2011 – En albumlista

2011 är nog förmodligen det första året där jag lyckats med konststycket att ta fram en ”Årets bästa skivor”-lista som innehåller mer än tre skivor och dessutom innan året faktiskt är slut/Dagbladet påmint en om att skriva den.

Och för en gångs skull känns även alla som att de platsar där, inte bara fyller upp utrymmet på plats 4 till 10.

Eftersom Dagbladet helst inte vill ha numrerade 1-10-listor utan ”Årets Xx…”-formatet på listorna är även min utformad som så, med helt klart krystade rubriker, men man kan även läsa den som rangordnad, det stämmer tämligen bra, iaf. So, without further ado – här är min lista över 2011 års 10 bästa album, inklusive länk för lyssning där möjlighet finns:

• Årets Lynchstämning, #1:
Timber Timbre – ”Creep on Creepin’ On

Debutskivans timmerkoje-känsla var schysst, men på uppföljaren ”Creep on Creepin’ On” har den ersatts av en sleazig, jazzbluesig vibb. Tänk Arcade Fire som överdoserat på David Lynch och 50-talsballader. Drömskt, skitigt och helt fantastiskt.

• Årets Lynchstämning, #2:
Dirty Beaches – ”Badlands

Blanda rockabilly-estetik, surf-rock, David Lynch och Suicide-trummaskiner i en lo-fi-kittel och du har Dirty Beaches ”Badlands”. Rastlös, oljudsmättad musik att åka längs de amerikanska motorvägarna till.

• Årets fiktiva soundtrack:
Matti Bye/Mattias Olsson – ”Elephant & Castle

Kompositören Matti Bye och slagverkaren Mattias Olssons samarbete är inte bara löjligt cinematiskt utan också en av årets allra bästa skivor. Sprakigt, spöklikt och filmiskt magiskt.

• Årets doomjazz:
The Kilimanjaro Darkjazz Ensamble – ”From the Stairwell

När Bohren & der Club of Gores senaste EP inte riktigt höll helt var det en fröjd att höra deras holländska genrekamrater leverera sin kanske allra bästa giv hittills. En nattsvart resa nerför deppjazzens spiraltrappa.

• Årets primalskri:
Chelsea Wolfe – ”Apokalypsis

 

Efter några lyssningar växte sig denna gotiskt olycksbådande och oljudsfyllda doom-folk-platta till att bli en av årets pärlor. Lummiga drömvärldar möter hednisk katharsis, kryddat med fantastiska melodier.

• Årets tyngsta:
Austra – ”Feel it Break

Med iskalla synthar och en nästan perfekt röst lyckades Austra skapa en skiva som gav oss en av årets bästa låtar: goth-synth-dängan ”Beat and the Pulse”. Musik att dansa till samtidigt som en iskatedral kollapsar ovanpå en.

• Årets veteranupptäckt:
PJ Harvey – ”Let England Shake

En skiva som fått mig att ångra att jag inte dykt djupare i PJ Harveys diskografi tidigare. Skarpt postpunk-skrammel med en dimmigt placebo-nostalgisk doft av efterkrigstidens England.

• Årets old-school-döds:
Morbus Chron – ”Sleepers in the Rift

Löjligt svängig death metal av den gamla, punkiga skolan, föga förvånande producerad av dödsmetall-legenden Nicke Andersson. Slafsigt, brutalt och catchigare än en köttkrok.

• Årets ambient:
Forma – ”Forma

Knorrande och minimalistiskt pulserande analogsynthar i allra bästa Eno-anda möter den dansanta känslan hos Aphex Twins lugnaste och mest melodiösa stunder.

 Årets överraskning:
Cat’s Eyes – ”Cat’s Eyes

Skivan The Horrors ”Skying” borde ha varit. Murrig och rökigt mörk psykedelia med skarp doft av 60-talets ”girl-group”-sound.

Bubblare/skivorna som upptäcktes först efter deadline:

• Årets placebonostalgi:
The Caretaker – ”An empty bliss beyond this world

Hur bra kan det bli när man samplar, hackar upp, loopar och mixar samman gamla 78-varvare med långsam dansmusik från förkrigstiden, lägger till ett extralager stenkakebrus från nämnda skivor/egna ambient-ljud och bygger det hela kring ett koncept av nostalgi, ballroom-dans-scenerna i ”The Shining” och alzheimersglömska? Bara ungefär hur bra som helst.


• Årets överraskning, #2:
The Field – ”Looping state of mind

Minimalistisk, skev och monotont repeterande techno, fast mer fylld av sövande, transartad psykedeliska sinnesstämningar än dansambitioner.

• Årets doomjazz, #2:
Dale Cooper Quartet & the Dictaphones – ”Metamanoir

I skarp tävlan med The Kilimanjaro Darkjazz Ensamble om titeln ”Årets bästa domedagsjazz”, men till slut dock den som fick dra det kortaste strået. Men det till trots är ”Metamanoir” en löjligt stämningsfull platta där de regniga stadsbakgatorna fått möta den tunga fukten hos övergivna, mossbevuxna slottskorridorer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s