom fönstret när man sov, bita en och förvandla en till en av dem. Jag vet egentligen inte hur jag blev så fobiskt rädd för dem, då jag inte såg en enda vampyrfilm som barn. Men jag har däremot vaga minnen av att Mark Levengood, av alla människor, hade något slags kunskapsprogram för barn anno tidigt 90-tal,(”Aha, sa Mark”, någon?) där han bland annat gjorde något slags informativt inslag om just vampyr-sägner, som jag vill minnas skrämde skiten ur mig.

Och även om min panikartade vampyrskräck inte längre existerar har jag fortfarande ett ganska kallt förhållande till dem som fenomen. Under högstadiet – den enda period i livet då det väl egentligen är ursäktat att vara insnöad på vampyrer – var jag tack vare det eminenta äventyrsspelet ”Gabriel Knight 2″ insnöad på varulvar istället.

Just därför har jag också idag lite svårt att hänga med i den rådande vampyrhypen som verkar pågå. Jag förstår inte riktigt vad allt hullabaloo är om, helt enkelt. Det lilla jag sett av dagens vampyrer verkar dessutom inte ens särskilt läskigt. Det känns som om man lika gärna kan använda dem till något nyttigt istället. Som till exempel detta: Vore inte det ganska praktiskt?