Serienovells-teaser / ”The trees are crying”

Fick ett helt löjligt kreativt ryck igår: Skrev inte bara ner manuset till en högst spontan serienovell-idé, utan började även skissa upp den samt tuscha den redan idag.

Enormt genomtänkt? Not so much. Ett litet experiment för att blanda upp det betydligt mer planerade arbetet med äventyrsserien lite? Pretty much. Tillfredsställande? Very much so.

Ovan: ett W.I.P-smakprov, ganska så mycket insprirerat av detta traumatiska barndomsögonblick ur den faktiskt rätt underskattade animerade Star Wars-spinoffen ”Ewoks”: (Hoppa till runt 05.00 in i klippet om den inte visar därifrån automatiskt)

Trädens omänskliga, plågade tjut, sättet som de knotiga trädstammarnas armar rör sig,  åsynen av skogen som ett brinnande inferno… Hela den där mardrömssekvensen och den efterföljande skogsbranden är något som definitivt präglat min uppväxt och min barndoms definition av skräck.

Uppfiskat ur videoarkiven, #1: Yngwie-kränk

Ok, eftersom jag den här veckan kommer att vara uppe, hemma i norr för min första praktikvecka hos Håkki i Ljungaverk, och således tillbringar måndagen till stor del internetlös och utan möjlighet att teckna något nytt, bjuder jag på en gammal goding ur arkiven som jag hittade igen i dagarna istället.

Påpassligt nog har koppling till min kära gamla hembygd där jag ska praktisera. Det är med andra ord Sketch-tajm!

Kortfattad förklaring: När vi var runt 16 år tyckte vi att det var väldigt roligt att 1) spela in filmer/sketcher, 2) göra oerhört navelskådande referenshumor och 3) kränka/håna vårt favorithatobjekt, hårdrocksvärldens meste skapare av själlösa gitarrsolon – Yngwie Malmsteen.

Det resulterade vid ett tillfälle i denna ganska tarvliga och – i efterklokhetens bleka sken – inte alltför roliga sketch med mig i rollen som den distanslöse gitarronanisten och min gode vän Adam Gustafsson bakom kameran. Men den har ändå något visst, kan jag tycka. Gissningsvis en ungdomligt fåfäng övertro på sin egen fyndighet.

De tecknade skurkarnas inneboende tragik

Superhjälten Batman har skildrats i många olika tappningar på tv och i film under årens lopp. I mångas ögon är kanske Christopher Nolans skildringar på senare år de mest definitiva. För mig är det dock den animerade varianten från tidigt 90-tal som är och förblir den allra bästa, av en väldigt specifik anledning.

Ja, ”Batman: The Animated Series” var sannerligen banbrytande när den kom 1992, med sitt sätt att blanda den 40-talsinspirerade, film noir- och art deco-doftande estetiken med en utstuderat mörk och gotiskt dunkel stämning på ett sätt som aldrig setts tidigare i ett barnprogram. Men det som gjorde serien genial var inte bara det rent visuella, det var karaktärerna.

Delvis Batman själv, men framförallt skurkarna. Skildringen av skurkgalleriet hade alltid något så oerhört, djupt tragiskt och mänskligt över sig på ett vis som få andra varianter lyckats med. Visst drevs de bitvis av girighet, maktgalenhet eller dylikt, men den springande punkten för så gott som samtliga var deras inneboende tragik.

Deras ondska bottnade oftast inte i det oförklarliga eller övernaturliga, utan i utanförskap och misslyckande försök att leva normala liv. Sällan med några superkrafter, bara fysiska och mentala ärr.

Den timide forskaren Viktor Fries, som under ett olycksdrabbat försök att ta fram ett botemedel till sin dödligt sjuka fru, förvandlas till den iskalle, totalt empatilöse Mr Freeze, vars enda drivkraft är att hämnas.

Den blygt romantiske men genialiske Jarvis Tetch, som egentligen bara vill vinna kärleken hos sin arbetskamrat Alice, men får sitt hjärta krossat och utnyttjar sitt kunnande inom elektronisk tankekontroll för att få henne.

Alla uppvisar de regelrätta psykopatiska drag och är villiga att mörda och förstöra för att nå det de vill uppnå. Men det till trots är det på något vis nästan omöjligt att tycka helt illa om dem. Kanske för att de alltid skildras främst som människor och först i andra hand som brottslingar.

De var brottslingar som drivits till galenskap tack vare sina mänskliga fel och brister, inte bara galningar med ett uns av medmänsklighet. De är den mörka baksidan av alla de tankar och brister vi alla har, men som de flesta av oss lyckas tygla.

Och det är det som i mina ögon gör det så fantastiskt bra än i dag. Faktumet att de lyckas låta en bunt maskerade galningar ge upphov till lika mycket sympati och medlidande som hjälten själv.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-04-13)

Pardon me, but your teeth are in my nose

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vampyrer.

Som liten var jag närmast sjukligt rädd för dem, eller kanske främst för själva tanken på att de skulle kunna komma in genom fönstret när man sov, bita en och förvandla en till en av dem. Jag vet egentligen inte hur jag blev så fobiskt rädd för dem, då jag inte såg en enda vampyrfilm som barn. Men jag har däremot vaga minnen av att Mark Levengood, av alla människor, hade något slags kunskapsprogram för barn anno tidigt 90-tal,(”Aha, sa Mark”, någon?) där han bland annat gjorde något slags informativt inslag om just vampyr-sägner, som jag vill minnas skrämde skiten ur mig.

Och även om min panikartade vampyrskräck inte längre existerar har jag fortfarande ett ganska kallt förhållande till dem som fenomen. Under högstadiet – den enda period i livet då det väl egentligen är ursäktat att vara insnöad på vampyrer – var jag tack vare det eminenta äventyrsspelet ”Gabriel Knight 2″ insnöad på varulvar istället.

Just därför har jag också idag lite svårt att hänga med i den rådande vampyrhypen som verkar pågå. Jag förstår inte riktigt vad allt hullabaloo är om, helt enkelt. Det lilla jag sett av dagens vampyrer verkar dessutom inte ens särskilt läskigt. Det känns som om man lika gärna kan använda dem till något nyttigt istället. Som till exempel detta: Vore inte det ganska praktiskt?

I glada skurkars lag

Igår fick jag för mig att som en ren övning, göra ett persongalleri av några av mina närmare vänner.
Resultatet blev överraskande likt på sina ställen, med tanke på att jag enbart använde referens till några enstaka av dem. Mest porträttlik blev nog Tony, och mest lik en tidningsreporter i en Belgisk/fransk ligné claire-äventyrsserie från 60-talet blev Jonathan.

vänner porträt1b
Efteråt slog det mig även hur det så smått påminde om det skurkgalleri som fanns med i början av Nils-Olof FranzénsAgaton Sax”-böcker, om någon nu minns dem. Underligt nog var det helt oplanerat, trots att jag verkligen avgudade och älskade Agaton Sax-böckerna då jag var liten. Inte minst just skurkgalleriet, som under lågstadiet fick mig att klottra ner otaliga ”berättelseböcker” med billiga plagiat, fyllda med ”egna” skurkar som mer eller mindre var samma karaktärer, fast med aningens ändrade namn. Hela raddan av mer eller mindre suspekta skurkar var bland det mest fantasieggande och inspirerande jag visste, och bara tanken på detta efter lite mer än tio år av glömska fick mig att nu i morse springa ner på biblioteket för att leta reda på boken, låna och scanna in den.

Det ursprungliga skurkgalleriet - Tecknat av Åke Lewerth i "Agaton Sax och det gamla Pipskägget" från 1961.

Det ursprungliga skurkgalleriet - Tecknat av Åke Lewerth i "Agaton Sax och det gamla Pipskägget" från 1961.

Min personliga favorit var Lambert Ruskington, alias ”Springande Sprängaren”. Om jag någonsin blir kriminell är det namnet jag ska använda mig av. Kan det bli mer badass än så? Tveksamt.

Lärdomens Högsäte

kickaroffa1bJag misstänker att detta enbart är roligt(och förståeligt överhuvudtaget) för folk som gick i högstadiet på Fränstaskolan och läste fysik under den legendariske och suveräne Gösta ”Magnesiummannen” Strandberg. Alla ni andra har helt klart missat något vad det gäller kreativa förklaringar av atomkärnors uppbyggnad samt hur elektricitet fungerar.