Och jävel på dä

Söndagens aktivitet: teckna personifieringar av djävulen på film/tv.

Verklighetens body horror

Jag blir sällan rädd av skräckfilm längre. Det är min ambition varje gång jag sätter mig ner och ser en, men ju äldre jag blir, desto svårare blir det att verkligen bli skrämd. Jag har blivit, om inte mer vuxen, så åtminstone mer avtrubbad.

I mitt huvud går jag igenom det som förr kunde ge mig kalla kårar. Slasherfilmer med psykopatiska mördare känns inte längre hotande. Spökfilmer kan vara obehagliga, men förstörs lite av min grundmurade skepsis mot allt vad vidskepelse och ”det-finns-vissa-saker-man-inte-kan-förklara”-attityder heter. Och klassisk gotisk skräck känns mer trivsamt och visuellt tilltalande än nagelbitande.

En subgenre inom skräck har dock alltid skrämt mig och fortsätter att göra det än idag. Den huvudsakligen filmbaserade ”body horror”-nischen. Subgenren tog form under 80-talet via regissörer såsom David Cronenberg, John Carpenter och Stuart Gordon, och kretsar – som namnet antyder – kring just rädslan för kroppsliga missbildningar, mutationer och förvandlingar. Allt kryddat med magvändande specialeffekter.

Men det som skrämmer mig i genren är inte något objekt eller person. Det är processen, skeendet. I Cronenbergs remake av den klassiska sci-fi-skräckfilmen ”The Fly” från 1986 är det inte det groteska flugmonstret som Jeff Goldblums karaktär slutligen förvandlas till som är det mest obehagliga, utan själva transformationen. Vägen dit.

Den långsamma förvandlingen och nedbrytningen skrämmer mig genom att påminna om det vi fruktar i verkliga livet och aldrig kan undvika. Åldrande. Sjukdom. Personlighetsförändringar. Den ofrivilliga förändringen från ett medvetet och välfungerande jag till någon eller något annat. Det skrämmer för att det påminner mig om sådant jag egentligen inte vill tänka på.

Delvis om min egen dödlighet, men kanske ännu mer om andras. Den påminner mig om tiden strax innan julen 2009, då min mormor låg döende. En längre tids ohälsa hade visat sig vara långt framskriden blodcancer. Vi visste att hon inte hade långt kvar.

Att se henne sitta där i sin säng på sjukhemmet med plågsamma smärtor som pulserade ut med varje andetag genom hennes utmärglade, svaga, nästan genomskinliga kropp samtidigt som demensen gjorde att hon hela tiden glömde bort vad som hände och varför hon hade så ont var i det närmaste outhärdligt.

Inte bara för att hon så uppenbart led och bara ville dö, utan också för att jag inte kände igen henne. Hon var inte längre den jag mindes från min barndom och uppväxt. All den bestämdhet, styrka och värme jag en gång sett var ersatt av förvirring, rädsla och svaghet. Jag blev rädd för att jag insåg att mitt minne av hur henne innan sjukdomen hade börjat försvinna. Där låg den verkliga skräcken.

Men hur mycket det än skrämmer mig och får mig att associera till verklighetens obehag finns där också något lockande, ja, nästan attraherande och upphetsande i tanken på förvandlingen. Likt forskaren Ed Jessup i ”Altered States”, en annan gränsöverskridande body horror-klassiker, så uppfylls jag ibland också av tanken på att hitta ett annat tillstånd och att förändras, trots(eller kanske tack vare) att det är så skräckfyllt.

Det är den skräckblandade förtjusningen som gör att jag gång på gång dras tillbaka till den kroppsliga nedbrytningens och omvandlingens nervpirrande mekanismer. Som gör att jag fortsätter ömsom lockas och ömsom kväljas av body horrorn.

Slapsticken tjuvkopplar min hjärna

Flera av mina humorfavoriter bygger på förutsättningen att man har ett tidigare kunnande. Serier såsom Spaced, Big Train eller The Mighty Boosh har samtliga skämt grundade i att åskådaren känner till alla referenser som droppas. Och få sorters humor är antagligen både lika tillfredsställande och lätt att förakta än just referenshumorn.

Det är en sorts humor där ett skratt inte bara tyder på att man funnit något roligt, utan också blir en bekräftelse på att man förstår. Att man har kunskapen och är en del av ett sammanhang. Man är införstådd. Man vet. Man har ett övertag.

Om någon annan skrattar betyder det att man har en frände, någon som har samma referensram som en själv. En jämlik. Trots de enorma skamsköljningarna det ger mig när jag väl kommer på mig själv att tänka tankarna så älskar jag också känslan det erbjuder.

Jag älskar att notera en slumpmässigt inslängd replik och fnissa igenkännande när jag märker att det är från en scen i en obskyr film jag vet att inte alla har sett. Dels för att det ger mig någon slags pervers känsla av överlägsenhet, men också för sättet som det lindrar mina känslor av utanförskap i andra sammanhang. En lättfångad, om än flyktig känsla av kontroll.

Kanske är det därmed också tur att jag minst lika mycket – om inte mer – uppskattar referenshumorns inverterade spegelbild: slapsticken. Den fysiska humorn som inte kräver någon förkunskap, ingen referensram.

För även om riktigt dålig slapstick är horribel, är den bra varianten bland det allra bästa jag vet. Att se någon snubbla, ramla, trilla och slå sig på precis rätt sätt går in i min hjärna likt ett centralstimulerande preparat och framkallar våldsamma skrattparoxysmer. Jag kan inte hjälpa det.

Kanske älskar jag det så mycket delvis för att det är ett sätt att tjuvkoppla min hjärna. En snygg bakväg eller sätt att programmera om flödet, förbi referensbanken, förbi all insamlad information och rätt in i reptilhjärnan. Totalt inkluderande, universalt och förståeligt på alla nivåer, överallt.

När jag skrattar åt att se Gösta Ekman slå sig själv medvetslös med en bakelittelefon i rollen som Papphammar eller Peter Sellers dumdristigt kasta sig utför en trapp och krascha ett Steinwaypiano som kommisarie Cleuseau finns inget bakomliggande intellektuellt resonerande. Jag släpper taget om sargen.

I just den stunden tänker jag inte. Låter instikten styra. Utan rationalitet eller förklaring. Jag reflekterar inte över något annat än att det ibland bara är ohyggligt roligt med slow-motion-karatesparkar rätt in i ett kök.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2012-05-16)

Min liv som grodmans-musikvideo-statist

För några månader sedan spelade min vän, den talangfulle Nisse Axman tillsammans med sin syster Wilma Axman, in en musikvideo till Edda Magnasons nya singel ”Jona”.

En video som inte bara blev en sjukt snygg och obehaglig blandning av pseudo-ockulta övertoner och surrealism, utan också hade med min medbrottsling, den ständigt photogenique:a Emil Nordin i huvudrollen, och undertecknad som en av flera bisarra grodmänsstatister.

Och då låten/EP:n den medverkar på nu har släppts, så tänkte jag att jag lika gärna kan visa upp den här. Häpp:

Är man nyfiken på att se hur det tedde sig bakom kameran kan man dessutom se flertalet fina klipp i videon till remixen av låten som Vidderna gjorde:

Titta bakåt för att blicka framåt

Lägg fram idén om att göra en spelfilm helt utan tal idag och de flesta skulle nog skaka på huvudet. Men faktum är att det är precis vad skaparna bakom neo-stumfilmen ”The Artist” gjorde förra året. En film som inte bara blir en övning i stil, utan också ett tydligt exempel på hur underskattat det visuella berättandet blivit idag.

Det kan låta främmande, men den franske regissören Michel Hazanavicius gjorde med förra årets ”The Artist” något såpass otidsenligt som en renodlad, svartvit stumfilm som utspelar sig i just 20-talets slut; stumfilmens sista glansdagar. Komplett med tidsenlig scenografi och dessutom filmat med lägre filmrute-hastighet per sekund för att återskapa erans uppsnabbade, hackiga känsla.

Visst kan man se det som en ren stilövning och ett pretentiöst sätt att tilltala en yngre, mer snävt intresserad publik som älskar falsk nostalgi och allt som har med ”retro”-estetik att göra.

Och visst får filmens löjligt snygga art deco-look och flapper-mode en 20-talsromantiker som undertecknad att smälta utan minsta anstränging. Men det räcker också att bara se trailern för att inse att ”The Artist” fyller en större funktion än så.

För även om filmen i sig naturligtvis innehåller de traditionella ”dialogskyltarna” så lyckas filmens trailer utan minsta tal eller voiceover, och mer eller mindre helt utan någon text alls utöver tre stycken lakoniskt intetsägande taglines (”An encounter. The Fame. The Fall.”) sammanfatta filmens historia på ett helt lysande sätt.

 

Enbart genom klippning, musik och väl valda scener ur filmen blir handlingen uppenbar utan att ha behövt tillförlita sig på ett enda ”In a world…” eller ”One man…” från en mullrande amerikansk Hollywoord-basröst.

Efter kanske tionde titten på det två och en halv minut långa trailerklippet blir det plötsligt uppenbart varför en film som härmar en till synes så bakåtsträvande samt inaktuell estetik och teknik kan kännas så oerhört mycket fräschare och intressantare än en majoritet av många andra samtida filmer: genom dess fokus på det visuella som berättarmedium.

I en tid när exposition är en stor del av en films presentation och fokuset ofta ligger på halvljummen, stereotypiskt och träaktigt framförd dialog för att föra handlingen framåt är det uppfriskande när film faktiskt får chansen att berätta med just bilder.

”The Artist” kanske inte leder till någon revival av stumfilmen som genre, men den bevisar om inte annat att det åtminstone finns en poäng i att titta bakåt för att nå framåt i det filmiska berättandet.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2012-02-22)

Den urholkade Lynchstämningen

Det finns många ord och uttryck som missbrukas av musikjournalister i beskrivningar av artister och låtar. Men det finns också några som kanske är mer överanvända än andra. Det vill säga alla varianter av uttryck som är relaterade till filmskaparen och konstnären David Lynch.

Jag är själv skyldig till det. Antagligen till och med mer än genomsnittet, då jag inte ska sticka under stol med att jag älskar den stämning och känsla man ofta förknippar med regissören.

Det där drömlika, på gränsen till det verkliga och som ger både tillfredsställelse och frustration i sin suggestiva mystik. Inte minst då det gäller musik. Men ibland kan jag verkligen få skamsköljningar när jag tänker efter på hur ofta jag använt det i såväl skrift som tal.

En skiva med en lätt känsla av 50-talsballader alá Roy Orbison, i stil med de ikoniska scenerna ur filmer såsom ”Blue Velvet”? Lynchstämning. Industriella oljud eller ambientlandskap påminnande om den mardrömslika förvirringen i ”Eraserhead”? Lynch-doftande. Deppig instrumentaljazz med sleazig, film noir-aktig känsla likt den i kultserien ”Twin Peaks”? Lynch-aktigt.

Men överanvändningen åsido så är det nog få personer vars konstnärliga alster i ett annat medium fått ett sådant genomslag i den musikaliska sfären. Antalet gånger du hör någon tala om en Kafkaaktig låt, att en skiva innehåller Kahlostämning eller att en artist har Kubrickvibbar är lätträknade. Antalet gånger någon recensent gör paralleller till Lynch överlag är överväldigande.

Lynchs konstnärliga uttryck är helt enkelt såpass säreget och kopplat till musik och ljud att det spridit sig utanför de ursprungliga ramarna. Den ende vars influens märkts lika starkt utanför sitt eget område är möjligtvis den brittiske sci-fi-författaren J.G Ballard, vars dystopiskt stålgrå romaner och känslan de förmedlar refererats av så många artister att det nästan blir löjligt.

Lynchs crossover-status gör honom tveklöst unik, men det gjorde följaktligen också att orden tog slut när den egensinnige regissören alldeles nyligen släppte sitt eget debutalbum som soloartist. För vad ska man egentligen säga när man lyssnar på den påpassligt kryptiskt betitlade ”Crazy Clown Time”?

Lockelsen att kalla David Lynchs musik för ”Lynchaktig” eller säga att den har en ”Lynchstämning” blir nästan oemotståndlig i sin absurditet. Kan man överhuvudtaget kalla Lynchs musik, hur pass bra den än matchar känslan i hans filmiska verk, för ”Lynchig”? Är det ens möjligt när det är han själv som inspirerat uttrycket?

Jag funderar, men fastnar bara i oändliga cirkelresonemang. Antagligen är det bäst att behandla hans musik på samma sätt man oftast behandlar hans filmer: genom att bara vara tyst, glida med och gå därifrån med en känsla av förvirring och skräckblandad förtjusning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-26)

David Olgarsson

Den saknade 90-talsklubbscenen

Det finns många filmklichéer jag ogillar. Ännu fler jag rent utav hatar på grund av sin hjärndöda upprepning. Men det finns också en som jag trots sin generaliserande bild och stereotyper inte kan låta bli att sakna och vars frånvaro jag närmast sörjer: 90-tals-subkultur-klubbsekvensen. 

Alla har vi garanterat sett den i åtminstone en film, som med nästan hundra procents säkerhet härstammar från 90-talet. Vad jag talar om är en filmklyscha som jag i mitt huvud kan minnas från vad som känns som hundratalet filmer. Premissen är ofta snarlik: En action/thriller-film där huvudpersonen på ett eller annat vis hamnat på en klubb helt bortom sitt vanliga revir.

Musiken är per definition hård, i 99 procent av fallen röjig industrirock eller depprock/goth från tidpunkten filmen spelades in. Potentiellt hård synth/techno eller skitig metal/alternativrock. Ofta framfört av undergroundcreddigt band och alltid inramat av pulserande stroboskop. Det är mörkt, skitigt och förstås så löjligt mycket 90-tal att man baxnar.

I vissa fall är det bara ett spontant inslängt ögonblick, som kalkon-tv-spelsfilmen ”Mortal Kombat”, i vars inledande scener det sporadiskt ränns runt i dunkla korridorer med svingande kedjor från taket utan någon riktig motivering. I andra filmer, såsom i Twisted Sister-sångaren Dee Sniders bisarro-kroppskonst-thriller ”Strangeland” eller alla kajalprydda högstadiekids kultrulle nummer ett, ”The Crow” är den i det närmaste en del av den visuella helheten.

Men oavsett vilken film så är det nästan alltid en sak som går igen: försöket att svepande skildra subkulturer och livsstilar i enda scen. Ravekultur/droger. BDSM-estetik/marginaliserad sexualitet. Våld /ockultism. I den perfekta 90-tals-subkultur-klubbscenen får allting plats, inte sällan på en och samma gång. Att den typen av scener förekommer så flitigt i just 90-talsfilmer är kanske förståeligt.

Det var årtiondet då det subkulturella på många sätt tog steget upp ur underjorden på riktigt. Det som under 70- och 80-talet växt fram som underground- eller D.I.Y-rörelser blev efter den stora alternativrock-explosionen något med ett kommersiellt värde hos en större publik som kunde exploateras.

Jag finner mig själv letandes efter den här typen av scener i samtida verk, men kammar antingen noll eller så finns de, men utan den där skamlösa 90-talskänslan. Kanske har de gränsöverskridande kvalitéer som de här scenerna fick representera då blivit så vanliga att vi i dag inte längre accepterar den typen av svepande exotiseringar på samma vis.

Att vara del av en subkultur är i dag så inbäddat i kreti och pletis identiteter att det inte längre finns någon poäng i att försöka skildra det som något nytt eller subversivt. Det är en tanke som ett sätt gör mig glad, då det antyder att synen på vad en acceptabel livsnorm är kanske har börjat breddas i allmänhetens ögon.

Men det ger också en vag och sorglig känsla av att föregående generationers ställningstaganden till slut urholkats. Och framför allt gör det mig nog ledsen att det verkar innebära att jag aldrig mer kommer få se filmscener där all undergroundkultur kan summeras av ett stroboskop, några långa skinnrockar och ett soundtrack fyllt av Ministrylåtar.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-11-16)

En utekväll i nördighetens tecken

Det är sällan som utekvällar har det där magiska skimret man hoppas att de ska ha i förväg. Ofta slutar de i besvikelse vid något snabbmatshak mitt i natten. Men ibland kan de också bli precis sådär magiska – om de får gå i tv-seriens och nördighetens drömska tecken…

Det var förra lördagen som bland andra radioprofilen Johanna Koljonen anordnade den första av flera fester på temat tv i anrika jazzklubben Nalens lokaler i Stockholm, och som debuttema stod David Lynchs klassiska kultserie ”Twin Peaks”.

Kvällen till ära hade Nalens innanmäte förvandlats till ett veritabelt Black Lodge, med blodröda draperier och olycksbådande ljuskäglor längs väggarna alltmedan ljudet från Angelo Badalamentis deppjazz-soundtrack ekade inifrån gångarna där fat med gratis munkar och nattsvart kaffe stod uppställda. Men trots den suggestiva stämningen låg det en känsla över hela sammankomsten som kändes underligt obekant i krogsammanhang.

Efter en stund slog det mig vad det var: Glädje. Delvis var det kanske berusningen kombinerat med omgivningen, men med undantag av den tjej som i timmar fick ligga blickstilla på scenen som den döda Laura Palmer kändes det som om jag inte såg ett enda olyckligt ansikte under hela kvällen. En oförfalskad glädje i luften och en känsla av att vara del av ett sammanhang.

Kanske kan det tyckas banalt, men det slår mig under kvällens gång att det är det här som jag saknar i utelivet: nördig gemenskap och verklighetsflykt. För ett litet tag slutar jag anamma nördkulturens oskrivna hierarki och se ner på lajvkulturen.

För det är egentligen precis vad det är – ett slags avslappnat minilajv eller rollspelskonvent fast med skumgummisvärd, ringbrynjor och T10:or utbytta mot diktafoner, kavajer och alkohol.

Blandningen av det jordnära småstadslivet med sina tvetydiga karaktärer och den mardrömslika baksidan av idyllen var en del av vad som gjorde serien så speciell, men blir också anledningen till varför det passar så bra för ett arrangemang av den här typen.

Vi kan alla leva oss in i ”Twin Peaks” för att det finns spår av vår verklighet, samtidigt som något bisarrt och eskapistiskt triggar vår fantasi och viljan att ikläda oss roller.

Dagen efter pratar jag över skype med en vän och misslyckas med att dölja min entusiasm över gårdagen.
”Det låter ju sjukt nördigt” är hans lätt ifrågasättande kommentar.
”Ja, det var det”, svarar jag, och tänker för mig själv att om alla utekvällar vore lika fina som den här skulle jag aldrig mer gå hem.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-09-22)

Problemet med Godard

Jag hittar den för 20:- på en loppis: Jean-Luc Godards klassiska och stilbildande nya vågen-film från 1960,  ”A Bout de Souffle”. Jag väger filmfodralet lätt i min hand och funderar en kort stund. Och precis i det ögonblicket ljuder en varnande röst svagt, någonstans i bakhuvudet…

Rösten säger ”Men du gillade ju faktiskt inte den enda andra Godard-film du sett, och din vän vars filmsmak du hyser stort förtroende för sågade ju den här jämns med fotknölarna!”, men jag ignorerar och langar fram en tjuga ur fickan.

”Äsch, tjugo spänn är ju ingenting, och utgåvan är fin”, tänker jag. ”Dessutom ska det här ju vara hans bästa”, fortsätter jag inombords, uppfylld av loppisfyndets bedövande naiva ignorans. Och på papperet finns det ju så mycket att gilla.

Coola, snygga människor springer/alternativt går eller åker bil runt i det sena 50-talets/tidiga 60-talets Frankrike. De röker, ligger, pratar om livet och är sådär klädsamt blasé och livströtta som man nog enbart är i just svartvita franska filmer från skiftet mellan 50- och 60-tal. Som om inte det vore nog är estetiken fylld av referenser till 40-talets thrillers/film noir och musiken suggestivt rökig deppjazz. Jag borde verkligen älska det. Men det gör jag inte.

För då jag väl ser ”A bout de Souffle” slås jag av samma sak som då jag såg ”Bande à Part”, min första kontakt med Godard. Hur lite jag bryr mig om filmernas karaktärer. Hur de känns så tomma och kallt poserande. Uttänkt postmoderna på ett sätt som påminner mig om dagens hipsterkultur med sitt ängsliga, halvironiska förhållningssätt. Allt är precis lagom, uttänkt skruvat utan att ha något att säga. Känslolöst.

Efter 30 minuter har jag redan börjat zona ut och tänka på hur jag hellre vill se om den fem år äldre franska thrillerklassikern ”Les Diaboliques”, en film som kanske kan tyckas vara fånig i sin melodramatiska, verklighetsflyende natur, men som åtminstone fortfarande chockar med sin råhet och visar upp karaktärer som faktiskt känns levande.

Jag vet inte om det är bara är jag som haft oturen att pricka in två av den franske pionjärens minst engagerande verk eller om det bara är så hans filmer är. Jag vill ge honom en tredje och sista chans, men lusten att undersöka vidare är svag.

Kanske borde jag ha lyssnat på den där varnande rösten vid loppisbordet. Rösten som svagt men intensivt viskade ”Godard är en pretentiös tråkmåns” med en klädsamt lakonisk och obrydd fransk brytning.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-09-07)

En ovanlig känsla av tomhet

Det var nyligen premiär för den danske demonregissören Lars von Triers nya film, undergångsskildringen ”Melancholia”.
Men trots filmens obevekliga domedagsslut var det ändå inte med ångest i hjärtat jag gick ut från biografen härom veckan.
Det var med en ovanlig, och inte helt obehaglig känsla av tomhet.

Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig. Eller jo, det visste jag. Jag visste att det var Lars von Trier, mästaren av feel-bad, som låg bakom det hela, och jag visste att filmen skildrade jordens undergång.

Jag visste att jag knappast skulle gå ut från biografen kvittrande av glädje. Men jag hade å andra sidan inte förväntat mig att gå därifrån helt urblåst på känslor heller. Vilket var precis vad som hände.

Trots att jorden och allt liv på den bokstavligen krossas av titelplaneten Melancholia redan i inledningen blir hela filmen ändå till något av det mest uttömmande jag upplevt någonsin. Kirsten Dunsts briljant spelade brud påminner mig till en början så pass mycket om verkliga personer och erfarenheter att det ibland nästan gör ont.

Hur hennes påklistrade, uppenbart oengagerade leenden under sin egen, extremt påkostade bröllopsfest tycks dölja en rastlös nyckfullhet och en konstant, förlösande jakt på något annat.

Allt skjuts iväg som spikar in i magen. Jag sväljer och ser vidare, men ju längre in i filmen jag kommer desto mer försvinner känsloextremiteten.

Och när surroundljudets öronbedövande brak till sist genomborrar min kropp i takt med att de två himlakropparna kolliderar likt en dödlig, interplanetär kärleksakt i filmens slutgiltiga klimax blir det överväldigande. Bedövande, både fysiskt och psykiskt.

Jag känner att jag kanske borde hulka och snyfta som de övriga i salongen. Men jag kan inte. Det är som om filmen tagit med sig mina känslor och lämnat mig ett tomt skal på bänkraden.

Jordens undergång blir efter två timmars bevittnande av människors flykt undan det oundvikliga inte en tragedi, utan enbart en katarsis. En rening, kanske till och med en lättnad.

Det får mig att tänka. Tänka på mina egna problem och på andras, utan att känna något annat än tomhet. Och för en gångs skull är det en högst behaglig sådan.

(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-07-07)