För inte så länge sedan började den skotska electronicaduon Boards of Canadas forum och fansidor fyllas med rykten om att det nu äntligen skulle dyka upp något nytt i deras katalog. För ett vanligt band inget konstigt. Men i deras fall är varje liten nyhetsbit knappast vardagsmat, utan en del av en trollbindande mytbildning.
Det som föranledde denna vilda spekulation var något så till synes banalt som att bandets egna, och minst sagt sparsmakade hemsida helt plötsligt, utan någon annonsering lagt till en ny och helt tom ruta bredvid de övriga skivomslagen på bandets diskografi-sida.
Ingen bild. Ingen annonsering. Ingen information. Ingenting. Kanske ingenting mer än att webmastern ville ha jämnt radantal i kolumnerna. Men det har ändå varit tillräckligt för att få bandets fanbase att bli till sig i byxorna och hävda att ett nytt album är på gång.
För om det är något som det egensinniga syskonparet Mike Sandison och Marcus Eoin har varit kända för sedan mitten av 90-talet, utöver sin analogknarriga, samplingstunga och suggestivt pulserande elektronica så har det varit sin självvalda medieskygghet och efterföljande mytbildning.
Trots att den enorma avsaknaden av kontakt med omvärlden utöver själva skivsläppen emellanåt gjort mig frustrerad, har också hela den utdragna, hemlighetsfulla tystnaden kring dem och deras musik också blivit en stor del av vad som fortfarande gör den så bra.
Att de mer eller mindre aldrig ger intervjuer, uppdaterar om några nyheter, bekräftar några rykten eller framför något live ger dem en utomjordisk aura och ett existensberättigande i en samtid där så mycket bygger på en avdramatisering av musikermyten. På direkt tillgång till både musik och de som står bakom dem.
Det passar på något vis så väl in med den bild av en ljusskygg, numerologiskt besatt, sektlevande och potentiellt ockult duo som de två skotska bröderna ofrivilligt byggt upp under årens lopp.
Det blir en av de saker som gör att de fortfarande håller ett sånt magisk grepp om mig med sin musik. Att de med sin anti-sociala attityd matchar känslan i sina verk så totalt.
Och det är precis den känslan jag kastas in i på nytt när jag läser om eventuellt nytt material: en placebonostalgisk, raspig känsla, som om det vore melodier från framtiden som skickats tillbaka till 70-talet och spelats in via en förkrigstids-transistor. Diffusa, svårtydda och lika ansiktslöst urblekta som sina omslagsfoton.
(Publicerad i Dagbladet i Sundsvall, 2011-12-10)
0 Svar till “Tysthetens passande mytbildning”